Jag vill bli en person nu!
Jag skulle, verkligen vilja ge er min vanliga blogg adress, så att ni kunde följa mig där, men jag är inte redo att "komma ut ur garderoben" ännu. Jag tror mig att ni också förstår det. Ni är otroligt starka, och ni har givit mig helt gudomligt med pepp och stöd. När allt känts som svartast. Jag är glad att jag fått chansen att lära känna så många via bloggen och även träffat några av er i verkligheten. Jag beundrar många av er - på mång olika sätt. Det är synd att vi ätstörda inte inser hur fina vi egentligen är. Tala om - slöseri med skönheter!
Jag tror inte längre, jag vet att allt kommer att bli bra. En vacker dag. Om ni verkligen vill. Och det är just precis vad vi ska kämpa för. Jag tror att nästan alla av oss har ett litet "vill" kvar (även om det inte känns så), om ni letar tillräckligt. Utveckla erat vill! Då kommer det att bli stort!
FRIHET.
Mina änglar, tack för allt.
Kärlek,
eran
Sara
Nu går vi.
Jag ser det nu. Ganska klart och tydligt. Men ändå långt bort. Men jag ser var jag är påväg. Det oroar mig inte, att sträckan är så oändligt lång. Jag gillar att vandra. Ett steg i taget. Gärna mil. Desto mer behagar jag då jag vet varthän och varför jag vandrar. Det lyser längs vägen, som om någon gjort sig det där extra besväret för att lysa upp min väg. Med tusenvis marshaller. Någon vill vägleda mig den här gången, inte vilseleda. Vägen är en enda lång sträcka, nästintill spikrak med endast ett fåtal svängar..inte som innan. Då det var en ny sväng runt varje grussten. Nu ser jag målet. Mitt mål. Jag ska berätta när jag är framme. Eller så skriver jag det, eller så sjunger jag det, eller så visar jag det. Det kan bli vadsom, hursom, men det kommer att bli av nu. På riktigt. Snart, men ett långt snart. Men ett snart som är värt att kämpa varje hjärtslag för. Jag är glad att jag inte räds varken svett, blod eller tårar. Det är just vad som vill innebära - blod, svett och tårar. Men jag är väl utrustad inför det kommna. Förankrat i hela mig. Kropp och själ. Jag har noga övervägt fördelar såväl som nackdelar. Fördelarna står i överlägsen proportion till nackdelarna. Det var ett underlag nog till mitt beslut. Nu går jag. Följ med om ni vill. Eller det vet jag förresten att ni kommer att göra, ni är alldels för nyfikna för att inte. Människan har alltid varit ett flockdjur. Ett nyfiket sådant. Ingen föds till ensam varg. Ses imorgon. Nu ska jag röka en cigg.
Godnatt.
Ett likgiltigt jag.
Säg mig, var och i vilket svarta hål är jag i just nu? Jag vet ingenting, jag orkar ingenting och jag vill ingenting. Gnistan är så jävla svag och det sunda förnuftet gone. Gone baby gone. När inte ens jag, jag Sara kan förklara i ord vad det är som plågar mig så brutalt, olidligt och konstant är det svårt för omgivningen att hjälpa. Jag skriker och skuldbelägger ibland men allt är i själva verket riktat till mig själv. Jag är den största boven i dramat.
Mörkret kom på juldagen och sedan dess har det legat som ett stort blaffigt svart svart svart moln över mig. Jag har jobbat febrilt med alla möjliga strategier för att kicka igång mig själv. Jag har gjort saker som tidigare hjälpt mig upp på banan. Denna gången fungerar ingenting.
Det gör ont att se maktlösheten i nära och käras ögon..det gör ont att ljuga, förneka, bortförklara och slå på mig själv. Hela dagarna slår jag på mig själv. Jag borde veta så mycket bättre. Så mycket bättre vid det här laget. Jag skäms.Tyck inte synd om mig för allt i världen. Då spyr jag.
Det blir ett virrigt och ganska så menlöst inlägg, men jag förmår ingen struktur eller engagemang i stunden. Jag tror jag ska dricka kaffe nu. Det svartaste jag kan hitta.
(Den dagen då mina vänner får adressen till min blogg och läser allt det här, den dagen då jag är redo att visa er vad jag skrivit - förlåt för att jag inte hör av mig, förlåt för att jag inte svarar, förlåt för att jag inte sällan drar mig ur och förlåt för att jag inte är så stark och lyckad som jag utger mig för att vara). Undra hur pappa kommer att reagera när han läser det här..han vet att jag skriver "någonstans" men inte var och egentligen om vad..min syster, mina närmaste bästa vänner..mamma är den enda inom familjen som läser.
Jag tänker destruktivt, irrationellt och lever överhuvudtaget inte i nuet. Ett ben står i de förflutna och det andra i det framtida. Precis så jag inte ska leva. Det bli näst intill ironiskt, jag hör vad jag tänker och jag ser fortfarande vad jag skriver. Och vad tycker jag om det? Jo, det är åt helvete fel. Har jag accepterat mitt tillstånd? Varför - älskade lilla dumma Sara ser du inte vad du håller på med? Jag ser nog, men jag är förlamad och instängd i äs onda rum.
Kan någon dra med mig ut i spåret, ruska om mig rejält, plocka bort mina mindre angenäma tankar och tillföra nya. Nu. Ett nytt år väntar och det är för sjutton bråttom.
Tack, återigen för alla fina sms, kommentarer och visdomsord. Det är mig det är fel på. Jag är inte mottaglig för något. Jag vill, gillar inte att säga det, bli lämnad ifred och jag vill, som jag känner just nu inte ta emot mer hjälp. Jag tror inte att någon verkligen kan hjälpa mig. Ur detta fängelse. Nyckeln kommer alltid ligga hos mig. Och idag söker jag efter den via helt fel vägar. Så mycket vet jag.
Jag är ledsen för det här. Innerligt förstörd. Jag vet att ni kommer få en underbar kväll, det ser jag framför mig. Lev vänner, LEV det förbaskade livet.
Sara
Allt jag vunnet är försvunnet.
Jag tror inte att jag någonsin under min så kallade "tillfrisknad period" uttalat orden att jag skulle se mig själv som frisk. Däremot var det längesedan som jag sa att jag var sjuk i bulimi. Idag är jag riktigt sjuk, idag är jag inte igenkännbar. Idag har jag glömt allt jag de senaste månaderna har lärt mig. Med en apatisk blick, ansträngd mimik, ihopsjunkna axlar, dålig hy, okammat hår, säckiga kläder och ett dött uttryck kan jag inte annat än säga att mina äs kommit på besök.
Jag borde vara lycklig nu, precis nu borde jag var nöjd med mitt liv. Egentligen. Men nej. Jag har, för första gången på 6 år klarat en julafton utan några hetsätningsatttacker. ??? Var hör jag jublet? Var är glädjen? Jag tillät mig förvisso äta godis och kolhydrater några dagar efter julafton och poff!! så föll jag som en konsekvens av det. Jag kan inte hantera kolhydrater, varför lär jag mig aldrig det? Jag ballar ur direkt, och hela min person förändras, eller snarare försvinner i samma stund som den första tuggan är svald. Kolhydrater är som ett dödligt gift för mig. Jag har inte lärt mig att "avvisulisera" det faktum att denna typ av föda förgör och bryter ner mig. Bokstavligen. Detta är ett faktum - just nu. Jag måste acceptera det. Jag bör ta mina tidigare erfarenheter på allvar. Varför utsätter jag mig ens för att, som det så oskyldigt heter "unna sig lite gott" - då det i själva verket enbart gör mig ont? Jag förnekar och förnekar och gång på gång tror jag att "nu är jag redo" att äta som alla andra. Men jag är långt ifrån alla andra.
Jag har varit svag i dagarna och fortfarande är, jag är mentalt trött och förskräckligt svullen och obalanserad i kroppen. Det i sin tur påverkar mig ännu mer och jag ser redan hur kilona satt sig på bara några dagars, säkert eller om så kanske normalt ätande. Min kropp slår verkligen bakut av skräpmat och alkohol - den blir tjock av ingenting. Och inte kan jag skylla på några dåliga gener då någon lärt mig att det är av högst marginell betydelse. Jag hör och läser hur jag gör mig själv till ett offer för mina omständigheter, hur jag självömkar och anatgligen förvärrar mitt redan becksvarta läge. Men jag orkar inte just nu. Jag vet inte om jag vill orka. Det är för ouppnåligt och näst intill orealistiskt att bli frisk och fri från bulimin..det är precis så det känns just nu. Någon säg mig att det inte förblir en konstant känsla.
Jag förvånas för varje tur ner i dalen, hur komlpex och mardröms lik denna sjukdom är..det som t.o.m tog mig år att inse att bulimi faktiskt är en sjukdom. Jag levde länge i ett konstaterande att hetsätningarna snarare berodde på min dåliga karaktär och svälten/träningen enbart hade med min fåfänga att göra. "Thats skulle vara it liksom", inget mer än det alltså. Ja, tänk om det ändå vore så enkelt. Då skulle jag varit bra mycket friskare än vad jag är just nu. Lilla gumman.
Jag är uppgiven, ledsen och förbannat less på hela den här ätstörningsskiten. Och det är alarmerande hur jag närmar mig och sakta blir mottaglig för de gamla och destruktiva hjulspåren igen. Om jag inte redan har hamnat där, åtminstone i tanke, lust och känsla. Jag är inte rädd i detta tillstånd. Jag är bara ensam, tom, ful, fet, opålitlig, oansvarig, meningslös och ingenting. Ingenting är precis vad jag är. Den känslan är så påtaglig att varje kommentar och komplimang möts av ilska och påhopp.
Jag gör en snabb ekvation och lyckas jag "eliminera fet" i vänsterledet har jag således en mindre börda att bära på. Jag skäms nu och jag är så obeskrivligt ledsen att jag avslutar detta inlägg med att skriva "det enda som verkligen betyder något och det allra viktigaste i mitt liv är att bli smal". Det får kosta mig precis vadsomhelst. Sålänge som jag vistas i denna ofantligt stora kropp är jag ändå inte levande. Jag är bara skuld och skam. Ett förakt. Om gudarna bara visste vad jag skäms, skäms skäms skäms för denna bekännelse.
Jag finner inga ord för det ovan skrivna, men de är de ända orden som får mig att kliva upp om mornarna och försöka igen. Dessa jävla igen igen igen och på nytt på nytt på nytt. Jag är bara en människa, för att se mig som en förlorare vill jag inte göra. Jag vägrar att se mina tillkortakommanden och bakslag som misslyckanden - de är mina lärdomar som var och ett har något enormt vikigt att säga mig. Jag antecknar noga kan jag lova. Men det skrämmer mig att mycket av det jag vunnet tycks nu vara försvunnet.
Ta hand om er.
Sara♥
Jag tänker inte acceptera ett liv med ångest.
Jag sökte upp det förflutna, jag trotsade en av mina värsta tänkbara "ångest scenarium". Jag begav mig till ett tidigare gym som jag höll till på under mina gymnasie år. Detta för att vara med på en spinningsklass (jag har, som jag tror tidigare nämnt jobbat just som spinnings instruktör) och möta min ångest. Alltså, något som numera är en mycket ångestladdad aktivitet. Men jag älskar egentligen denna form av träning så jag bestämde mig för att göra något åt saken. Idag har spinning blivit så mycket mer än bara ett svettigt spinnings pass för mig, det är många jobbiga känslor som inryms i denna motionsform. Vilket jag sörjer väldigt över.
Under den period som jag jobbade som instruktör ( på den smala och vältränade tiden) levde jag i den så kallade "smekmånadsfasen" i mina äs. Jag finner fortfarande ingen logisk förklaring hur jag orkade (alltid sådär överdrivet positiv och glad också) hålla mina spinngspass ("fat burner" pass på 70 min t.o.m) på den torftiga och minimla födan. Ja, för igår blev jag helt slut trots att jag rikligt laddat upp med protein och bra fett.
Nog om spinning för en stund och nu till något annat. Personligen ser jag inte vitsen med attt sluta hetsäta och svälta, om jag likväl ska gå runt och lida av plötsliga "ångest-panik-sammanbrott"..vilket mig inträffat flitigt på sistone. Tillstånd som känts obekanta och av ett slag som jag tidigare aldrig upplevt. Jag ska kort berätta om ett sådant. Häromdagen satt jag, i godans ro och arbetade framför datorn då jag plötsligt börjar gråta förtvivlat. Min andning blev allt tungare och jag ryckte och spände mina muskler kramp liknat. Min mami var utanför huset och påtade med något, när hon väl kom in hittade hon mig liggandes på toalettgolvet. Plötsligt, låt säga efter 2 minuter reste jag mig intensivt upp, återgick till mitt arbete och satte igång och jobbade som aldrig förr. Ja, vad kan man säga om eller lära sig av denna incident? Att människan och dess hjärnor är några bra komplexa ting. Finns nog inga forskare och proffesorer i världen som kan ge oss en exakt förklaring på en människas alla beteenden. Men hörni, det behöver inte vara någon katastrof för det, utan det som är väsentligt frågan är att vi hittar en individuell startegi för var och en av oss. Helst en strategi som kan förebygga att ångesten ens hälsar på oss, men om så redan skett- hur kan vi hantera situationen efteråt och på bästa sätt ta hand om oss själva? Det får vi alla klura på ett tag..
Men till min slutliga poäng om ångest. Jag är så less på att man använder ordvalet ångest i var och varannan mening som om någon dagligdags, ångest är inget annat än något som vi ska jobba bort. Det är destruktivt och osunt och inget som ska få " en vardagsmat stämpel på sig". Detta gör mig upprörd. Jag går helt nuts inuti när jag dels hör människor som konstnärer, författare eller vad det nu kan tänkas vara för profession som hävdar att det är ångesten som gör att det åstadkommer sina verk. Jag tror inte ett dugg på det, ångest förlamar människan -då må det väl vara mani som dessa gossar upplever i deras skapande timmar. Inte ångest i alla fall. Det är min åsikt.
Jag har apropå ångest ett förslag till er, för ingen av er (iaf bland de jag känner) vill leva ett ångestfyllt liv. "Utmana dig själv med något som hindrar dig i din vardag p.g.a av ångest, om så något i mindre skala som är ångestladdat eller rentav utlöser ångest gör dig. Detta kan nog låta högst dumdristigt för den oinvigde, men observera att jag skriver utifrån mina erfarenheter och upplevelser. Sedan har ni såklart fritt val att anamma eller avslå. Det är förbannat jobbigt i stunden, men känslan efteråt är..euroforisk.Helt magisk! Tror ni att jag somnade skönt efter mitt spinningspass igår eller? Och det bästa, nu har jag precis "bockat av en situation som framkallar-ångest-känslor på min to do list". Alltså, ett steg närmare mitt ångestfria liv! Nu ska jag belöna mig själv med manikyr och mys med världens bästa vän!
(Oj, det här var mig ett riktigt ångest laddat stycke till inlägg)
Ta hand om er. Och tack alla för era stöttande och kloka kommentarer, mail och ett extra stort TACK riktat till Sofia gumman som snart kommer ut med sin bok!
Lycka,
Sara
Efter en svår tid kom ännu en svår tid-efter stormen kom åskan eller..?!
Det borde väl vara solsken?, men nej det är inte vad jag erfar.
Jag står för allt jag skriver, talar om och tänker. Jag tar ansvar för mina handlingar, för vem skulle annars göra det åt mig? Dum fråga alltså. Nä, det fungerar inte riktigt så. Jag försöker att ställa till rätta saker som jag fuckar upp så gott jag kan. Det var det, men det är en vikigt tanke och jag tror den kan hjälpa många av oss.
I min ensamhet växer en stark ilska, en ilska som enbart är riktad till mig själv. Jag gillar inte att skriva det, men mitt självhat och äckel gentemot mig själv är svårt att hantera i stunden. Saker och ting, minnen och erfarenheter från mina 6 år i bulimi kommer ikapp mig. Vad är det som jag gjort emot mig själv? Hur har jag haft psyke till att misshandla mig själv under alla dessa år? Jag vet att jag måste släppa det förflutna, acceptera och gå vidare och lämna min historia bakom mig. Och lära mig utav dessa år i total missär, en faktisk missär som kommer att ligga till grund för mitt riktiga, äkta och sprudlandes nya jag!
Men jag ställer mig ändå frågan, varför i hela friden gör jag mitt liv och min situation just nu mer komplicerat än vad det egentligen är? Varför kan jag inte bara göra det bästa av mitt nu och ett något snånär försöka att gilla det? Varför bryts jag istället samman i ett totalt kaos? Jag är så trött på att föra en kamp flera slag i veckan. Jodå, jag har läst "att leva ett liv inte vinna ett krig" men så fort jag tror mig börja leva och vinna tillbaka mitt liv - brakar allt initialt samman. Precis i samma stund som jag trodde mig vann förlorade jag. Ungefär så. KRASCH liksom. Jag förmår inte att ge en bättre förklaring på dethär. Men för all del, jag skulle inte vilja vara utan mina "toppar" till stunder - dessa moments är underbara, jag skrattar, jag är energisk, kärleksfull, kreativ och en alldeles strålande lycklig liten Sara! Men dessa, oförutsägbara, utan några somhelst hintar om vad som håller på att komma skall eller förvaning -dalarna alltså - kills me. Och fy fan vad ovärdigt det är att vara i rådande sinnestillstånd, och att inte tala om slöseri med min tid. Ja, en högst dyrbar sådan.
Jag vill ut nu. Och jag, om någon vet hur jag ska ta mig härifrån, men säg mig - varför går det inte? Vad gör jag för fel? Var är det jag brister? Jag varken hetsäter, spyr, svälter eller "idiot tränar" längre. Det är trots detta någon som blockerar mig, låser mig, hindrar mig från att leva mitt liv som står precis framför min näsa och väntar på mig. Och en ännu mer frustrerande tanke är att jag är flickan bakom detta, som lägger dessa krokben framför sig. Det är bara jag som hindrar och motarbetar mig själv. Vad gör jag för fel, hur gör jag rätt om jag så ska leta mig blå för att finna en lösning på det här. En för helvete livsviktig lösning. För så här ska det inte vara, jag borde i alla fall i en liten skala - "tjuta ett mini halleluja" efter att ha avstått i flera veckor nu, efter så många års invant destruktivit beteende. Men jag väljer ändå att känna tro och tillit att även "denna olustiga och skumma period" hittar sin förklaring, inte är konstant och för något gott med sig.
Jag vill klargöra en annnan sak, reda ut ett begrepp. Jag kallar mig fortfarande för en matmissbrukare ( jag är medveten om att det är ett starkt ord, men det är bara jag som vet hur mina tankar oftare än sällan snurrar, oavsett om jag tagit beslutet om att avstå från mitt missbruk). Men bara för att jag inte spyr, hetsäter, svälter och övertränar så är, (tydligen inte - vad hade jag förväntat mig egentligen?) mitt liv inte en dans på rosor och min besattenhet kring mat bortspolad. Nej, det är mycket som kvarstår. Men jag har snarare slutat att agera på mina tidigare impulser. Det är viktigt att erkänna detta faktum inför mig själv. Varför vet jag inte riktigt. Mitt liv är längre bort än vad jag hoppats på. Denna insikt gör ont att kännas vid, och i nuläget är det övermäktigt att lyckas skapa en fungerande "grå" (notera att nyansen "grått" har en postiv laddning utifrån mitt perspektiv) vanlig vardag.
Men som ni hört förut mina babes, ger jag aldrig upp hoppet om att jag snart kommer att leva ett lyckligt och fritt liv! Det finns inget annat som väntar! Så fan heller! Jag inser också ganska snabbt att en grundförutsättning för att hamna där är att jag är "allert och ständigt påminandes om min egen förmåga, min inneboende (ännu ej utsläppt) styrka och min ljusa framtid som väntar mig 24/7. Dessa postiva pepp tankar måste vara på "on knappen" under alla mina vakna och ja t.o.m mina sovande/drömmande timmar . Iaf som läget ter sig just nu. Och för att jag överhuvudtaget ska hålla mig på rätt sida av vägen, ha blicken inställd frammåt och inte köra i diket för att där bli liggandes i apati.
Avslutningvis här och nu, dagen idag är lite bättre än dagen igår, och dagarna som varit kommer aldrig mer igen. Och det bugar och bockar jag tacksamfullt för!
Och en sista sak. För min egen del och till mina läsare som inte förstått precis exakt vad det är som har hänt med min gnista och kraft de senaste dagarna; så vill jag understryka att jag fortfarande står, givetvis! fast vid mitt avskedsbrev till miss B, och bryter aldrig ett avtalat (muntligt så väl som skriftligen) kontrakt. Men jag är överrumplad och chockad över all den dynga och bråte som miss B de fatco har lämnat efter sig. Spåren och såren är djupare än vad jag någonin kunnat föreställa mig.
Nu till några muntrare toner: "HEJ TOMTE GUBBAR SLÅR I GLASEN Å VILKEN " MENTAL JULSTÄDNING" SARA HAR FRAMFÖR SIG! :)
SARA♥
Det blev inte som planerat, och det slår mig plötsligt..
Om jag däremot ser till mig själv och mina månaders bloggande här kring min äs, har det i det stora hela givit mig en enorm tjuts i mit tillfrisknande. Men det är jag, och du och jag är inte lika. Precis samma gäller våra ätstörningar. Däremot har jag gjort och provat många olika metoder "bara för att det har ju hjälpt många andra" men tvi fick jag och som med de allra flesta gångerna slutar det med att jag hittar mitt sätt och min väg. Och jag tror bestämt att det är den rätta vägen, även att jag inte hittar rätt alla gånger. Jiiises så otaliga gånger jag gått vilse och hamnat i svarta trånga hål. Usch. Men inte en enda gång har jag "misslyckats" med att ta mig därifrån. Jag hoppas att samma sak ska gälla även denna gång. Och för den snabbtänkta - ja, jag är i ett sådant svart och obehagligt hål just nu. Men en känsla säger mig att det inte behöver bli särskilt långvarigt här nere denna omgång. Jag tror mig veta en genväg. Och det är ju för sjutton snart julafton så jag bör skynda på om jag inte vill missa julbordet (förlåt kunde inte tygla mig där)!
Som ni märkt var det några veckor sedan jag bloggade här nu, men jag har helt enklet haft några härliga veckor och då flyr jag från alllt som har med bulimi att göra. Tills det att "bulimi och monster tankarna", mörkret våldtar mig på nytt som resulterar i att jag är där jag är just nu. I det förbannade svarta hålet ja. Kan ingen bara gräva igen det för all framtid liksom. Jag är i chock i denna stund jag försöker mig på ett inlägg. Osammanhängande likt mina tankar och känslor, jag hoppas att ni kan ha överseende med det. Det får bli så nu iaf. Jag kan inte för min "bulimi gud" förstå vad som precis har hänt. Någonstans måste jag skriva ned dethär, dels för att kunna hjälpa mig själv ,men också för att kunna hjälpa någon annan med liknande problematik längre fram. Bulimi är en opålitlig sjukdom. Den tar sig dock ett annat uttryck den här gången. För det första så känner jag inte igen mig, varken vad gäller kroppen, platsen, människorna och omgivningen. Det är i en annan miljö som mitt hjärta gråter denna gång. Men våldtagen och misshandlad har jag blivit. Om det bara är "ångesten som är gärningsmannen" till mitt mående låter jag vara osagt. Jag är förvirrad, förbannad, ledsen och mentalt förstörd. Jag är svag nu, längst ut i den ena ytterligheten. Igen. Trodde att dessa turer hade lagt sig på is ett tag, det där med att befinna sig i antingen elller punkter. Jävla extrempunkter. En "känslomässig mental crasch" kom som en blixt från en klar himmel denna helg. Men det sägs bli "bättre väder" imorgon.. så jag utgår från det. Och jag är ju iofs min egen vädergud så jag bestämmer - höll nästan på att glömma det.
Ok ok. Saker och ting blir inte alltid som man planerat, men det går alltid fler tåg och jag lever, jag andas och jag har inte givit upp. Nej, jag ger mig inte så lätt, jag är en seg jävel och jag har ett uppdrag, ett kall som driver mig till att fortsätta kämpa i all oändlighet. Först ska jag bli kvitt den här skiten, sedan my friends..! ( Kom ihåg var ni först läste om "den där Sara" först hehe).
Tack för inatt mina änglar, och den som tidigare memorerat mitt "blogg mönster" inser att jag lär hänga här några dagar nu. Dels för att resa mig upp igen, och få ett space att samla och strukturera mina tankar på. Det är för tillfället alldels för många och svårbegripliga tankar som simmar runt i Saras huvud just nu. Det tar kol å knäcken på mig. Dags att tömma av ett lass liksom. Så perfekt att ha en blogg till hands där!
Glöm inte att..ja, att varenda en av er är oerhört starka och intelligenta männsikor. Jag har sagt det förr, och du kan ge dig på att jag säger det igen och igen och igen!!, vi är inga medelmåttor eller bara några "svältande anorektiker" och "hetsätande bulimiker" - vi är ett gäng unika männsikor (för om jag tillåter mig att vara objektiv i frågan är det omöjligt att se det där "uniqum" som den där Sara utstrålar- shit jag skulle varit bra morsk om jag vistades i hennes kläder!).
Puss&Kram
Sara♥
Magik.
Är vad som råder. Det har hänt något ofattbart inom mig. Något helt obeskrivligt. Ska jag vara helt ärlig nu..så förstår jag INGENTING. Jag sitter som ett stort jävla frågetecken på kammaren..
Vad är det här..kan det verkligen vara sant? Och JA, det är precis vad det är. Hur jag vet? Jag bara gör det. Drömmer jag kanske då, nej inte det heller Sara.
Och vet ni? Jag har fått tillbaka mina känslor för "henne" och jag vill gå så långt som att säga att jag älskar Sara igen - jag älskar mig själv! Det är fantastiskt! Jag föds på nytt.
"Miss Bulimia Nervosa" är numer min historia. Och den väldigt noga dokumenterad.
Er Sara♥
Pröving efter prövning..
Tålamåd och uthållighet kan inte påminnas mig för ofta. Jag behöver uppmaningen minst 10 ggr om dagen. Jag är på hemmaplan igen, hemkommen från Mora och nya utmaningar väntar på mig. Nu ska jag ta tag i en del mindre lätta saker. Vissa saker måste jag ställa till rätta, vissa människor måste jag förklara ett och annat för. Det är bara att gilla läget.
Finns med er. A.L.L.T.I.D.
SARA.
Jag äter numer för både kropp och själ. Magiskt..
Vad i hela friden är det här för känslor? De är sköna, lätta och oförskämt behagliga. Mitt liv är lyxigt idag. Jag måste haft en enorm tur, återigen turen att hamna här. Jag är upp över öronen tacksam för det. Även tacksamhet gentemot livet slår mig en dag som den denna. Mora är så vackert, ja t.o.m när mörkret är som mörkast, tomheten som störst och tårarna som våtast. Jag har lagt till med en vana att kliva upp klockan 06.30 om mornarna. Jag gillar att gå upp innan de andra tjerna vaknar, sätta på kaffe och och bara går runt och vara. Andas in den ännu orörda luften. Allt är så rent och klart, allt är så hoppfullt på morgonen. Bulimin sover som djupast då. Min är i alla fall som regel inte specillet morgonpigg.
Imorse var jag på något som heter "pulsing", kort beskrivet handlar det om att se helheten och bli "ett med ens alla tänkbara små kroppsdelar". Även de som är mindre vackra. Jag betraktar mig själv ungefär som så här...jag har ett huvud (tänka sig:)) som består av rätt så kloka tankar (jag hoppar de negativa tankarna just i denna beskrivelse) och många facinerande insikter, sedan ser jag ett vackert ansikte (ögonen som strålar och en mun som putar lite lätt, gulligt va?) och vad mer då? Dessa mer tilltalande delar får gå runt å dra på en offantligt stor och obekväm kropp. Inte undra på att dagarna inte sällan känns så tunga. Det är orättvist kan jag tycka och jag delar säkert denna tanke med många va er andra. Det blir obalanserat och hackigt och inte särskilt lättvindigt att ta sig fram, bara fram till något så basalt som till tåget. Hänger ni med? Tänk er själva, vem skulle orka att gå runt på, släpandes och fajtandes med sin värsta fiende dagarna i enda.. Men på något vänster ska det nog gå, jag och min kropp börjar närma oss en kompromiss, vi tänker oss ett möte på halva vägen. Inte helt enkelt ska skrivas. Men det ligger faktiskt i bådas intresse (mitt jag och "min kropp") att vi båda blir nöjda och uppnår ett sunt och accepterande läge. Det är svårt. Fan så svårt. Men jag vill tro att jag har en plan som kan funka. Som tar hänsyn till det kroppsliga, men också det känslomässiga. Det gäller att ge och ta. Då kan det bli riktig bra!
För att genomföra detta projekt (att koppla samman kroppen med mitt jag alltså) är det viktigt att vara konsekvent och konstruktiv, det håller inte att gå runt och nervärdera sina mindre gillade kroppsdelar eller kasta glåpord åt dessa. Det leder ingen vart, hör ni det? På samma sätt som min kropp med dess rörselser slutar upp med att trycka i mig tvångsmässiga intag av skitmat. Vi är inga "offer för varndra", vi är inte varandras hatobjekt, utan en tillsammans livsviktig helhet som måste existera för att få livet att fungera och för att kunna leva dte fullt ut, utan någrea som helst hämningar och begränsningar. Låter det inte underbart, visst vill man genast börja med att "sy" dem samman? Visst vill vi bli Sara, Lisa, Lisa.W, Malin, Sofia, Kajsa, Sandra, Saphary, Mela, Nolita, Elin, Anna, Lorena, Joel och alla ni andra igen?
Torsdag idag, och vet ni vad..knappt att jag hajar det själv, imorgon har jag varit hetsfri, svältfri och kompensationsfri i 2 veckor. Jag är stolt över mig själv.
För er som sitter på kammaren och tvivlar på om ni någon gång kommer att bli helt friska, ni kan sluta tvivla nu. Jag har fått det svart på vitt, det är genomförbart. Bollen ligger hos er själv. Visa att ni är eran egen vinnare. Det är just det som kommer skilja er mellan förlorna. Jag hymlar inte om det, på samma sätt som det finns vinnare så finns det tyvärr också förlorare. Men ingen av er därute hör hemma i den sitsnämnda kategorin.
Att det ska vara så svårt att förstå..puu har precis ätit en stor lunch och eftersom jag inte är "där än" vet ni stundens olustiga känsla inför mättnaden som för mig är påtaglig just nu. Men jag och ni andra kan istället tänka, "när magen är mätt då jobbar den effektivt med förbränningen däremot när magen är tom (som vi så många är besatta av att känna) då är förbränningen som lägst". Då är den kass och hjälper ingen av oss i den rikting vi strävar. För att nämna några ord om kost och förbränning alltså. Vilket inte är mitt favorit ämne direkt. Hehe här är man ätstörd, men hatar allt om kost och förbränning.
Flickor, vi vill bli fina i våra kroppar därför måste vi göra något så enkelt som att börja äta oss mätta! Det går, jag lovar (har inte gått upp ett enda gram sedan jag tillåtit mig att vara mätt i samband med mina måltider). Det är viktigt att ni lyssnar på vad jag har att säga, jag vill ge er dessa råd som jag själv aldrig skulle ha trott på för någon månad sedan. Gräv er inte längre och djupare ner i bulimigraven.
Kramkalas säger vi då:),
Sara
Vi är så mycket mer än bara svält, hets, fett och ångest.
Hur kunde jag under mina senaste 6 år vara så stensäker på min sak? Varför lyssnade jag inte på den kloka biten av mitt jag, den har jag funnits där hela tiden. De kloka, sunda, vackra och alldeles underbara delarna hos mig har ju faktiskt existerat hela tiden,om så i skymundan. Hela tiden har Sara varit med mig. Men jag har inte förmått att se henne och uppskatta hennes verkliga kvaliteteter. Jag börjar få kontakt med henne nu.
Jag kommer på mig själv att jag skriver ofta om mig själv i tredje person, som om jag inte kan tala om mig själv och mina tankar fullt ut. Jag vågar liksom inte "löpa linan" ut. Jag märker att jag är rädd för att blir för privat, för personlig har jag nog allltid varit. Ok, jag ska prova skriva några rader i jag-form. Jag ska försöka skriva ur ett perspektiv som utgår från den jag är och hur jag tänker. Utan några somhelst krusiduller och omvägar. Hänger ni med? Jag inser att jag, på något vis gärna vill pojicera mina många lass med tankar, känslor och funderingar på "den där Sara". På någon bulimisk karaktär. Genom mitt tidigare sätt att skriva och uttrycka mig har jag upptäckt att det blir svårt för mig att tar ett 100% ansvar för mig själv och mina handlingar. Jag skriver om Sara och hennes bulimi som om jag befann mig tusen mil från dem. Vilket gör att mina många insikter och kloka konstateranden inte går att tillämpa och praktisera. Detta har jag alltså först nu insett. Det blir inte hela verkligheten där jag är den som tar det fulla ansvar. Och av detta blir följden hets, svält och missnöje.
Nåväl folkens, jag är i Mora igen, min andra behandlingsvecka. Jag bokstavliogen älskar att vara här. Den lilla Dala staden, miljön och människorna här ser mig. Alltså jag. Mig alltså..fattar ni? Knappt att jag gör det själv.. Mitt ex lyckades inte se mig under vårt 5-år långa förhållande. Det är en fantastisk känsla, att känna sig sedd och jag tror på att just det jag är-duger så jävla bra! Givetvis att jag är snygg, smart, ödmjuk och charmig är en bonus som bara späder på mitt nyfunna ego-jag. Men under denna yta av yttre attribut finns något så mycket mer. Någon som för mig är väldigt obekant, men som jag tillsmmans med, låt mig säga en av de mest beundransvärda människor jag under mitt liv stött på, Göran. Göran är min räddare. Dock vill jag påstå att jag gör det verkliga hästjobbet på egen hand, men utan mitt möte med denna egendomliga prick hade jag inte varit där jag är percis nu. Precis här framför skärmen. Vi kommer att göra mig fri. Jag säger inte att jag väldigt snart är där, men jag kan åtminstone se mig själv där inom en snar framtid. Det är helt sinnesjukt att jag ens kan tänka denna tanke och visualisera denna bild framför mig. Jag ser en lycklig och fri människa lite längre bort. Grymt.
Jag ska ta till vara på alla mina resurser, alla mina styrkor och förmågor och vidarutveckla dem. Låt mig bara bli varm i kläderna först. Det är inget fel att ha höga ambitioner och krav om du bestämmer dig för att må bra och hantera dem på bästa möjliga sätt för just dig. Så var det med det.
Min största rädsla är att utan bulimin, hur ologiskt det än må låta, skulle göra mig till en medelmåtta. En obetydlig i mängden liksom. Så jädrans fel jag har.
Men idag och just nu vet jag bättre, jag har fått det bekräftat från en högst pålitlig källa. Jag kommer aldrig att bli någon medelmåtta, perfektionist eller fortsätta missbruka mat på ett eller annat sätt. Jag kommer att hitta hem igen, hitta hem till min familj (om de är beredda att göra vissa förändringar och ansträngningar) och hitta tillbaka till kärleken till livet. För livet är så vackert och det vill ingen gå miste om! Det är bara dumt att inte leva livet fullt ut. Sitter vi inte inne för något brott, så behöver vi åtminstone inte skapa våra egna fängelser.
Någonting stort håller på att hända. Jag kan inte bärga mig att vänta och se varthän min resa färdar mig. Man skulle också kunna se det som att jag aldrig kommer att komma fram, jag färdas bara igenom olika partier och jag håller i stunden på att avsluta det absolut tyngsta partiet i mitt liv. Det kommer aldrig att komma tillbaka så lika bra att få det överstökat.
Jag vet att jag inte sällan skriver om att ta sitt ansvar, och jag kan inte sluta skriva om det. Vill du inte leva ditt liv på ett sätt som får dig att må bra? Vill du fortsätta missbruka och hetsäta? Och bli alltmer tjock och svullen? Vill du att maten och din kropp ska begränsa dig i allt du tar dig för? Borde det inte vara ett bättre val att tänka" jag ska göra allt från och med nu som gynnar min hälsa och mitt mående på bästa sätt för just mig, och som för mig närmare i den riktning dit jag strävar"? So what om du befinner dig i hetsen precis som du sitter här och läser, du kan sluta precis just där. Ge upp det destruktiva, du är så mycket mer än det!
Så gör ett val redan idag, jag lovar att ni kommer att somna så mycket tryggare inatt då. Vad har jag och du att förlora på det? Inget, vi har allt att vinna! Vet ni en sak, vi ätstörda är några riktiga knasbollar till individer, ingen av oss tycks förstå vilka fina och unika männsikor vi är.
Tack för att ni lyssnade.
Kärlek,
Sara
Jag ber om förlåtelse, och jag ber om en tjänst.
Tack på förhand.
Och än en gång, tusen tack till just er!!, och ni vet så förbannat väl vilka ni är vid det här laget:)!
Jag vill somna.
Bulimi vs bulimifri.
Tillåt mig, för någon minut bara, att drömma inatt..om (när) jag blir frisk:
- jag kan träffa mina älskade vänner och familj precis när jag vill och när jag behöver dem (eller när de behöver mig).
-jag kan gå på intressanta föreläsningar, delta i intressanta projekt, starta eget företag och ägna mig åt drömförverkligande!
-jag kan sjunga/spela gitarr/syssla med musik och dansa överallt!
-jag kan tokshoppa, klä mig och pynta mig när och i vad jag vill!
-jag kan ta 100% ansvar över mig själv, mina beslut och mitt liv.
-jag kan träna precis i vad och när jag vill.
-jag kan hantera mat på ett sunt och på ett högst naturligt sätt.
-jag kommer få ett självförtroende och självkänsla som slår självaste Mia Törnbloms:)
-jag kan börja älska igen, och tillåta andra att älska mig.
-jag kan bli min egen bästis, och spendera mer tid med de människor som betyder så enormt mycket för mig (om ni bara visste vad jag saknar er..ensam sjukdom den där bulimi..)
-jag kan hantera mina känslor och tankar mha konstruktiva och nya metoder, till skilland från tidigare "redskap" (snarare med sylvassa knivar).
-jag kan ge andra som lider av bulimi den hjälp som jag själv skulle behöva just här och nu. Om så bara stoppa/minska lidandet för en endaste drabbad.
- jag kan "titulera mig som självupplevdforskare inom området för bulimia nervosa":)
- tillsist, jag kan SKRATTA HÖGT, NJUTA GOTT, LEVA RIKT, ÄLSKA MÅNGA OCH MYCKET, SJUNGA FALSKT OCH VACKERT, DRÖMMA OM PRECIS VADSOMHELST, FANTISERA VILT, BILDA STOR FAMILJ, UTVECKLAS PÅ ALLA MÖJLIGA PLAN OCH TILLÅTA MIG ATT VARA SARA FULLT UT! Nu järnspikar ska jag gräva fram den där flickan!
...och met detta nedskrivet inser jag att det fortfarande finns incitament att fortsätta kämpa.
Vad gör man inte för sig själv liksom..
Hur går det för er mina smultron?♥ (och för den som inte uppfattade, framgick iofs inte ovan, mitt i stundens tillstånd-12 hetsätningsattacker inom loppet av 5 dagar..det är tungt, plågsamt, fysiskt/psykiskt smärtsamt och ovärdigt just nu).
Ge mig en, om så bara en morgondag i frihet. Det är jag och min älskade mamma, pappa och syster värda.
/Sara
Ett stöttande brev från mig till mig.
Du behöver inte vara rädd och ensam längre, jag finns hos dig.
Kära, lilla och vackra barn. Du har det svårt nu, du lever i en tid som inte borde få finnas. Men nu gör den det, nu är din situation som den är och den finns för att säga dig något. Den finns av en orsak. Tro mig, jag är, om jag tillåter mig att säga det själv en klok människa och jag ser det du inte förmår att se just nu. Om du vågar lita på mig så lovar jag att ditt lidande kommer att försvinna.
Jag ser hur du kämpar, jag ser hur du skriker åt, gråter hysteriskt åt, skrattar åt, men allt oftare hur du börjat resonera med dina demoner. Det är bra lillan, det är konstruktivt och till din fördel. Det är trixigt och det är ingen lätt match att bli sams med sina värsta fiender. Du har säkert hört uttrycket i något sammanhang, "stå nära dina vänner, men stå ännu närmre dina fiender"? Skulle du, hjärtat mitt, kunna känna, tänka och agera utifrån en sådan tankegång? Jag ska förklara i närmare ordalag vad det skulle komma att innebära för just dig, just här och nu.
Du upplever dig ha ständiga demoner, negativa tankar, ångest och fiender omkring dig. Du ser och känner på dessa som dina fiender. Du stöter bort dem, du blundar och håller hårt för öronen och ignorerar. Dy flyr, men som både du och jag vet så kommer dem ikapp dig. Det är där du ska göra en förändring. Precis i den stunden då du tidigare förklarat dig besegrad, faller offer för ditt missbruk och tillåter ångesten att komma. Precis där ska du ändra taktik. Du kämpar emot (alltså fel strategi min vän), försöker hejda och stoppa det du fruktar allra mest, genom ett frenetiskt fäktande med varenda liten tillgänglig cell i kroppen för att undkomma dina fiender. Så lillan, har du provat att föra en längre och djupare diskussion med dem någon gång, lyssnat lyhört vad det har att säga dig, ifrågasatt eller nickat igenkännande och på så vis beslutat dig och valt en strategi? Varför existerar dessa negativa energier/demoner överhuvudtaget i ditt tankesystem? Kan du på något sett utforska varför det kommer och hitta ett sätt att bemöta dem på? Skulle du kunna resonera dina demoner till rätta (för du vet det enda rätta för just dig) i en hövlig ton och med ett lugn i kroppen?
Du förstår, jag sitter nämligen på dessa svar, jag har förmånen att veta att du är en listig liten filur som egentligen vet hur du ska få bukt med din problematik. Jag tror, förvisso med hjälp från vänner, familj, psykolog Anna.A och psykolog Göran.C att du har just denna förmåga. Du behöver inte kriga för att få det du vill, du behöver inte gå över lik och utstå ett "helvetes andra världskrig" för att bli frisk. Vägen är lättare än så. Bollen ligger hos dig nu, men du måste våga tro på mina ord till dig. Jag kan bara, än en gång berätta att jag ser din potential, jag ser ditt verkliga värde och jag ser din inneboende styrka. Du kommer, bara lugn Sara, så småningom komma till denna insikt som jag talar om. Och inte nog med det, du kommer att börja agera och handla därefter. Till dess, så uppmanar jag dig att våga stanna i dina känslor- obehagliga som lustfyllda för att nå dit du vill. Jag vet dithän du strävar, och jag ska tillsammans med dig ta dig dit. Du har kraften, den är så tydlig för oss andra runtomkring dig. Kanske är det just en av andledningarna till att du "klarade" dölja din sjukdom i över fem år? Det kräver nämligen en och en annan "styrkeinsats" för att genomföra något sådant min vän. Skämtåsido.. i allt elände. Jag ser att du drar på smilbanden nu, du är vacker när du ler och med det leendet kommer du långt. Jag ser dig redan vid målet.
Ingenting är förgäves, ingenting är bortkastat och inget existerande eller icke existerande kan ta kontrollen ock kommandot över dig. Du är högst delaktig i dina val. Du sitter där i din fantastiska smak- och inredningsfulla lägenhet av en orsak. Om så med ett söndrigt hjärta, men också det av en orsak. Inbilla dig inte för en sekund att det inte skulle finns någon mening med ditt liv. Det är rena och skära dumheter utan några somhelst adekvata fundament. Jag sitter nämligen på facit i handen, läser innantill och konstaterar med blotta ögat att du väntar en ljus framtid. Du är och förblir, med den största garanti som må så existera- den verkställande direktören i ditt liv!
Så till sist, min tappra vän- torka tårarna och känn dig trygg i den sanning som jag nu ger dig. "Det missbruk du en gång varit i", kommer aldrig tillbaka, det kapitlet har du avslutat för längesedan. Du kan lämna det bakom dig. Kom nu ihåg, du styr och bestämmer över dina val i livet och jag finns med dig överallt. Jag sviker dig aldrig. Det löfte kan du sannerligen lita på.
Jag skulle ha skickat dig brevet för längesedan, men var sak har sin tid och vissa bitar föll sig som så, att du var tvungen att gå igenom dem. Du har kommit ofantligt långt på din resa, och din belöning väntar alldeles bortom hörnet.. frihet Sara! Din frihet är påväg!
Jag tror mig våga släppa taget om dig (missförstå mig inte) av den enkla anledningen att jag, till fullo litar till din egen förmåga att bemästra och ansvara över ditt liv. Det har du mitt ord på. Jag är stolt över dig, precis en sådan stolthet som bara en mor kan känna över sin dotter. Så stolt är jag nu.
/ din vän.
