NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Hur kunde jag under mina senaste 6 år vara så stensäker på min sak? Varför lyssnade jag inte på den kloka biten av mitt jag, den har jag funnits där hela tiden. De kloka, sunda, vackra och alldeles underbara delarna hos mig har ju faktiskt existerat hela tiden,om så i skymundan. Hela tiden har Sara varit med mig. Men jag har inte förmått att se henne och uppskatta hennes verkliga kvaliteteter. Jag börjar få kontakt med henne nu.

Jag kommer på mig själv att jag skriver ofta om mig själv i tredje person, som om jag inte kan tala om mig själv och mina tankar fullt ut. Jag vågar liksom inte "löpa linan" ut. Jag märker att jag är rädd för att blir för privat, för personlig har jag nog allltid varit. Ok, jag ska prova skriva några rader i jag-form. Jag ska försöka skriva ur ett perspektiv som utgår från den jag är och hur jag tänker. Utan några somhelst krusiduller och omvägar. Hänger ni med? Jag inser att jag, på något vis gärna vill pojicera mina många lass med tankar, känslor och funderingar på "den där Sara". På någon bulimisk karaktär. Genom mitt tidigare sätt att skriva och uttrycka mig har jag upptäckt att det blir svårt för mig att tar ett 100% ansvar för mig själv och mina handlingar. Jag skriver om Sara och hennes bulimi som om jag befann mig tusen mil från dem. Vilket gör att mina många insikter och kloka konstateranden inte går att tillämpa och praktisera. Detta har jag alltså först nu insett. Det blir inte hela verkligheten där jag är den som tar det fulla ansvar. Och av detta blir följden hets, svält och missnöje.  

Nåväl folkens, jag är i Mora igen, min andra behandlingsvecka. Jag bokstavliogen älskar att vara här. Den lilla Dala staden, miljön och människorna här ser mig. Alltså jag. Mig alltså..fattar ni? Knappt att jag gör det själv.. Mitt ex lyckades inte se mig under vårt 5-år långa förhållande. Det är en fantastisk känsla, att känna sig sedd och jag tror på att just det jag är-duger så jävla bra! Givetvis att jag är snygg, smart, ödmjuk och charmig är en bonus som bara späder på mitt nyfunna ego-jag. Men under denna yta av yttre attribut finns något så mycket mer. Någon som för mig är väldigt obekant, men som jag tillsmmans med, låt mig säga en av de mest beundransvärda människor jag under mitt liv stött på, Göran. Göran är min räddare. Dock vill jag påstå att jag gör det verkliga hästjobbet på egen hand, men utan mitt möte med denna egendomliga prick hade jag inte varit där jag är percis nu. Precis här framför skärmen. Vi kommer att göra mig fri. Jag säger inte att jag väldigt snart är där, men jag kan åtminstone se mig själv där inom en snar framtid. Det är helt sinnesjukt att jag ens kan tänka denna tanke och visualisera denna bild framför mig. Jag ser en lycklig och fri människa lite längre bort. Grymt.

Jag ska ta till vara på alla mina resurser, alla mina styrkor och förmågor och vidarutveckla dem. Låt mig bara bli varm i kläderna först. Det är inget fel att ha höga ambitioner och krav om du bestämmer dig för att må bra och hantera dem på bästa möjliga sätt för just dig. Så var det med det.

Min största rädsla är att utan bulimin, hur ologiskt det än må låta, skulle göra mig till en medelmåtta. En obetydlig i mängden liksom. Så jädrans fel jag har.

Men idag och just nu vet jag bättre, jag har fått det bekräftat från en högst pålitlig källa. Jag kommer aldrig att bli någon medelmåtta, perfektionist eller fortsätta missbruka mat på ett eller annat sätt. Jag kommer att hitta hem igen, hitta hem till min familj (om de är beredda att göra vissa förändringar och ansträngningar) och hitta tillbaka till kärleken till livet.  För livet är så vackert och det vill ingen gå miste om! Det är bara dumt att inte leva livet fullt ut. Sitter vi inte inne för något brott, så behöver vi åtminstone inte skapa våra egna fängelser.

Någonting stort håller på att hända. Jag kan inte bärga mig att vänta och se varthän min resa färdar mig. Man skulle också kunna se det som att jag aldrig kommer att komma fram, jag färdas bara igenom olika partier och jag håller i stunden på att avsluta det absolut tyngsta partiet i mitt liv.  Det kommer aldrig att komma tillbaka så lika bra att få det överstökat.

Jag vet att jag inte sällan skriver om att ta sitt ansvar, och jag kan inte sluta skriva om det. Vill du inte leva ditt liv på ett sätt som får dig att må bra? Vill du fortsätta missbruka och hetsäta? Och bli alltmer tjock och svullen? Vill du att maten och din kropp ska begränsa dig i allt du tar dig för? Borde det inte vara ett bättre val att tänka" jag ska göra allt från och med nu som gynnar min hälsa och mitt mående på bästa sätt för just mig, och som för mig närmare i den riktning dit jag strävar"? So what om du befinner dig i hetsen precis som du sitter här och läser, du kan sluta precis just där. Ge upp det destruktiva, du är så mycket mer än det!

Så gör ett val redan idag, jag lovar att ni kommer att somna så mycket tryggare inatt då. Vad har jag och du att förlora på det? Inget, vi har allt att vinna! Vet ni en sak, vi ätstörda är några riktiga knasbollar till individer, ingen av oss tycks förstå vilka fina och unika männsikor vi är. 


Tack för att ni lyssnade.

Kärlek,
Sara