Längtan.
Jag vill tillbaka, eller frammåt?! Jag vill klä upp mig, dricka drinkar, dansa på bardisken, skratta och ligga (haa?? trodde ni inte att vi bulimiker har ett sådant behov or what:-), ja sådär alldeles levande galet. Jag har en inre längtan att bli "slå ut", en levande Sara som är närvarande, pålitlig och håller det hon lovar. En Sara som glömmer tid och rum, som älskar att umgås, flamsa och muppa sig. Som älskar det där jävla helvetes livet.
Jag längtar så det gör ont. Jag vill ha tilbaka mitt liv igen, eller kommer jag få ett helt nytt då jag bli frisk från min ätstörning..
Jag tog ett kvällsdopp med mamma ikväll, underbara mamma, och jag kan lova er att jag inte visat mig i badräkt eller badat i havet på över två år!!! Framsteg-AGAIN!
Detta var fantastiskt, jag kommer leva länge på mitt kvällsdopp. Så sant det. Vi bor nämligen vid havet. Underbar plats för rehab:)
Ibland undrar jag över vilka just ni är, ni andra bulimiker som läser min blogg.. hur ni tänker och beter er.
En styrka gror inom mig, jag har bestämt mig för att jag bestämmer-jag är och förblir inget offer. Svårt..tankarna är dumma dumma och demonerna tycks aldrig somna.
JAG ÄR STARK-JAG ÄR EN VINNARE. Det visste jag, egentligen redan som lillskrutt. Det är precis vad jag kommer att ta upp igen. Den förmånen ska jag ta till vara på. Jag har en gång älskat mig själv och skrattat pinsamt högt åt mina egna skämt. Så nog finns det inom mig.Tids nog så. Det är värt att vänta. Utan tvekan.
puss!
Orkeslös, trots skådande framsteg.
Det har gått 11 dagar sedan sist, sedan mamma fick sanningen gråtandes i ansiktet. Jag har inte hetsätit, svultit, spytt, laxerat eller använt mig av någon annan kompensationsmetod på hela 11 dagar. Otroligt. Men en sak är säker, livet leker inte bara för denna prestation, men jag sover betydligt bättre om nätterna.
Jag är väldigt slö, passiv och tung i huvudet. Mamma gjorde en jämförelse med en narkoman som är på avväjning, i mitt fall är det sockret. Det jävla sockret. Som jag konstant tänker på.
Jag har aldrig i mitt liv ätit så bra som under dessa dagar, regelbundet och nyttigt. Vi går efter klockan och alla mål konsumeras tillsammans. Inget kaloriräknande, även om jag tänker tanken emellanåt.
Som ni märker, så har ni här en tjej som gör allt för att blir frisk och allt för att ta död på bulimin.
Jag tror jag kommer att ro hem det här, men när är mindre viktigt. Nu är det bara pepp, kärlek, inspiration och framtidsplaner som gäller. Jag har allt framför mig. Jag känner en smygande törst på livet igen.
Mitt bloggbortfall de senaste dagarna har helt betydelse av min icke ork. Men jag vill väldigt gärna sammanställa, både hur jag mentalt och fysiskt uthärdat dessa dagar. Har nämligen hittat många effektiva och välfungerande metoder att hålla sig undan hetsätningarna och helvetes tankarna. Kanske kan några av alla mina "tänk" hjälpa er.
Idag hände dock något läskigt, jag bröt än en gång ihop, men helt utan en egentlig orsak-jag fick min första panikattack. Jag såg bilder, maskar och kryp inne i min kropp. Mamma höll om mig och jag gjorde allt för att hitta tillbaka till min andning. Usch vad rädd jag blev.
Så jag återkommer. Nu ska jag äta mitt sista mål, och ni som lurat på den där bulimi kvällen så är det fortfarande något jag hemskt gärna vill genomföra. Ser fram emot att träffa många av er. Jag tänker mig, någon gång ibörjan av september..? Men först vill jag checka om intresset fort. finns kvar? Detta ska bli en kväll utan krav, utan prestige och om vi så hetsätit en timme innan vi ska träffas så spelar det ingen roll.
Hur går det för er mina vänner?! Vi finns alltid för varandra här i våra bloggar! Det är en enorm trygghet för mig.
Er Sara♥
Det är ett kämpigt helvete.
Kära ni,
Hur går det för er? Givetvis ska jag fortsätta att blogga, att skriva av sig hjälper och stärker mig. Och allt "revolutionerande" jag upptäcker med vår begynnande sjukdom kommer jag att skriva ner här. Allt.
Ok, BERÄTTA FÖR ER MAMMA/PAPPA/SYSTER/BROR eller någon annan närstånde. Var för allt i världen INTE ENSAMMA. Vi är sjukare än vad vi tror, och förr eller senare kommer bägaren att rinna över. Så ju förr desto bättre. förneka INTE detta längre. Det vill mycket till att ta sig ur helvetet på egen hand. Jag befinner mig hemma hos mina föräldrar nu, tryggt och säkert, MEN det är väldigt kämpigt. Igår vat det jobbigt, hade ett obeskrivligt begär efter socker, socker, socker..
Mamma, söt som hon är, konstaterade att jag är sockerberoende-ja, tänk om det ändå hade varit så enkelt mina vänner, då hade jag varit frisk inom två veckor!
Vi letar febrilt efter psykologer, terapeuter och dagarna består av /bulimi-läsning" samt lite annan skön "ätstörnings" litteratur, skämtåsido.
Det har nu passerat 3 dagar ( jag blev alltså hämtad i min lgh i torsdags natt efter min 10:e hetsätningsattack kl 23.00) och jag har inte hetsätit, svultit, tränat eller använt mig av någon annan kompensationmetod efter detta.
Jag har utöver pratat med en av mina bästa väninnor, hon är från Norge och jobbar som journalist och är ett helt fantastiskt stöd. Jag vill visa er b.l.a ett sms jag fick igår för att visa att människor tar detta bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Folk är generellt väldigt starka och förstånde, dra nytta av det.
"Min kjaere Sara! Jeg begynte å gåte nå. Jeg ante ingenting! Du har virkelig kommet et godt stykke på vei når du enedlig har fortalt d til noen. Det kjenens godt, samtidig som man plutselig har gjort seg veldig sårbar og sluppet "hemmeligheten". Du er ikke alene min snuppa! Og det er hjelp å få. Og d tar lang tid, og man må ta små "babyskritt". Jeg skal hjelpe deg alt jeg kan! Jeg kommer alltid til å vaere her for deg, og vi skal klare dette sammen!Jeg er så uendelig masse glad i deg. Takk for at du fortalte d til meg.klem"
Vad ska jag säga, jag gåter varje gång jag läser det, jag vill bara uppmana att det är dags att ni öpnnar er! Snälla, tro mig (jag vet för en gång skull vad jag talar om).
Kort sammanfattning: Jag har lidit av svåra ätstörningar(erkänn nu Sara, säg inte längre "en slänga av något med mat") i ca 5 år, det sista 1,5 året har det kuliminerat och gått utöver min vardag, familjerelationer, socilala sammahnag, studier och vänner, MEN inte minst över mig själv. På ett icke längre "hanterbart" sätt. Sara har varit död i 1 år. Nästan exakt ett år faktiskt. Och inom loppet av dessa 3 dagar har jag berättat för mamma, pappa och en väninna. Får jag lova att säga det själv, ehh jag gör det- wow Sara, fy faro vad du är stark!! Jag är imponerad, jag är mållös och utan ord för min prestation.
Nu då? Jag är fet, ful och enormt stor, stor som vårat hus tillsammans med vår båt och 2 bilar (läs helt normalviktig "62kg`s brud"). Hmm..
Jag lever i en ovisshet, rädsla och i ett enorm självhat/självförakt. " NU ska jag minsann ner till 50kg lr?". Nej Sara, du ska bli frisk nu. Just det ja, det var så det var. Lätt att glömma.
Ta hand om er så länge så hörs vi snart igen!
Er Sara♥
Tyngsta dagen i mitt liv.
Tänk att mamma kom mitt i natten och hämtade mig, sin trasiga, förtvivlade dotter. Det är knappt att jag klarar att skriva nu, jag känner mig dåsig, yr, illamående och skör. Endast ett fåtal trådar håller mig samman. Jag brister ut i gråt var och varannan minut. Det är vått på tagentbordet och suddigt framför mina ögon.
Det är nu det börjar, tankarna går i 200 och jag ställer mig frågan: vad ska hända med mig nu?
Jag har svårt att översätta mina känslor. Det är som om jag föts på nytt, och jag gör min första dag på jorden. Nu ska jag lära mig livets skola:
-att äta (känna normal hunger och mättnad)
-sova
-skratta/gråta
-känna
-älska (framförallt mig själv)
Skolan skrämmer mig, och och det blir den största utmaningen jag någonsin kommer att ställas inför.
En sak är jag däremot säker på, om jag tar mig ur denna sjukdom, kommer jag att klara av vad somhelst i framtiden. Det är det enda jag är övertygad om.
Det kan inte bli mycket värre än såhär, och det är med rädsla kombinerat med lättja jag blickar frammåt. Nu har jag övergått till fas 2, och jag "packar om min resväska", men denna gång, denna gång är jag inte ensam. Mamma finns hos mig nu, samt några andra betydelsefulla personer.
Undra var jag hamnar denna gång..och var kommer min resa att sluta..vem blir jag utan min sjukdom, den har så länge varit och är en del av mig.
Sara♥
Ofattbart.
Precis för en timme sedan ringer mamma, jag kan inte låtsas längre, jag brast och slänge ur mig hela sanningen. Jga grät, hon grät. Nu är hon påväg in för att hämta mig.
Mamma ska hämta sin sjuka dotter. Ingen av oss visste att jag var dödsjuk.
Jag är trött, yr, matt men...lättad tror jag.
Imorn vaknar jag upp hemma, jag har gjort två saker som jag ALDRIG trodde skulle ske, sökt hjälp och berättat för mamma-hela snuskiga, äckliga sanningen.
Sara
Jag går och lägger mig nu.
Tack och lov att kvällen är slut, och jag är lycklig över att jag får en ny dag imorgon, och ser fram emot denna.
Jag ger mig själv en ny chans imorn, jag tänker aldrig svika den unika person som jag en gång föddes till. Aldrig över min döda kropp.
Ikväll sa en fin tjej en sak till mig, "du är din egen sagas författare, glöm aldrig det".
Om jag givit upp? NEJ.
Godnatt!
Kroppen skriker..
Vad finns det att skriva, jag har ont i magen, känns återigen som om den spricker närsom, jag spydde inte. Jag gissar att jag fick i mig 6000 kcal denna omgång. Jag klarar inte detta, jag klara inte att vara ensam här i min lgh ikväll.
Hur fan ska jag tänka??? Snäll hjälp mig, jag vill inte ta livet av mig. Snälla någon hjälp mig. Jag orkar inte en dag till. Jag kan inte hantera en hetsätning till, jag har inte psyke för det. Jag kämpar, kämpar och kämpar dag in, dag ut till vilken jävla nytta då???
Jag är så less på att sitta och skriva här, med denna obeskrivligt hemska känsla, allt går utför nu. Jag har helt tappat greppet, och jag faller djupare in i en depression, dock vill jag inte erkänna det för mig själv. Men jag tror att det är så.
Snälla säg någon att detta bara är många återfall jag har just nu, säga att jag hittar ut snart. Jag behöver er nu. Nästa gång vet jag inte vad jag gör om det händer igen. Jag är rädd, ensam, rädd, ensam.
Undra hur länge man orkar.
Fy fan för ett liv, fy fan för en sjukdom.
Kvällsrapport!
Att hitta andra sätt att hantera sina känslor-jo men det finns ju faktiskt. Men vi måste förstå att det är något som kräver engagemang från vår sida varje dag. Jag glömmer detta så lätt, ni vet-ngt trevligt/hemskt inträffar och så står man där med mat ända upp till strupen. Typ.
HAAAAA, vad är det för jävla sätt, är det så vi vill lära våra barn i framtiden att ta itu med livets berg och dalbanor?
Det är dags att tänka om, påminna sig själv om detta varje dag. Japp, inget nytt, men det nya får bli att försöka att praktisera detta i vardagen framöver. Vi kan ju i alla fall prova och se vad som händer?!
Jag hetsåt vid 14.00 sist, tre dagar totalt, men nu går jag min egna väg, och nu vänder jag på skiten. Nu bryter jag mönster, dock inte till ett hållbart sådant men det hjälper just mig för att överleva denna vecka.
Jag tror på mig själv, jag kan sluta hetsäta här och nu. Jag kan göra det valet och jag vill göra det valet. Jag ska jobba på att fullfölja detta varje dag. För troliga återfall ska jag resa mig upp snabbt, inte fastna så att det resulterar i dagars hetsätning. Jag är stark och jag ska göra allt som står i min makt för att utrota denna sjukdom och ta kontroll över min ätstörning istället för det omvända. JAG VILL LEVA DETTA UNDERBARA LIV SOM RÅDER UTAN FÖR MIN STÄNGDA DÖRR. Jag ska gå och leta rätt på nyckeln, och kankse våga mig på att öpnna den, redan imorgon.
So long mina vänner.
Sandra och Malin vi riktar ett stort jävla finger mot bulimin-det hjälper faktiskt:-)
risk för osammanhang, stavfel och skit.
jag tänker inte läsa igenom detta inlägg, varken rätta eller korrigera ngt, det får bli som det blir, vem fan bryr sig., stavfel osar det om.
jag startade dagen med en frukost bestånde av, 2st mackor med massa smör,ost, chicken nuggets, 200g choklad, naturgodis, mjölk, massa nutella, nötter och jag är ännu mer död. jag försöker hitta ord nu när jag skriver, men det finns inga, jag är helt tom. jag har bara "orka, död och mat" i huvudet. Hur i helvete kan jag göra så här mot mig själv och min familj, jag vill skada mig själv hårt. jag hatar mig mig mig mig.
tårarna sprutar, ge mig ngt lugnande.jag klarar inte mig esam, jag behöver läggas in, jag kan inte hantera något i mitt liv längre. jag är inte levande.allt går utför.varför kan ingen för i helvete hjälpa mig, ska man behöva må såhär dåkigt i 22-års ålder????????????jag kan inte ta hand om mig själv längre, jag är en missbrukare,
Jag vägrar tror att det inte skulle fungera denna gång, men nu ska jag svälta mig till ett benrangel. ordagrant. jag ska tappa ett kilo efter ett kilo, jag ska bort från denna värld.
jag ska bli smal smal smal smal, osynlig osynlig, inte finnas inte finnas, ingen börda, liten liten liten. ren och tom. ingen stor jävla fet kossa.
allt är obeskrivligt jävla jobbigt just nu.
Sara
Morning!
Igår var en helt fantastiskt bra dag, då syftar jag inte på mat eller träning som avgörande faktorer för detta (hoppas jag iaf). Utan jag hade ett rejält snack med mamma, puu och huu vad känsloladdat det var. Vi grät ikappp och fick verkligen rensat ut en hel del. Det bereor ju, som sagt alltid på något att man utvecklar en sjukdom. Allt har sin förklaring, och denna var inte svårutluskad i mitt fall. Tills man plötsligt upptäcker något nytt vill säga.
Jag blir så trött på min besattenhet att gå ner i vikt, ner, ner och ner..jag vägde mig idag och jag hatar den konstaterande vikten lika mycket som jag föraktar Hitler-förstår ni själva hur mycket jag skyr min kropp..
Nåväl, körde ett liten springtur igår kväll, skönt men matintaget var ingen större bedrift. Jag åt inte något fören 20.30 på kvällen, och då blev det ett kokt ägg, ett knäckebröd med mesost, minikeso och lite sylt (sockerfri) och några bitar skinka. Föga-ynka-lite I know, men jag hade varken lust eller motivation att äta något igår.
Nu planerar jag att snart äta lite frukost och idag ska jag träna hela kroppen i ca 1 timme, nästan så att jag längtar. Jag vill svettas och köra ett riktigt hårt pass! Detta kräver att jag måste äta mer idag, givetvis.
Har verkligen inte haft några bra perioder på länge, har i princip bara klarat mig undan hetsätning i en vecka eller mindre så jag längtar att få hitta på lite roliga saker framöver. Men inget kommer ens på tal innan jag avverkat ca 5 dagar med träning och strikt kost. Vad mer kan jag lida av egentligen? Jag skulle aldrig få för mig att träffa någon, som t.e.x idag då jag vägde sjukt mycket, hela 62,4 kg. Nä, nu ska jag ner till min målvikt och lägga att "vara sjuk på hyllan" ett tag. Kan man göra så..hmm. Dum jag är. Jag räknar med att vara nere på 58,5kg på söndag som kommer. Det är 5 dagar, och jag har klarat det förut, jag har viktiga saker som väntar mig nästa vecka och inte helvete går dessa att utföra iklädd alla dessa EXTRA fetto kilon som jag samlat på mig (jävligt ofrivilligt) under alla mina senaste hetsätningsdagar. Nä sörrni, det går inte, inte, inte, inte.
Men är det verkligen värt risken? Frågar mitt friska jag. Är det värt att spela med sitt psyke och hälsa på detta vis..kanske tänker jag om, och kan acceptera ett mellanläge, som 60kg.. Jag har ju en del muskler som väger sitt. För all del.
ÅÅååå nu blev det jobbigt och panikartat här bakom skärmen. Jag tror jag går och gömmer mig under en filt, och busar med katten istället:-)
Så länge amigos!
Kärlek i massor!
Sara
Tankar..
Vem är det som får mig att känna mig så värdelös? Det kan väl inte i rimlighetens namn vara min omgivning och vännerna..nä, jag tror snarare att det är familjen och i familjen där ingår jag. Jag är ju kärnan i problemet. Har jag tillsammans med mina föräldrar satt uppp dessa krav? Och eftersom det blev för många och för mycket av denna "tänkta livsstil" så utvecklade jag bulimi. Så måste det vara..eller inte.
Jag har nog aldrig varit så rädd, oro känslor fyller mig: "ska jag klara vakna denna morgon utan att rusa till kylskåpet å sätta igång", "ska jag lyckas att gå och lägga mig utan att ha gjort det dära".
Det gäller att vara smartare och klurigare än X (vilket är benämningen på mitt spöke om ni minns) och tro mig, jag ska krossa den lilla jäveln-ordagrant, bokstavligen och initialt.
Vad tycker ni om att (på lång sikt) eventuellt ordna ett, vi kallar det för "bulimimingel" längre fram? Ja har inte riktigt tänkt mig hur och när ännu, men det är ett mindre problem för mig. Utan jag ville bara höra med er hur intresset verkar för något sådant?? Va sjutton, det måste väl finnas något för oss sjuka också-då själv avbokar allt som har med sociala tillställningar att göra. Eftersom jag är sjuk, jag måste liksom påminna mig själv om detta stup i ett. Det är därför jag inte är som jag brukar, det är därför jag vänder på allt positivt till det motsatta, det är därför jag avskyr när min pojk försöker nudda vid mig-för att jag äcklas av mig själv. Och vem fan tar med sig någt som man äcklas av och går på fest?! Jag föredrar att gå nyduschad, fräsch och stylad. Som vilken annan frisk spillevink som helst.
Hörrni, jag anatar att det känns så jävla naturligt att fråga om detta, eftersom "vi ätstörda" har så mycket gemensamt-inte minst maten:)!
HÖRRDU Bulimi-FUCK YOUR MAMA eller nåt.
pussen,
Sara♥
Kan man egentligen tänka så?!
Alla människor har "något" som driver dem frammåt, mer eller mindre..Jo, så är det ju. Men för oss bulimiker, kan vi tänka i termer som att bulimin skulle kunna bli vår drivkraft? Hur menar jag egentligen då?! Oj, svårt att förklara, jag är övertygad om vi övervinner våra ätstörningar, så kommer vi att bli starka som murar inför framtidens alla krav/händelser/tragedier osv..ehh jag vet inte.
Jag behöver er HJÄLP!
1.Hörrni, hur vet man, konkret, om man har en depression? Är det som "bäddat" att drabbas av en depression då man lider av bulimi? Jag tycker allt går i varandra på något vis..jag kan inte skilja på något och vad som är vad..
2. Vad är det som gör att jag bara fungerar i sociala sammahang om jag INTE hetsätit, och cirkus hårdtränat och hållit en strikt kost i sisådär en vecka och det viktigaste, att vågen visar just den siffran?
Vänner, jag lämnar er inte så lätt, nej minsann, fan jag är ju otoligt tacksam att jag träffat så många fina vänner via denna blogg. Hallå eller!
Jaha, jaha, ingen hetsänting igår eller idag, men jag äter onyttigt (lite i smyg) och detta pga av en slags ensamhet inom mig. Nu får det vara nog, jag vet ju att "trösta sig själv med en karamell" är en usel och mycket ineffektiv metod.
Jag ska istället, ta mitt fetooooo till kropp och rasta den i friska luften! men haaaaaaaaaa, varför gör jag narr av mig själv, varför trampar jag redan på en som ligger? Ok, jag säger såhär, nu ska jag dricka kaffe, blogga (på min vanliga blogg), fila mina naglar, och sedan ut på en lång härlig löprunda! Varför? Jo, för att det gör mig så himmlans gott!
SANDRA: jag tror att det skulle vara bra för oss att hålla lite närmare kontakt, dock använder jag inte msm så flitigt..hmm..Men vi kanske skulle kunna hitta ett annat sätt, jag tror att alla behöver någon att prata med som befinner sig i precis samma situation-här och nu liksom.
Och inte minst, TACK TACK TACK för allt stöd ni ger mig. Ovärderligt.
Kramar alla!!
Sara
HELVETE HELVETE.
Vänner, jag vet att det ibland låter som att jag har världens drivkraft, men nu vet jag på allvar INTE HUR LÄNGE JAG ORKAR MED DEN HÄR SKITEN. Jag är död. Jag lever inte längre, jag umgås inte med någon (skämms för att visa mig) i princip längre, jag ljuger ljuger ljuger. Allt har gått för långt och jag är så nära på att ge upp. Jag vet fan inte hur jag ska tänka längre.
FY FAN FÖR ATT GÅ OCH LÄGGA SIG INATT, VAKNA UPP TILL VAD???????????????????????????????????
Bara för att hålla det jag lovade mig själv när jag startade denna blogg: här kommer kvällens matmissbruk. Fy fan vad jag skämms. Usch vad jag är äcklad, jag vill inte vara kvar här längre. Ok.
-2 mackor med massa smör,ost och skinka.
-2 st stora skålar med vaniljyoghurt,start,jordgubbar,havrefras,socker och massa sylt. SJUKT!!!!
-1 knäckebröd med massa brie ost.
-2 st ganska stora pizza slices.
-några chokladkolor
-2 glas mjölk, 2 glas blåbärsoppa
OCH NU TILL DET VÄRSTA AV ALLT: 6 ST Ben&Jerrys GLASSAR!!!!!!!!!!!!!!! Har nog aldrig tidigare hetsätit så många.
Orsaken till att jag tvingar mig att skriva ner hetsätningarna är för att jag tycker att det är så hemskt och jobbigt, och en annan, att jag, om jag lever, ska kunna använda detta till något. Jag vet inte, jag vill bara ha det dokumenterat på ett eller annat sätt.
JAG GRÅTER, JAG SKRIKER, JAG DÖR.
NU då???? Antingen svälter jag eller så tar jag livet av mig. Det finns inget annat alternativ och det finns inget mer "försöka äta normalt". Jag kommer aldrig att bli frisk. Jag vill ifrån denna kropp nu.
SVÄLT ELLER DÖD. Jag väljer det första, men misslyckas jag en gång till är det mitt SLUT. JAG HAR BESTÄMT MIG. Detta är inget värdigt liv jag lever. Varje dag är en plåga och jag orkar inte mer. FATTA, JAG ÄR SÅ TRÖTT, DÖDSTRÖTT.
Förlåt om jag förstörde er dag. Lova mig att ni tar död på den jäveln, bulimin. Jag tror på er. Hjälp och stötta varandra, lova mig det.
Jag är osäker, men jag vet inte när jag kommer att blogg igen, kanske imorn eller inte på väldigt länge. Jag är bara så förstörd och trasig. Finns ingen mening med något längre, speciellt inte nu när jag, sakta börjar att ge upp och tappa hoppet om att bli frisk.
Bulimin plågar ihjäl mig. Snälla någon, kom och rädda mig. Se vad som händer. ÖPPNA FÖR HELVETE ÖGONEN, åtminstone mamma. Jag skriker på hjälp. Jag kanske kommer att ångra att jag skriver det här, men det är fan ni, mamma och pappa som har en stor del i att det blev såhär med mig. Era viktfixerade jävlar. Jag är trött på att höra erat snack om vikt jämt, jämt och jämt. Jag hatar att höra hur ni väger er varje JÄVLA morgon. Jag hatar att se vilka matmönster ni har. Jag hatar, eller det gör ont i mig att se pappa stå och hetsäta i kylskåpet. Jag lider av att se mamma jojjobanta i perioder. Fatta att det har smittat av sig på er dotter. Jag kommer ångra att jag skrev detta. Tänk om dem någon gång skulle läsa detta. Samtidigt är det enda jag vill.
Sara.
UPDATE ONSDAG!!
Jag åt middag vid 20.00: en STOR sallad med gräslök, rödlök, mycket räkor/kräftor, fetaost och dressing-t.o.m. och just nu sitter jag och äter ett äpple. Har ätit halstabletter och druckit flera glas cola light. Så snälla säg mig, nu måste jag väl ändå ätit någonlunda normalt idag??????
Jag kände att jag bara måste skriva detta inägg då en del av er tyckte att jag ätit på tok för lite. Vilket jag instämmer med innan kvällens middag.
Så blev denna onsdag en bra matdag tillslut? Jag är så vilsen och DÄRFÖR blir jag otroligt tacksam om jag kan få en sista hint om jag fick till det på slutet ikväll. Jag har för närvarande ringa ångest och kan hantera den.
puss&kram
Sara
4 dagar: hetsätningsfria.
Jo som rubriken antyder så har jag klarat 4 dagar utan hets, och det har vidare inte förekommit några svältdagar. Nopp, och jag har skött mig då jag (tror) att jag nästa legat på 500-600kcal dessa dagar..vilket jag, dock lite motvilligt, ändå kan acceptera och hantera. Givetvis säger en röst inom mig att detta är way tooooo much, men JAG, SARA VET att jag behöver denna energi för att överhuvudtaget kunna fungera.
Igår var jag ute på 60 min promenad och har percis kommit hem från en löprunda på ca 5km. Jag fick en otrolig kick av att vara tillbaka på spåret igen!
Dagnes frukost: 2 (små) ägg som jag tillagade en äggröra utav, gräslök, en bit skinka, lite svamp och lite minikeso.
Lunch: några matskedar vaniljyoghurt, några jordgubbar, blåbär och minikeso.
Sedan planerar jag en middag i form av broccoli, sallad, keso (igen), någon bit lax/tonfisk/skina eller liknande med lite annan blandad kompott. Kan hända att det blir någon frukt också. Har ni några åsikter om denna kost så långt?!
Det är inte klokt hur viktigt det är att sköta om sin kropp, att äta hälsosamt och motionera, inte klokt. Jag tror på fullaste allvar att ja faller direkt in i depp perioder då jag inte sköter dessa bitar. Direkt. Ni läste själva förra veckan. Usch vad hemsk den var. Jag vill aldrig tillbaka dit igen. Har svårt att lämna detta helt bakom mig-"8 dagar matmissbruk maler konstant i mitt huvud".
Jag har bestämt mig för att sätta upp ett (realistiskt sådant) mål med min vikt denna gång, så att inget bara "faller mellan stolarna" och ger utrymme för hets/svält. Jag är för övrigt en otroligt målmedveten tjej. Jag behöver riktlinjer-jag behöver struktur.
Fråga, kritisera och kom gärna med beröm när det är befogat. Jag är fortfarande, en väldigt vilsen "bulimisk själ". Mina fina vänner, hur går det för er-berätta..?! Jag tänker på er, och läser alltid era kommentarer.
Hörs frampå♥
Sara
