NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Tillåt mig, för någon minut bara, att drömma inatt..

om (när) jag blir frisk:

- jag kan träffa mina älskade vänner och familj precis när jag vill och när jag behöver dem (eller när de behöver mig).

-jag kan gå på intressanta föreläsningar, delta i intressanta projekt, starta eget företag och ägna mig åt drömförverkligande!

-jag kan sjunga/spela gitarr/syssla med musik och dansa överallt!

-jag kan tokshoppa, klä mig och pynta mig när och i vad jag vill!

-jag kan ta 100% ansvar över mig själv, mina beslut och mitt liv.

-jag kan träna precis i vad och när jag vill.

-jag kan hantera mat på ett sunt och på ett högst naturligt sätt.
 
-jag kommer få ett självförtroende och självkänsla som slår självaste Mia Törnbloms:)

-jag kan börja älska igen, och tillåta andra att älska mig.

-jag kan bli min egen bästis, och spendera mer tid med de människor som betyder så enormt mycket för mig (om ni bara visste vad jag saknar er..ensam sjukdom den där bulimi..)

-jag kan hantera mina känslor och tankar mha konstruktiva och nya metoder, till skilland från tidigare "redskap" (snarare med sylvassa knivar).

-jag kan ge andra som lider av bulimi den hjälp som jag själv skulle behöva just här och nu. Om så bara stoppa/minska lidandet för en endaste drabbad.

- jag kan "titulera mig som självupplevdforskare inom området för bulimia nervosa":)

- tillsist, jag kan SKRATTA HÖGT, NJUTA GOTT, LEVA RIKT, ÄLSKA MÅNGA OCH MYCKET, SJUNGA FALSKT OCH VACKERT, DRÖMMA OM PRECIS VADSOMHELST, FANTISERA VILT, BILDA STOR FAMILJ, UTVECKLAS PÅ ALLA MÖJLIGA PLAN OCH TILLÅTA MIG ATT VARA SARA FULLT UT! Nu järnspikar ska jag gräva fram den där flickan!

...och met detta nedskrivet inser jag att det fortfarande finns incitament att fortsätta kämpa.

Vad gör man inte för sig själv liksom..

Hur går det för er mina smultron?♥  (och för den som inte uppfattade, framgick iofs inte ovan, mitt i stundens tillstånd-12 hetsätningsattacker inom loppet av 5 dagar..det är tungt, plågsamt, fysiskt/psykiskt smärtsamt och ovärdigt just nu).

Ge mig en, om så bara en morgondag i frihet. Det är jag och min älskade mamma, pappa och syster värda.
 
/Sara

Du behöver inte vara rädd och ensam längre, jag finns hos dig.

Kära, lilla och vackra barn. Du har det svårt nu, du lever i en tid som inte borde få finnas. Men nu gör den det, nu är din situation som den är och den finns för att säga dig något. Den finns av en orsak. Tro mig, jag är, om jag tillåter mig att säga det själv en klok människa och jag ser det du inte förmår att se just nu. Om du vågar lita på mig så lovar jag att ditt lidande kommer att försvinna.

Jag ser hur du kämpar, jag ser hur du skriker åt, gråter hysteriskt åt, skrattar åt, men allt oftare hur du börjat resonera med dina demoner. Det är bra lillan, det är konstruktivt och till din fördel. Det är trixigt och det är ingen lätt match att bli sams med sina värsta fiender. Du har säkert hört uttrycket i något sammanhang, "stå nära dina vänner, men stå ännu närmre dina fiender"? Skulle du, hjärtat mitt, kunna känna, tänka och agera utifrån en sådan tankegång? Jag ska förklara i närmare ordalag vad det skulle komma att innebära för just dig, just här och nu.

Du upplever dig ha ständiga demoner, negativa tankar, ångest och fiender omkring dig. Du ser och känner på dessa som dina fiender. Du stöter bort dem, du blundar och håller hårt för öronen och ignorerar. Dy flyr, men som både du och jag vet så kommer dem ikapp dig. Det är där du ska göra en förändring. Precis i den stunden då du tidigare förklarat dig besegrad, faller offer för ditt missbruk och tillåter ångesten att komma. Precis där ska du ändra taktik. Du kämpar emot (alltså fel strategi min vän), försöker hejda och stoppa det du fruktar allra mest, genom ett frenetiskt fäktande med varenda liten tillgänglig cell i kroppen för att undkomma dina fiender. Så lillan, har du provat att föra en längre och djupare diskussion med dem någon gång, lyssnat lyhört vad det har att säga dig, ifrågasatt eller nickat igenkännande och på så vis beslutat dig och valt en strategi? Varför existerar dessa negativa energier/demoner överhuvudtaget i ditt tankesystem? Kan du på något sett utforska varför det kommer och hitta ett sätt att bemöta dem på? Skulle du kunna resonera dina demoner till rätta (för du vet det enda rätta för just dig) i en hövlig ton och med ett lugn i kroppen?

Du förstår, jag sitter nämligen på dessa svar, jag har förmånen att veta att du är en listig liten filur som egentligen vet hur du ska få bukt med din problematik. Jag tror, förvisso med hjälp från vänner, familj, psykolog Anna.A och psykolog Göran.C att du har just denna förmåga. Du behöver inte kriga för att få det du vill, du behöver inte gå över lik och utstå ett "helvetes andra världskrig" för att bli frisk. Vägen är lättare än så. Bollen ligger hos dig nu, men du måste våga tro på mina ord till dig. Jag kan bara, än en gång berätta att jag ser din potential, jag ser ditt verkliga värde och jag ser din inneboende styrka. Du kommer, bara lugn Sara, så småningom komma till denna insikt som jag talar om. Och inte nog med det, du kommer att börja agera och handla därefter. Till dess, så uppmanar jag dig att våga stanna i dina känslor- obehagliga som lustfyllda för att nå dit du vill. Jag vet dithän du strävar, och jag ska tillsammans med dig ta dig dit. Du har kraften, den är så tydlig för oss andra runtomkring dig. Kanske är det just en av andledningarna till att du "klarade" dölja din sjukdom i över fem år? Det kräver nämligen en och en annan "styrkeinsats" för att genomföra något sådant min vän. Skämtåsido.. i allt elände. Jag ser att du drar på smilbanden nu, du är vacker när du ler och med det leendet kommer du långt. Jag ser dig redan vid målet.

Ingenting är förgäves, ingenting är bortkastat och inget existerande eller icke existerande kan ta kontrollen ock kommandot över dig. Du är högst delaktig i dina val. Du sitter där i din fantastiska smak- och inredningsfulla lägenhet av en orsak. Om så med ett söndrigt hjärta, men också det av en orsak. Inbilla dig inte för en sekund att det inte skulle finns någon mening med ditt liv. Det är rena och skära dumheter utan några somhelst adekvata fundament. Jag sitter nämligen på facit i handen, läser innantill och konstaterar med blotta ögat att du väntar en ljus framtid. Du är och förblir, med den största garanti som må så existera- den verkställande direktören i ditt liv!

Så till sist, min tappra vän- torka tårarna och känn dig trygg i den sanning som jag nu ger dig. "Det missbruk du en gång varit i", kommer aldrig tillbaka, det kapitlet har du avslutat för längesedan. Du kan lämna det bakom dig. Kom nu ihåg, du styr och bestämmer över dina val i livet och jag finns med dig överallt. Jag sviker dig aldrig. Det löfte kan du sannerligen lita på.

Jag skulle ha skickat dig brevet för längesedan, men var sak har sin tid och vissa bitar föll sig som så, att du var tvungen att gå igenom dem. Du har kommit ofantligt långt på din resa, och din belöning väntar alldeles bortom hörnet.. frihet Sara! Din frihet är påväg!

Jag tror mig våga släppa taget om dig (missförstå mig inte) av den enkla anledningen att jag, till fullo litar till din egen förmåga att bemästra och ansvara över ditt liv. Det har du mitt ord på. Jag är stolt över dig, precis en sådan stolthet som bara en mor kan känna över sin dotter. Så stolt är jag nu.

/ din vän.   

Någonting har hänt, det känns i både psyke och kropp. Nu sätts jag på prov för varje dag som rusar förbi. Jag övar på att hantera min vardag, familj, relationer och plugg utan att ta till ett matmissbruk. Det är svårt, men klart att det går!

Vi alla har ett personligt ansvar, det spelar tyvärr ingen roll om vi så olyckligt lider av bulimi-det är dina beslut som du tagit under åren som gjort att du hamnat där du är idag. Men för den jobbiga sanningens skull, var ödmjuk mot dig själv. Men det "fiffiga" är att på samma sätt kan just du besluta om vad du ska göra eller inte göra från och med nu. Du kan påverka allt och därmed ditt liv och ditt tillfrisknande från och med exakt nu. Du är och förblir inger jävla offer!

Finns med er i vått och torrt-ALLTID.
Sara 

Lugn. Jag lever, om så halvt. Jag andas, om så tungt. Jag reser mig upp igen, om så sakta. Jag kommer att lyckas, om så på ett ovisst datum.

Sara♥

Var  ska jag börja..min hjärna, kropp och psyke är i total obalans. Det är ett fasans krig och uppror däruppe. Förvirrad är förnamnnet och efternamnet är kaos. Jag anlände här på kliniken igår förmiddag, visserligen förväntansfull men livrädd och orolig. Frågor som; hur kommer människorna att bemöta mig?, hur kommer min grupp att vara?, maten?, får jag bo i ett eget rum?, undra hur min terapeut är osv. Mitt i alla dessa tankar var min hjärna upptagen med att klura ut hur den skulle få tag i droger på kvällen, mao godis/choklad/socker och för att vara ännu mer tydlig-min "trygghet och min safe zon".

Att det flöt på igår är därför fel ordval. Men att jag klarde dagen är helt korrekt. Jag har fått förmånen att bo i ett dubbelrum med både tv, egen toalett/dusch och internet. Rummet är stort, luftigt och med en skön och harmonisk inredning. Allt är mer än vad man skulle kunna begära. Både behandlarna och patienterna här är vackra (på insidan menar jag nu) och äkta människor. Människor som förstår varandra utan att behöva tala om man inte orkar det. Det är en alldeles speciell miljö och stämmning innanför hotellets väggar. Det känns som om jag är på en helt ny plats, från en helt annan dimension-som om jag var i något "himmelrike". Här bojkottas alla myter kring mat och sjukvården och dess kompetens får sig en och en annan slänga. Här är det enda reglerna: att vara ärlig och att visa respekt! 

Igår eftermiddag grät, grät och grät jag. Min hjärta blödde. Jag kände mig tommare än på mycket länge. Det var en otäck känsla som väckte sig allt starkare inom mig. Jag behövde luft-jag fick panik. I denna panik styrde mina steg mot ICA som resultearde att jag lämnade butiken några hundra kronor fattigare. Dessa hade jag köpt godis i mängder i hopp om att det skulle "trolla bort" mina olustkänslor. Jag kände mig ensam, trots sällskap, ensam trots telefonkontakt hemmifrån och ensam trots ett första samtal med min terapeut här på hotellet-Göran. Ensam till tusen. Jag började tänka i banor, vad fan gör jag här, jag är inte hälften så mycket värd som de andra patienterna här, jag är helt enkelt intre värd att få denna hjälp. Jag kommer ändå aldrig att kunna ta åt mig av vad det säger. Ingen kommer att förstå mig och jag kommer aldrig våga släppa någon inpå mig. Bästa att sätta upp en mur som försvar, tänkte jag. Och innanför min mur kan jag gömma mig och "hetsa hej vilt"?! 

Väl försedd och utrustad med hetsätningsmat i väskan gick jag vidare och köpte cigg. Jag rökte som aldrig förr och grät okontrollerat. Jag ringde mamma och pappa och skämdes enormt. Hur kan jag betee mig såhär med tanke på allt jobb det lagt ner för att överhuvudtaget få in mig på detta behandlingshem?

Men tack!, Tack för att Sara tillsut vaknde till, mitt i allt elände, tog sig samman och tog kommandot. Det blev ingen attack igår, godiset ligger orört och kvällen sluatde istället med en härlig komedifilm med några av de söta tjejerna här. För hade jag nu en gång för alla betsämt mig för att ge denna behandlingsmetod en ärlig chans så tänker jag inte fucka upp första dagen och döva mitt obehag (som såklart en sådan här omställning för med sig) med en hetsätningskväll inlåst på mitt rum. I helvete heller.

De andra patienternat som varit här några veckor förklarade att det är helt normalt att känna såhär ibörjan. Här är det ur gulliga människor som stötttar mig, men allt ansvar ligger hos mig. Och det är just det som skrämmer mig då jag känner mig så ringrostig och svag. Kommer jag att orka, har jag den styrka som faktsikt krävs för att komma ur bulimin?Jag behöver mycket kärlek nu, trygghet och männsikor omkring mig-det reducerar eventuella hetsätningsattacker.

Så tillslut, inatt (jag lägger mig alltid sent) avslutade jag med ett smaksigt kvällsmål och gav magen precis vad den behövde. Jag lyckades att vända dagen och gick istället och la mig med några färre olustkänslor. Och detta tack vare min styrka! Jag inser hur viktigt och avgörande det är peppa mig själv till max denna första vecka, annars kommer det aldrig att gå. Jag ska plocka fram alla bra sidor/egneskaper/styrkor och samlde verktyg som kan hjälpa mig att klara denna resa. Men det kommer att vara det tuffaste jag varit med om. Jag känner redan hur utmattad och slutkörd jag i stunden är. Men det kommer att gå vägen. Kom igen Sara! Jag tror på dig!

Så idag vaknade jag efter en hela 8 timmars, förhållandesvis god nattsömn till dag 2. Kl 10.00 imorse träffade jag min psykoterapeut Göran och och nu är det återigen tid för ett samtal. Jag säger bara WOW!!, vilken snubbe den där Göran är, jag tror alltmer att jag faktiskt har hamnat i himlen och hos Gud i egen hög person! Görna är figuren bakom klinikens uppkomst, för 20-år sedan öppnandes mottagningen här i Mora. Kan han och m.h.a deras metod vara den hjälp jag sökt efter i så många år? Dagen har redan bjudit på "aha upplelvelser" och nya insikter. Men jag vet inte om jag vågar tro och lita på allt  han säger, trots att jag längst inne börjar förstå att han har rätt. Han vet vad han snakcar om. Det är snarare en fråga om-hur i all världen ska jag hantera det..bollen ligger endast hos mig.

Jag vill våga släppa taget om de uråldriga myterna om kropp/hälsa och mat och mina egna ihopkomponerade "livsregler", samla mod och göra precis det han säger åt mig att göra. Då kommer jag att klara dethär, då kan jag tillsammans med honom, med den övriga personal och behandling uppnå mitt mål-ett tillfrisknande. Den slutsatsen drog jag ganska snabbt, men det är något helt annat att omsätta en annan livstil i praktiken. Går det ens när jag varit sjuk under så många år? Det här är allt annat än lätta och "sköna rehab veckor" som väntar. Det är redan, och kommer bli den svåraste och tuffaste uppgiften jag någonsin tar och tagit mig an. Det är det enda jag vet än så länge.

Men, vad har jag att välja på?, jag vill förändras som människa och jag vill bli fri från bulimihelvetet och med det allt som innebär.

Dags för middag!

Tänker och finns med er varje dag.
Er Sara

Igår kväll/natt "ville det" börja, det ville sig ut och explodera i form av mathets. Men jag tillät inte. Jag gjorde klart och tydligt vem det var som bestämde. Minsann. Det är en skillnad. Jag befann mig där, ni vet när man känner att man ätit utanför sina ramar och det enda tänkbara är att fortsätta för att tillslut mynna ut i en hetsätning. Men jag visste bättre än så, tänk för att det gjorde jag. Jag är varken världsbäst på att styra av hetsätningsattacker eller avbryta en svältperiod-men nu har jag "god damt it" blivitt bättre. Jag börjar, om än i snigelns hastighet hitta den där Sara igen-hon som så länge varit begravd i ätstörningsskitdynga.

Den lilla skiten, jag mao skuttar och trallar runt överallt denna söndag! jag känner en liten söt och behaglig lycka, alltså inte "för lycklig" som många gånger för mig lett till hets/svält. Nä..utan lagom sådär. Inte perfekt på något vis. Inte svart eller vitt utan en nyans av grått. Inte antingen eller utan somwhere between.

Det klart att  mina extra kilon runt mage och lår grämer mig som fan, 24/7, men so what då jag vet att det är inget som ska vara så för all framtid. Samtidigt som jag vill ner i mina jeans så fort som möjligt så tänker jag denna gång banta långsamt. Men det är en annan sak det där. Det är inte vikten, kroppen och träningen som är mina problem-det är min bristfälliga kunskap i mitt egna värde. Det ska jag få hjälp med i trygga händer, hos proffesionella människor med expertis inom området. Det är det minsta jag kan göra för mig själv, fixa bra hjälp. Då kan ingen någonsin komma att säga att jag aldrig försökt och kämpat för att bli frisk, om det nu skulle skita sig. 

Jag går in i min behandling helhjärtat. Och ni andra, ta inte första bästa hjälpen ni får tag på, kriga er fram till den rätta för just er! Ni är värda det absolut bästa, är ni inte nöjda med den terapeut ni har-byt! Det är era liv som står på spel, glöm aldrig det. 

Shit också, nu blev jag orolig iaf det inte finns trådlöst nät på mitt hotellrum..kanske jag kan låna daddys mobila..eller har någon utav er erfarenhet av behandlingshem och huruvida det är möjligt eller inte med internetuppkoppling:-)?!

tjingeling och kärlek på det!♥

Vi är ett grymt team! Tanken slog mig när vi var och handlade tillsammans, han börjar sakta lära sig..minikeso, minimjölk- you namet it. Men när vi kom till kassan överraskade jag och sa till big daddy:); "vi tar å köper lite Karamell Kungen godis för det är vi både värda efter denna vecka". Och så gjorde vi och det smakade mer än gott. Har då ångesten tagit sitt pick och pack å dragit undrar du? Ooo nej. Men den håller sig på en hanterbar nivå idag. Vilket jag är evigt tacksam för när pappa blir mitt enda sällskap ikväll, men precis det jag behöver. Jag vill inte vara "ångest bananas" i hans sällskap. Bästa pappa. Vi har haft en riktig pappa&dotter dag och vidrört vid många djupa ämnen. Jag ser i hans blå ögon..att det gör ont inuti honom, att dottern hans lever med en trasig själ. "Den ska vill laga och lämna in på verkstad"..säger han. Jag älskar dig pappa-jag lovar att jag aldrig ska överge dig som din mamma gjorde med dig. Jag ska stanna här, jag vill stanna i livet och jag tänker baskeme se till att börja leva det.

Hör och häpna, jag har gjort en kanon vecka hittils, kört 4 hårda fys pass och planerar det sista för veckan imorgon. Jag älskar att träna, svettas och vara hög på dessa endorfiner (tyvärr måste jag erkänna att kicken man får genom "sängkammarvägen" slår betydligt mer, men vad fan man tager det man haver.)

Nåväl, nåja och jovars. Med maten går det men inte mer. Jag äter av fel andledingar eller avstår av fel orsaker. Men jag fortsätter att göra enorma framsteg och det glädjer mitt lilla hjärta och själ.

Jag har varit glad från det att jag trippade upp ur sängen imorse fram tills det att jag sitter här och knaprar ihop ett inlägg. Bra va?!

Idag är jag kreativ, ambitiös, kärleksfull, självsäker och stark! I love it this way! Idag är jag underbara jag! Låt se vad som händer härnäst. Min taktik blir att bara hänga på. Så "det där nuet" har behandlat mig med all respekt idag. Jo man tackar, man tackar..

Kl 05.00 på måndag morgon bär det äntligen iväg till Dalarna, Mora och till behandlingshemmet. Nervös då? Föga lite. Jag föredrar att uttrycka det i termer á: galet laddad!

puss&kram de moi♥

Det går bra idag, min väg. Jag bestämmer, men jag kan anpassa mig efter och rätta mig till vad som dagen faller in; mao tänka om och kompromissa. Den där skiten ni vet. Livet är en bråkdel mindre plågsamt idag. Igår var det mörkt. Ovärdigt, men jag lärde mig något av den dagen..vad vet jag inte. Kanske skulle det kunna vara en så banal sak som att äta bra lunch utan att för den saken hetsäta lunch. Idag var jag orädd för maten. Idag tuggade, svalde och njöt jag av maten. Så ska melodin tralla. Det gillar jag.

ni förstår..det händer rekordmässigt sällan.

Hur gjorde jag då för att bryta av igår? Jo, jag grät och bölade som tusan. Oj vad tårarna sprutade, som ett vattenfall. Mitt hjärta till mamma hämtade mina små fotgångare till dojjor och vi begav oss ut. Ut i spåret och jämsmed en slinga på 9km. Bra gjort va? Efter en attack lixsom, det var första gången. Det var starkt gjort. Jag kund givetvis inte undgå att känna hur min hetsätningmat á 6253 kcal guppade i magen lilla (läs stora förstås).

Jag har börjat nedräkningen, 4 dagar kvar tills jag sätter mig i bilen och styr milen mot behandlingshemmet i Mora, lånty uppe i Dalarna. Tänk om jag blir en liten dalkulle:)! 

Iaf, äntligen.

Jag håller er uppdaterade, var så säkra.

Jag måste bara tipsa om ett substitut till vanligt snacks på kvällen som så många ggr slutar upp med hetsäting: skär broccoli i små bitar, salta, häll lite olja över och pressa vitlök ovanpå och tillsist släng in rubbet i en eldfast form i ungnen. Låt vara i ugnen i ca 1 timme, VOILÁ, sedan har ni världens godaste snacks som smakar GODARE än sourcream onion chips! Det ni!