NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Är vad som råder. Det har hänt något ofattbart inom mig. Något helt obeskrivligt. Ska jag vara helt ärlig nu..så förstår jag INGENTING. Jag sitter som ett stort jävla frågetecken på kammaren..

Vad är det här..kan det verkligen vara sant? Och JA, det är precis vad det är. Hur jag vet? Jag bara gör det. Drömmer jag kanske då, nej inte det heller Sara.

Och vet ni? Jag har fått tillbaka mina känslor för "henne" och jag vill gå så långt som att säga att jag älskar Sara igen - jag älskar mig själv! Det är fantastiskt! Jag föds på nytt.

"Miss Bulimia Nervosa" är numer min historia. Och den väldigt noga dokumenterad.

Er Sara♥

Vad i hela friden är det här för känslor? De är sköna, lätta och oförskämt behagliga. Mitt liv är lyxigt idag. Jag måste haft en enorm tur, återigen turen att hamna här. Jag är upp över öronen tacksam för det. Även tacksamhet gentemot livet slår mig en dag som den denna. Mora är så vackert, ja t.o.m när mörkret är som mörkast, tomheten som störst och tårarna som våtast. Jag har lagt till med en vana att kliva upp klockan 06.30 om mornarna. Jag gillar att gå upp innan de andra tjerna vaknar, sätta på kaffe och och bara går runt och vara. Andas in den ännu orörda luften. Allt är så rent och klart, allt är så hoppfullt på morgonen. Bulimin sover som djupast då. Min är i alla fall som regel inte specillet morgonpigg.

Imorse var jag på något som heter "pulsing", kort beskrivet handlar det om att se helheten och bli "ett med ens alla tänkbara små kroppsdelar". Även de som är mindre vackra. Jag betraktar mig själv ungefär som så här...jag har ett huvud (tänka sig:)) som består av rätt så kloka tankar (jag hoppar de negativa tankarna just i denna beskrivelse) och många facinerande insikter, sedan ser jag ett vackert ansikte (ögonen som strålar och en mun som putar lite lätt, gulligt va?) och vad mer då? Dessa mer tilltalande delar får gå runt å dra på en offantligt stor och obekväm kropp. Inte undra på att dagarna inte sällan känns så tunga. Det är orättvist kan jag tycka och jag delar säkert denna tanke med många va er andra. Det blir obalanserat och hackigt och inte särskilt lättvindigt att ta sig fram, bara fram till något så basalt som till tåget. Hänger ni med? Tänk er själva, vem skulle orka att gå runt på, släpandes och fajtandes med sin värsta fiende dagarna i enda.. Men på något vänster ska det nog gå, jag och min kropp börjar närma oss en kompromiss, vi tänker oss ett möte på halva vägen. Inte helt enkelt ska skrivas. Men det ligger faktiskt i bådas intresse (mitt jag och "min kropp") att vi båda blir nöjda och uppnår ett sunt och accepterande läge. Det är svårt. Fan så svårt. Men jag vill tro att jag har en plan som kan funka. Som tar hänsyn till det kroppsliga, men också det känslomässiga. Det gäller att ge och ta. Då kan det bli riktig bra!

För att genomföra detta projekt (att koppla samman kroppen med mitt jag alltså) är det viktigt att vara konsekvent och konstruktiv, det håller inte att gå runt och nervärdera sina mindre gillade kroppsdelar eller kasta glåpord åt dessa. Det leder ingen vart, hör ni det? På samma sätt som min kropp med dess rörselser slutar upp med att trycka i mig tvångsmässiga intag av skitmat. Vi är inga "offer för varndra", vi är inte varandras hatobjekt, utan en tillsammans livsviktig helhet som måste existera för att få livet att fungera och för att kunna leva dte fullt ut, utan någrea som helst hämningar och begränsningar. Låter det inte underbart, visst vill man genast börja med att "sy" dem samman? Visst vill vi bli Sara, Lisa, Lisa.W, Malin, Sofia, Kajsa, Sandra, Saphary, Mela, Nolita, Elin, Anna, Lorena, Joel och alla ni andra igen?

Torsdag idag, och vet ni vad..knappt att jag hajar det själv, imorgon har jag varit hetsfri, svältfri och kompensationsfri i 2 veckor. Jag är stolt över mig själv. 

För er som sitter på kammaren och tvivlar på om ni någon gång kommer att bli helt friska, ni kan sluta tvivla nu. Jag har fått det svart på vitt, det är genomförbart.  Bollen ligger hos er själv. Visa att ni är eran egen vinnare. Det är just det som kommer skilja er mellan förlorna. Jag hymlar inte om det, på samma sätt som det finns vinnare så finns det tyvärr också förlorare. Men ingen av er därute hör hemma i den sitsnämnda kategorin.

Att det ska vara så svårt att förstå..puu har precis ätit en stor lunch och eftersom jag inte är "där än"  vet ni stundens olustiga känsla inför mättnaden som för mig är påtaglig just nu. Men jag och ni andra kan istället tänka, "när magen är mätt då jobbar den effektivt med förbränningen däremot  när magen är tom (som vi så många är besatta av att känna) då är förbränningen som lägst". Då är den kass och hjälper ingen av oss i den rikting vi strävar.  För att nämna några ord om kost och förbränning alltså. Vilket inte är mitt favorit ämne direkt. Hehe här är man ätstörd, men hatar allt om kost och förbränning.

Flickor, vi vill bli fina i våra kroppar därför måste vi göra något så enkelt som att börja äta oss mätta! Det går, jag lovar (har inte gått upp ett enda gram sedan jag tillåtit mig att vara mätt i samband med mina måltider). Det är viktigt att ni lyssnar på vad jag har att säga, jag vill ge er dessa råd som jag själv aldrig skulle ha trott på för någon månad sedan. Gräv er inte längre och djupare ner i bulimigraven.

Kramkalas säger vi då:),
Sara 

Hur kunde jag under mina senaste 6 år vara så stensäker på min sak? Varför lyssnade jag inte på den kloka biten av mitt jag, den har jag funnits där hela tiden. De kloka, sunda, vackra och alldeles underbara delarna hos mig har ju faktiskt existerat hela tiden,om så i skymundan. Hela tiden har Sara varit med mig. Men jag har inte förmått att se henne och uppskatta hennes verkliga kvaliteteter. Jag börjar få kontakt med henne nu.

Jag kommer på mig själv att jag skriver ofta om mig själv i tredje person, som om jag inte kan tala om mig själv och mina tankar fullt ut. Jag vågar liksom inte "löpa linan" ut. Jag märker att jag är rädd för att blir för privat, för personlig har jag nog allltid varit. Ok, jag ska prova skriva några rader i jag-form. Jag ska försöka skriva ur ett perspektiv som utgår från den jag är och hur jag tänker. Utan några somhelst krusiduller och omvägar. Hänger ni med? Jag inser att jag, på något vis gärna vill pojicera mina många lass med tankar, känslor och funderingar på "den där Sara". På någon bulimisk karaktär. Genom mitt tidigare sätt att skriva och uttrycka mig har jag upptäckt att det blir svårt för mig att tar ett 100% ansvar för mig själv och mina handlingar. Jag skriver om Sara och hennes bulimi som om jag befann mig tusen mil från dem. Vilket gör att mina många insikter och kloka konstateranden inte går att tillämpa och praktisera. Detta har jag alltså först nu insett. Det blir inte hela verkligheten där jag är den som tar det fulla ansvar. Och av detta blir följden hets, svält och missnöje.  

Nåväl folkens, jag är i Mora igen, min andra behandlingsvecka. Jag bokstavliogen älskar att vara här. Den lilla Dala staden, miljön och människorna här ser mig. Alltså jag. Mig alltså..fattar ni? Knappt att jag gör det själv.. Mitt ex lyckades inte se mig under vårt 5-år långa förhållande. Det är en fantastisk känsla, att känna sig sedd och jag tror på att just det jag är-duger så jävla bra! Givetvis att jag är snygg, smart, ödmjuk och charmig är en bonus som bara späder på mitt nyfunna ego-jag. Men under denna yta av yttre attribut finns något så mycket mer. Någon som för mig är väldigt obekant, men som jag tillsmmans med, låt mig säga en av de mest beundransvärda människor jag under mitt liv stött på, Göran. Göran är min räddare. Dock vill jag påstå att jag gör det verkliga hästjobbet på egen hand, men utan mitt möte med denna egendomliga prick hade jag inte varit där jag är percis nu. Precis här framför skärmen. Vi kommer att göra mig fri. Jag säger inte att jag väldigt snart är där, men jag kan åtminstone se mig själv där inom en snar framtid. Det är helt sinnesjukt att jag ens kan tänka denna tanke och visualisera denna bild framför mig. Jag ser en lycklig och fri människa lite längre bort. Grymt.

Jag ska ta till vara på alla mina resurser, alla mina styrkor och förmågor och vidarutveckla dem. Låt mig bara bli varm i kläderna först. Det är inget fel att ha höga ambitioner och krav om du bestämmer dig för att må bra och hantera dem på bästa möjliga sätt för just dig. Så var det med det.

Min största rädsla är att utan bulimin, hur ologiskt det än må låta, skulle göra mig till en medelmåtta. En obetydlig i mängden liksom. Så jädrans fel jag har.

Men idag och just nu vet jag bättre, jag har fått det bekräftat från en högst pålitlig källa. Jag kommer aldrig att bli någon medelmåtta, perfektionist eller fortsätta missbruka mat på ett eller annat sätt. Jag kommer att hitta hem igen, hitta hem till min familj (om de är beredda att göra vissa förändringar och ansträngningar) och hitta tillbaka till kärleken till livet.  För livet är så vackert och det vill ingen gå miste om! Det är bara dumt att inte leva livet fullt ut. Sitter vi inte inne för något brott, så behöver vi åtminstone inte skapa våra egna fängelser.

Någonting stort håller på att hända. Jag kan inte bärga mig att vänta och se varthän min resa färdar mig. Man skulle också kunna se det som att jag aldrig kommer att komma fram, jag färdas bara igenom olika partier och jag håller i stunden på att avsluta det absolut tyngsta partiet i mitt liv.  Det kommer aldrig att komma tillbaka så lika bra att få det överstökat.

Jag vet att jag inte sällan skriver om att ta sitt ansvar, och jag kan inte sluta skriva om det. Vill du inte leva ditt liv på ett sätt som får dig att må bra? Vill du fortsätta missbruka och hetsäta? Och bli alltmer tjock och svullen? Vill du att maten och din kropp ska begränsa dig i allt du tar dig för? Borde det inte vara ett bättre val att tänka" jag ska göra allt från och med nu som gynnar min hälsa och mitt mående på bästa sätt för just mig, och som för mig närmare i den riktning dit jag strävar"? So what om du befinner dig i hetsen precis som du sitter här och läser, du kan sluta precis just där. Ge upp det destruktiva, du är så mycket mer än det!

Så gör ett val redan idag, jag lovar att ni kommer att somna så mycket tryggare inatt då. Vad har jag och du att förlora på det? Inget, vi har allt att vinna! Vet ni en sak, vi ätstörda är några riktiga knasbollar till individer, ingen av oss tycks förstå vilka fina och unika männsikor vi är. 


Tack för att ni lyssnade.

Kärlek,
Sara