NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, vad jag ska göra eller vad jag vill. Jag är en ihållig människa utan något som helst innehåll (om vi bortser från hetsätning och svält). Jag tycker mig att timmarna och t.o.m sekunderna går i snigelfart. Men vad är det jag väntar på? Den där dagen jag uppnår min drömkropp antagligen. Men kommer den någonsin att komma? Har jag, och kommer jag att plågas i all oändlighet, helt i onödan, helt utan att nå mitt (orealistiska) mål och den lycka jag tror innefattar min föreställning om en smal och perfekt kropp. Slankhet, smalhet, smidighet, lättrörlighet  är adjektiv som min hjärna förknippar med ett häligt och lyckligt liv. Men tänk om jag har fel,  tänk om "de", när allt kommer omkring har rätt-att gå ner i vikt har inget med lycka att göra. Jag vägrar dock tro det, jag vägrar släppa tanken om en sådan föreställning. Iaf inte än.

Slöseri med tid, jo vars, men det enda jag, numera, har i mitt liv är just tid. Jag väntar och väntar, men väntan tycks vara i en evighet, nästan längre än så om det går. Jag uthärdar en olidlig smärta, fysiskt men avsevärt mycket mer psykiskt. Jag sitter fast i ett mentalt fängesle, jag har fastnat och vet inte hur jag ska omorganisera mina tankar i en mer fördelatkig riktning. Jag faller gång på gång, knappt att jag hinner ta mig upp efter ett återfall innan ett nytt blir ett konstaterande. Gång på gång. Igen och igen.

Jag kommer på mig själv att jag ständigt målar upp eventuella scenarium och utfall av mina matintag. Ungefär i stil med, "äter jag till frukost 1,5 grovmacka med smör och ost istället för 1 med skinka och keso har jag satt dagens agenda (hets,ångest,svart,isolering,ännu mer hets,tomhet, misslyckad) och per automatik de näst kommande dagarna (svält, plåga, nedstämdhet, febrilt "väntande" och en eventuell hetsätning på det). Snurran tycks aldrig stoppa, eller ändra riktning.

Jag har alla (klyschigt nog) verktyg som ett tillfrisknande behöver, jag har all stöttning av älskade familj, av mina finaste vänner, av en underbar psykolog, terapeuter, av tjejer som lider av bulimi och även de som tagit sig ur sjukdomen. Men ändå biter ingenting på mig. Ändå håller min hjärna benfast kvar vid sina principer. Och efter varje avslutad peridod (oberoende av vilken sida av myntet, m.a.o svält eller hetsätningsattacker) går jag rakt och maktlöst in i samma fälla och bulimin står som segrare och kvar på backen ligger en misshandland och trasig Sara. Med en svullen och fullproppad mage eller en utmärglad och tom sådan. Misshandlad som misshandlad. Hon känns mer och mer underkuvad sin sjukdom för var dag. Jag förnekar, jag manipulerar, men värst av allt-jag lyder min sjukdom till punkt och pricka. Och inget i världen har en sådan makt över mig som denna "påhittade sjukdom", som jag tillsammans med min uppfattning och tolkning av omvärlden skapat och konstruerat. Allt är, i själva verket ett rent påhitt.

Allt är bara tomma känslor och tankar, som emmellertid inte finns. Vad är det för låtsas värld jag så maniskt och "offerlikt" tror mig leva i?

Jag vill ge upp. Finns ingen som kan hjälpa mig, finns inget att leva för längre.

Jag gick till skolan, var där hela föreläsningen, kom hem och hetsätningen var ett faktum. Förtvivlad, hysteriskt ledsen i telefonen sa jag till min mamma, för första gången, "jag förstår att många bulimiker tar sina liv". "Du är inte längre kapabel till att ta hand om dig själv gumman" kontrar mamma med.

Det gör ont. Mamma är påväg in nu, stackars familj. Vad händer med mig? Jag har helt tappat greppet. Jag är inte övertygad om jag vill fortsätta att kämpa. Krafterna är slut.

Jag är på botten. Jag ser inget hopp. Mörkt. Svart. Dystert. Fett. Tjock. Mat. Meningslöst. Död.

Det har nu gått över en vecka sedan jag bloggade, detta av en rad orsaker. Först och främst vill jag tacka A.L.L.A fina hjärtan därute som kommenterat och hört av sig. Jag kan säga såhär, er hjälp och era bloggar är en stor del av mitt tillfrisknande. Var och en av er har något nytt att tillföra i mitt tänk kring bulimin. Jag hade inte varit där jag är idag utan min blogg och er. Jag ser denna del som en separat del i min behandling. Då förstår ni själva hur effektiv er hjälp är för på mig?! Bara den tanken att man inte är ensam. Ni är som mina systrar:)

Okidoki..nåja vad händer och sker? Jag åkte från mitt föräldrarhem förra onsdagen för att installera mig i min lägenhet i stan. Plugget drar igång om om någon vecka och jag satsar allt på att kunna fullfölja min utbildning. Att för mig lämna famijen och den trygghet jag haft under hela sommaren var en enorm prestation. Att låna mammas bil, köra iväg för att komma in till min bostad och därefter åka å handla vanlig mat (som vilken normal människa som helst förmodligen gör) för att fylla mitt ekande tomma kylskåp var en upplevelse i sig. Men som den sanna bulimiker man är, var det inte så enklet och maten gick överstyr. Torsdag och  fredag var dagar präglade av hetsätningsorgier, gråtattacker, samtal med psyk och timmar i förtvivlan. Men i lördags när jag vaknade, efter ännu ett helvetes natt-ångest-sömn och bakfylla ( p.g.a av de omåttligt konsumerande mängder socker dagarna innan) hade jag en liten kvarlevande kraft inombords. Jag bestämmde mig, än en gång att ta nya tag och resa mig upp. Och så blev det, idag har jag varit utan svält, hets, laxering och spya i tre dagar. Men tre dagar utan uppsikt från mamms och papps och med gångavstånd till tusen godisbutiker. Jag har t.o.m bil så nog skulle jag kunna få tag på "droger" om jag nu vill välja det.

MEN, idag väljer jag bort de alternativen. Det är det enda jag kan påverka och styra över här och nu, i nuet. Jag ser det som en bild framför mig,"att jag rutar in mig själv i mitt nu"..hmm ingen aning var jag fått tanken ifrån, men det hjälper. Jag känner mig mindre ensam och betydligt lugnare i sinnet genom att tänka så. Om jag överhuvudtaget kommer att klara hösten, plugget, vännerna och träningen krävs det att mit sinnen är i en helt annan shape. Annars kommer det inte till att gå. Det ska bli en bra höst och jag ska ge denna stad ett nytt försök. Jag vill se omgivingen utifrån ett annat perspektiv än tidigare. Man upplever verkligen en helt annan värld då man lider av bulimi, jag vänder och vrider, tolkar och misstolkar, värderar och dömer (både mig själv och andra, tyvärr) konsatnt. Jag jobbar på förändring och förbättring.

Jag är inte är frisk, jag är fullt medveten om att mina hetsätiningar, svältdieter och viktfobi inte bara pangbom slutar upphöra. Nej, det funkar ju tyvärr inte så. Varför kan jag inte släppa allt dethär med mat och vikt då jag insett att det är inte där problemet ligger. Jag borde, teoretiskt sett kunna släppa dessa bitar, gå vidare för att jobba och bearbeta mina egentliga problem. Vad väntar jag på? Vad är det som skrämmer mig?

Nu sitter jag här i min fina lägenhet, fixat bredband (so helloooo inlägg nu:) och har precis ätit lunch. Alldeles lagom tilfreds med tillvaron, mig själv och magen. Den stackars magen, den får då uthärda ett och ett annat. Jag lider med dig lille vän. Inte ska jag i fortsättningen slå på dig, och inte på mig själv och min värdighet för den delen heller. Jag ska acceptera att situationen är som den är, och det som varit har varit och det som blir det blir. Med andra ord, jag släpper några centimeter på min kontroll. Så får vi se vad som händer.

Jag har mycket att berätta för er, men jag väljer att återkomma då det blir träligt ooch masstigt för er att läsa så mycket text på en gång. Iaf vad jag själv föredrar. Men när jag väl börjat tenderar jag att aldrig sluta. Hehe. Sorry amigos!

Nu på torsdag ska jag möta min psykolog, har inte träffat henne innan och är förvantansfull. Mamma och pappa har gjort allt för att hitta den mest kompetent lämliga. Jag hoppas detta blir bra. Jag är inte nervös, bara förvänatnsfull! Har tidigare aldrig varit i kontakt med en psykolog så det är efterlängtat. Nästa måndag ska jag vidare träffa en manlig psykoterapeut på ungdomsmottagingen här i stan och samma vecka ska jag till Korallen i Uddevalla (en ätstörningsenhet). Så hjälp finns att få och äntligen närmar den sig, nu gäller det bara att få den mest adekvata utifrån min situation. Jag har varit påp Korallen en fåtal gånger och mitt intryck därifrån är på gott och ont. Men jag har valt att ge det en ytterligare chans, det påstår sig trots allt att vara "experter" inom området. Well well. Jag hoppas att få se och känna mer av det.

Jag ser lite ljusare på mitt liv idag, d.v.s inte kolsvart och jag är idag övertygad om att jag vinner denna kamp, förr eller senare. Min akilles häl just nu är att jag vill att det ska gå fort, jag vill ur skiten till vilket pris som helst. Det är en omöjlighet och jag får inte stressa fram något, men det är svårt att hålla tillbaka då jag i vanliga fall är en så glad/utåtriktad/kreativ och arbetsam tjej. Men denna gång ska jag inte köra slut på mig själv, denna gång ska jag observera varje millimeter till steg, såväl bakåt som frammåt. Så stegen frammåt idag? Jo, jag fixade mitt bredband helt själv!!, sov relativt bra inatt, lagat mat och har nu bloggat! Så helt ok hittils:)

Hur mår ni söta?

Vi hörs snart,
puss!

Som barn var jag livrädd för sån där lera som man sjönk ner i..det fanns en gyttja (sjunklera) i närheten av mina mor- och farföräldrar. Jag pratade ofta om denna sjunklera, och frågade mamma allt om den-"dör man om man hamnar där", pinas och plågas man tills man har nått botten". Jag förställde mig alltid att handen var den sista som sjönk ner-skrikandes på hjälp, men ingen kunde göra något, ingen kunde rädda någon ur en sådan knipa.

precis som bulimin.

jag vet att jag pratar strunt och nonsens nu, jag vet att jag kan bli räddad, men aldrig helt. Men det kan jag leva med.

Detta bakslag tog mig ovanligt hårt (tors,fre och lör) och jag är fylld av en tomhet som räcker och blir över till hela Kina. I lilla mig (läs stora enligt demonen) rymms all denna ängsla, oro, olust och uppgivenhet. Allt på en gång. Någon äter upp mig inifrån, någon misshandlar mina organ och mitt psyke-brutalt och jag kan inte försvara mig. Jag missa visst den där kusren i "bulimiförsvar" i skolan. Jag som trodde jag visste allt, hade alla insikter och verktyg för att "imorgon" vakna upp för att sätta igång å bli frisk. Pytsan heller, icke sa nicke, buimin lämnar mig inte så lätt minsann. Vad hadde jag egentligen väntat mig? Att jag skulle fixa detta, för att jag alltid annars fixat allt? Nej Sara, du har bulimi, för att det är just en sak du inte fixar och kan hantera. Dig själv. Skyll inte på några demoner rannsaka dig själv..men hur fan då?

I vanliga fall hade jag varit någonlunda glad i denna stund, jag har klarat 2 hela veckor utan hetsätning och fick ett återfall i torsdagskväll-som ledde till fredag (dock spydde jag då och fick nästan upp allt alltså plus minus noll) och lördag. Igår åt jag bara godis (inte i några mängder) och likaså idag (inte i några mängder). Söndag och måndag har varit "Sara lyxiga dagar", jag älskar att äta godis-det är det bästa jag vet! Detta sker givetvis inte helt ångestfritt, men jag vågar påstå att jag stundvis njuter på riktigt. Äkta njutning.

Nog om godis, nog om hets/svält, vikt och mat. Jag vill komma ågon annan stans, jag vill komma åt kärnan för att börja bearbeta där..men hur..fan vad svårt. Jag hoppas att jag kan få hjälp med detta, jag har några samtal framöver och jag ger mig inte fören jag träffat en kompetent och kunnig människa som är villig att ge mig all hjälp i världen. Först då kan jag dra mitt strå till stacken. Inte innan, jag litar inte på någon, inte ens på mig själv. Jag är ständigt livrädd för allt och alla.

Mia Törnblom-hur lyckades du att välja tro och tillit? Ibland räcker inte all kunskap, insikt och styrka i världen om man saknar glöden och meningen. Då finns det liksom inget mer att göra. Jag vill inte skriva raderna att jag är helt utan lust att fortsätta-att jag ens sitter här borde visa på någon liten, ynka strimma glöd.

Mamma och jag har precis varit ute i regent, jag gåter, jag skriker, jag skäller, jag skuldbelägger och jag hotar. Förlåt mamma, jag har bara så många jävlar inom mig som huserar fritt. Känslorna måste få utlopp någonstans. Ledsen att de faller över dig, ledsen mamma. Ingen av dem har respekt för mig. Alla vill mig illa. Så jag och mamma har det tufft om dagarna. Ett rent helvete. Sommaren 2008 kommer lämna sina spår. Låt mig aldrig få uppleva en sådan sommar igen. Jag vädjar. Jag vet inte om jag skulle  klarar det. Ge dig av hemska avskum, försvinn!

Mamma är en klippa som står stadigare än berget själv, hon är helt underbar, tänk om jag bara hade fått lite mer kvaliteter ifrån henne. Någon har berövat mig livet, kanske är det så att jag, Sara bär all skuld och kankse måste jag ta mitt ansvar och erkänna för mig själv och hela världen att jag är den störtsa boven i detta tragiska drama? Finns det inga demoner, är det bara en illsusioner? Nu blev jag yr som en höna, jag har ju vart omringad om "dem" i flera år. Jag har sett bilder som ingen konstnär i världen kan teckna. Ingen kan teckna så fult.

Är jag verkligen på vår planet, som påstås heta jorden?

Ja, ni förstår själv vilket psykfall jag gått och blivit. 

Ska försöka sova "ruset" av mig efter de benhårt isittatnde hetsätningsdagarna, jag tycks aldrig bli nykter denna gång. Kankse beror det på att jag konstant ökar på dosen. Sitter här mitt inatten med min godispåse, men jag smakar och känner det som passerar. Men det kan lätt som en plätt gå över styr. Det vet jag. Jag sitter här i protest, jag kommer på mig själv att jag avsiktligt trotsar en av mina demoner. För jag kan lova er att det försigår ett sjuhelvetes krig däruppe. "Sara får inte äta godis, då blir man tjock". Kanske är det så man ska gå tillväga, att trotsa en efter en, tvekan ligger väl i om man någonsin vinner. Men jag skulle bli överlycklig om jag så bara vann en fjuttig liten duell. Som inatt t.ex.

Jag är rädd att jag lägger mig inatt, känner hur hastigheten har accelererat på det jag stoppar i mig, fan, försvinn. Jag har suttit med detta inlägg i timmar då datorn och internet muckat rejät med mig. Men inte kan jag skylla på det. Jag känner mig upprörd, jag är arg. Men mest ledsen och tom. Tomburks tom. Ihålig. Halåååå-är det någon där??? Typ.

Imorn blir det bakrus och jag är helt nollställd hur jag ska vårda den. Varken sömn, vila eller vatten biter. Den känns nästan kronisk. Kronisk bakfylla, är det möjligt?!

Godnatt.