NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

att många av er, och mig själv inkluderat till en viss del glömmer bort oss sjävla i denna process. Vi glömmer bort att praktisera och omsätta alla våra nyvunna insikter och klokheter i praktiken. Vi lär och vi lär, men vad gör vi med dessa lärdomar? En del därute bygger upp våra dagar på att leverera positiva och slående inlägg, men va sedan då? Vi är så fokuserade på att sköta kosten, träningen och våra terapisamtal så bra som möjligt att vi knappt har någon ork över till något annat. Och vad menar då lilla fröken med "annat"? Ehh, hörni - behöver jag ens skriva ner det? Kort sagt, allt annat som vi inte ägnat oss åt de senaste x - antal åren. Så det jag ville säga med min inldening är att det kan nog vara värt att lägga en extra tanke kring om just ditt bloggande verkligen hjälper dig i ditt tillfrisknande? Värt att fundera över. Jag slogs nämligen av denna tanke då underbara Malin, på eget intiativ tagit ett "bloggpaus beslut". Det finns inget bättre än att se när ni sätter er själva och era behov i första rummet. Det gör mig glad och stolt! Och det är först då som vi kan börja med en riktig och sann förändring. Vi gör inte denna resan för någon annans skull än för oss själva. Det kan vara ruskigt lätt att förglömma och precis därför påminner jag både mig själv och er om detta nu.

Om jag däremot ser till mig själv och mina månaders bloggande här kring min äs, har det i det stora hela givit mig en enorm tjuts i mit tillfrisknande. Men det är jag, och du och jag är inte lika. Precis samma gäller våra ätstörningar. Däremot har jag gjort och provat många olika metoder "bara för att det har ju hjälpt många andra" men tvi fick jag och som med de allra flesta gångerna slutar det med att jag hittar mitt sätt och min väg. Och jag tror bestämt att det är den rätta vägen, även att jag inte hittar rätt alla gånger. Jiiises så otaliga gånger jag gått vilse och hamnat i svarta trånga hål. Usch. Men inte en enda gång har jag "misslyckats" med att ta mig därifrån. Jag hoppas att samma sak ska gälla även denna gång. Och för den snabbtänkta - ja, jag är i ett sådant svart och obehagligt hål just nu. Men en känsla säger mig att det inte behöver bli särskilt långvarigt här nere denna omgång. Jag tror mig veta en genväg. Och det är ju för sjutton snart julafton så jag bör skynda på om jag inte vill missa julbordet (förlåt kunde inte tygla mig där)!

Som ni märkt var det några veckor sedan jag bloggade här nu, men jag har helt enklet haft några härliga veckor och då flyr jag från alllt som har med bulimi att göra. Tills det att "bulimi och monster tankarna", mörkret våldtar mig på nytt som resulterar i att jag är där jag är just nu. I det förbannade svarta hålet ja. Kan ingen bara gräva igen det för all framtid liksom. Jag är i chock i denna stund jag försöker mig på ett inlägg. Osammanhängande likt mina tankar och känslor, jag hoppas att ni kan ha överseende med det. Det får bli så nu iaf. Jag kan inte för min "bulimi gud" förstå vad som precis har hänt. Någonstans måste jag skriva ned dethär, dels för att kunna hjälpa mig själv ,men också för att kunna hjälpa någon annan med liknande problematik längre fram. Bulimi är en opålitlig sjukdom. Den tar sig dock ett annat uttryck den här gången. För det första så känner jag inte igen mig, varken vad gäller kroppen, platsen, människorna och omgivningen. Det är i en annan miljö som mitt hjärta gråter denna gång. Men våldtagen och misshandlad har jag blivit. Om det bara är "ångesten som är gärningsmannen" till mitt mående låter jag vara osagt. Jag är förvirrad, förbannad, ledsen och mentalt förstörd. Jag är svag nu, längst ut i den ena ytterligheten. Igen. Trodde att dessa turer hade lagt sig på is ett tag, det där med att befinna sig i antingen elller punkter. Jävla extrempunkter. En "känslomässig mental crasch" kom som en blixt från en klar himmel denna helg. Men det sägs bli "bättre väder" imorgon.. så jag utgår från det. Och jag är ju iofs min egen vädergud så jag bestämmer - höll nästan på att glömma det.

Ok ok. Saker och ting blir inte alltid som man planerat, men det går alltid fler tåg och jag lever, jag andas och jag har inte givit upp. Nej, jag ger mig inte så lätt, jag är en seg jävel och jag har ett uppdrag, ett kall som driver mig till att fortsätta kämpa i all oändlighet. Först ska jag bli kvitt den här skiten, sedan my friends..! ( Kom ihåg var ni först läste om "den där Sara" först hehe).

Tack för inatt mina änglar, och den som tidigare memorerat mitt "blogg mönster" inser att jag lär hänga här några dagar nu. Dels för att resa mig upp igen, och få ett space att samla och strukturera mina tankar på. Det är för tillfället alldels för många och svårbegripliga tankar som simmar runt i Saras huvud just nu. Det tar kol å knäcken på mig. Dags att tömma av ett lass liksom. Så perfekt att ha en blogg till hands där! 

Glöm inte att..ja, att varenda en av er är oerhört starka och intelligenta männsikor. Jag har sagt det förr, och du kan ge dig på att jag säger det igen och igen och igen!!, vi är inga medelmåttor eller bara några "svältande anorektiker" och "hetsätande bulimiker" - vi är ett gäng unika männsikor (för om jag tillåter mig att vara objektiv i frågan är det omöjligt att se det där "uniqum" som den där Sara utstrålar- shit jag skulle varit bra morsk om jag vistades i hennes kläder!). 

Puss&Kram
Sara♥