NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Tårarna slutar aldrig att rinna ikväll. Mamma kramar mig hårt, hon tröstar men det gör fortfarande ont. Sorgen gör så ont, den är djup..själen blöder. Jag är rädd. Ensam. Ingen kommer någonsin att förstå mig. Sorgen äter upp mig. Sjukdomen äter upp mig. Hur ska jag klara en morgondag till..hur ska jag klara ett helt liv..

Men det håller inte längre. Nu är det gjort. Jag har bestämt mig för att göra det på riktigt den här gången. Jag är sjukare än vad jag erkänt för mig själv. Jag är ung och har för i helvete hela livet framför mig. Och jag vill ha ut så mycket som möjligt av mitt liv, jag vill göra allt som jag drömmer om, jag vill uppnå mina mål, njuta av livet och älska det. Inte var dag plågas av det.

Jag gjorde en lite snabbkoll i min statistik huruvida jag svultit/hetsätit/tränat och kräkts de senaste månaderna och jag inser med det och känner framförallt att det har blivit värre. Trots mina, emmellanåt bra perioder som de senaste två klarade veckorna så blir jag tyvärr allt sämre, både fysiskt och psykiskt. Det skrämmer skiten ur mig.

Så jag var tvungen att göra något. Jag klarar mig inte  längre på "egen hand", det räcker inte med psykologsamtal, regelbunda måltider, trygghet hos familj och fina vänner som stöttar..nej, det vill sig inte. Jag står här, maktlöst och ser hur allt försvinner ifrån mig. Jag står och ser på hur buimin, bit för bit plockar av min självkänsla, självförtroende, kropp, värdighet, personlighet, egenskaper, prioriteringar och av det egna-jaget. Den tar allt och äter upp det. Kvar står jag, ynklig, meningslös, borttappad och föga människa. Jag känner mig inte som en sådan längre, jag känner mig enbart som en sjukdom. Jag måste rädda mig själv, den tjänsten kommer ingen annan göra åt mig.

Därför har jag kommit fram till och beslutat mig, efter lång betänksamhet  att "läggas in".  På ett behandlingshem. Svimmar ni nu?! Jag fick igår besked om att jag kommit in på en privatklinik i Dalarna. Jag har bestämt mig nu. Behandlingen sträcker sig över 6 månader och det är en så kallad "intervallinläggning". Man stannar 1 vecka åt gången, sedan är man hemma i 3 veckor därefter åker man tillbaka i 1 vecka osv. För att på så vis få en chans att omsätta/praktisera det man lärt sig. Vilket kanon upplägg! Detta under ett halvår. Och vad är egentligen 6 månader av hela mitt framtida liv? Ingenting. Plötsligt insåg jag att jag aldrig riktigt gjort någon stor "björntjänst" för mig själv, så kan det bli mer på tiden nu?

Jag ska pyssla om, trösta, omfamna "denna lilla flicka" inom mig. Nu ska jag göra henna  frisk. Jag ska vara snäll och ge henne all vård/kärlek och den bästa behandlingen. Det är det minsta jag kan göra. Jag ska ta henne dit hon vill. Jag ska hjälpa henne ur bulimin. Det är min skyldighet.

Jag är, lite i chock måste jag säga..det kom så plötsligt alltsammans, jag hade en enorm tur som fick den sista platsen. Måndagen den 6 oktober åker jag upp på en provvecka. Vanligtvis brukar det vara en väntetid på 3 månader. Jag har nog en ängel vid min sida.

Kliniken har funnits i 20 år, och har ett gott rykte om sig. Det skiljer sig från många "vanliga traditionella behandlingshem" så till vida att här sker allt genom egen fri vilja och i samförstånd med den pskykiater man får. Allstå inga sjukhus, vita rockar, särskild kost och regler á "allt på tallriken måste ätas upp inom 30 min". Jag har en känsla att denna typ av behandlingen är som klippt och skuren för mig. Man får eget rum, dusch och toalett. Jag bestämmer (inom ramen för vad som är sunt och realistiskt utfrån mina mått och förutsättningar) och fogar över min kosthållning, träning, aktiviteter och var samtalsfokus kommer att ligga i terapin. Och självklart, (en av orsakerna till varför jag föll för just detta behandlingshem) lurar jag någon så lurar jag bara mig själv och de finns inga incitament i värdeln att det skulle var särskilt hälsosamt och ekonomiskt. Jag kommer lägga ner en hel del pengar och tid så nog ska jag göra det rätt och riktigt.

Så well well, jag ska göra allt som står i min makt för att under dessa 6 månader göra stora personliga och kroppsliga (läs inte banta banta banta) förändringar, dels på "bulimifronten" men också med "allt detdär andra", som inte sällan vi bulimiker har problem med. Jag ser min kommande resa som en resa i personligutveckling och så kanske jag blir frisk på köpet!:)

Vilken resa jag ska ge mig ut på! Jag har aldrig tidigare varit så stolt och förundrad över min egen styrka, drivkraft och målmedvetenhet. Jag är verkligen en unik människa, på riktigt (uppfatta mig inte som en skrytsam jävel-jag försöker bara peppa, bekräfta och pusha mig själv via den i längden "hållbara vägen"). Jag ska gräva fram och hitta mitt orginal, det finns, det vet jag.



Ni är mina hjältar!
Sara♥

Jag har sovit bra och många timmar inatt. Det är en förutsättning för att orka ta sig upp. Idag kämpar jag mer än vanligt mot bulimin, det känns som tunga steg i lera. Ungefär så. Jag är fortfarande mätt, svullen, tung och borta i huvudet. Men med några samtal idag har, återigen motivationen tittat fram. Men den är ytterst liten, det ska tilläggas.

Mamma och pappa kämpar och krigar också mot min bulimi. Många människor är så värdefulla för mig, nu vet mitt älskade ex också (vi var ett par i ca 4,5 år, men bulimin åt tillslut upp vårat förhållalnde som resultearde i att jag gjorde slut med, kanske mitt livskärlek och sökte mig vidare efter bekräftelse). Han tog det bra, förstående-jag har verkligen underskattat vänner och familjs sätt att reagera och bemöta mig när jag berättar om min bulimi. Folk är så mycket bättre och klokare än vad jag föreställer mig. Jag går ständigt runt och tror att alla människor dömer och värderar mig, oavsett om jag skulle väga 48kg, 80kg, "gå på gatan" eller dansa "hula hula". Jag vill ifrån denna omvridda och påhittade, för mig enda "sanningen" då jag benhårt håller fast vid denna oavsett och på så vis drar felaltiga slutsatser. Det är ju för fan pga av dessa "helknasiga tankemönster" jag utvcklat bulimi. Det är triggerfaktorerna. Men dethär är banne mig inte lätt, då jag, helt ärligt i alla lägen tror att jag tolkar, uppfattar och dömer allt "rätt".

Innebär detta, alltså att jag inte behöver gå ner 10kg i vikt? Träna 2 timmar om dagen? Sätta alla tentor med mer än godkänt på första försöket? Alltid ha plattat och fixat hår och snygga (välsittande) kläder? Att bete mig "rätt" och socialt säkert i alla tänkbara situationer?

Är det så att jag får, just nu 25/-09-torsdag kl 18.30 vara: ledsen, uppgiven, nere, förvirrad, svullen, lite halvtjock, lite halv dallrig kring lår/rumpa/mage och pluffsig i ansiktet? Är det tillåtet att gå omkring i stora kläder för att dölja alla svullokäk kilon? Och är det ok att inte yttra sig och hålla "lådan ikväll", då jag faktiskt inte har något vettig att komma med?Jag vill bara vara i min återhämtingsbubbla ett tag nu.

Jag tror jag gör så. Jag tror allt detta är tillåtet..?! Däremot inte att hetsäta, svälta eller hata mig själv..?!

Där sätter jag punkt för nu.

Vi hörs sedan.
Sara

(p.s LISA-♥TACK♥! d.s)

Är precis vad jag gör nu, mitt inatten. Jag avsätter 1h (hemmagjord) åt "nattlig bulimiterapi". Så här ser det ut: Jag fantiserar om hur jag rensar godishyllorna, bagerierna och de närmaste matbutikerna. Allt äter jag. Äter, äter, äter och äter. Sådär ja, fullproppad och sönderdrogad.

Jag blundar en stund, känner på det enorma (helt sinnessjuka) suget, småler och blir hög. Hög och dåsig. Nu är det gjort. Låtsas jag. Kicken kom. Och nu återstår bara..ja, ni vet-helvetet i rena ordalag. Nu gäller det. Det är här, just i denna stund (sekund) avgörandet måste tas. Jag påminner mig själv om, gång på gång att jag alltid har ett val. Vill jag verkligen skapa handling och agera utifrån detta? NEJ. Jag motarbetas, såklart. Vad trodde jag? Men jag är bestämd, denna gång vet jag bättre, denna gång vet jag mitt eget värde. Vem som talat om det för mig? Ingen annan än Sara själv.

Jag bejakar mina kropp och omfamnas av mina känslor, låter suget vara och bero. Lite återstår, men det avtar betydligt nu. För varje tagentplinkande. Borta. Klart. Jag gjorde det, jag lurade mina demoner. Jag vann inatt.

Fantastiskt, vilken grej! Det funka. Jag lurade dem, jag lurade dem och bästa va allt, jag satte dit självaste ledaren- jag vände ryggen åt bulimin!

Nu kan jag somna gott, sova skönt och slippa bli väckt av Mr-bulimi-morgon-ångest. Utan istället av världens största och godaste frukost! 

Det är mycket som hänt/händer inom mig, vem sjutton är denna egendomliga lilla dam? Ikväll har jag för första gången insett vilken enorm styrka jag besitter. Jag är stark likt mitt stjärntecken, stark som en oxe! Jag skulle inte vilja möta mig själv i boxningsringen.

Love,
Sara

ååååååååååååååå ahhhhhhhhh gahhhhhhh oooooooooo vad fan ska jag göra med all min energi??? dethär kan rimmligen inte vara mänskligt, jag har så mycket energi att jag bokstavligen vänds in och ut av kraften. Svåt att förklara. Jag tror bestämt att jag är en blandning utav en människa och Sveriges livligaste ekorre, och hur sjuttsingen tämjer och hanterar man en ekorre?

Ok, jag drar ut å springer en slinga, sedan ska jag ringa närmaste teaterklubb och amäla mig. Jag måste tömma min 10-ton-bag med alla dess obegripliga känslor till innehåll. Och varför inte använda dem till skådespeleri?! Typ, jag ger en dos till den karaktären och så en skvätt till den osv..tills bara ett neutralt jag återsår. Lugn och harmonisk och med en normal nivå av känslor.

Värt ett försök!

Hörniiiiiiiiii?! Jag blir så nedrans förbannad på oss bulimiker ibland eller ok då, vi som lider va bulimi. Hela bunten av oss är några riktiga självupptagna konstruktioner till människor (men ack så unika å inte tala på vilka charmtroll vi är:)). Vi ser oss själva och tror att andra ständigt är upptagna av just oss; hur våra kroppar ser ut, vad vi har för klädstil (dvs har vi koll på modet), vad vi har för yrke (hur långt har vi klättrat på karriärstegen osv) och inte minst hur väl vi uttrycker oss i en rad olika sammanhang (klumpigt eller träffsäkert). Som om livet i alla dess tusenfaldiga situationer kretsar kring oss.

Seriöst, vem spanar in just mig i bikini på playan; (jag tror givetvis att alla tittar på mina dallranade lår och mina följsamma "volanger" utefter min mage), vem av alla kottar i föreläsningssalen noterar att jag gått upp 3kg över helgen pga av jävulska hetsätningar eller har vi kanske bara varit med om en sprakande partyhelg med lite för mycket "rusningsdryck" (plus allt som med det tillkommer) och vem av alla mina underbara vänner bryr sig/går å fikar/skrattar/festar/myser enbart med mitt yttre? Nä..någonstans måste det skett en tokig missuppfattning så långt är jag frisk och med.

Men utifrån ovanstående så bankar jag inte mig  gul å blå för dessa "mindre skrytsamma egenskaper hos mig själv" utan jag tänker som såhär istället, nu är det dags att flytta över fokus till något annat som gynnar mig betydligt mer och fördelaktigt. Ett förslag skulle kunna se ut såhär (notera att jag endast utgår från vår tankeverksamhet):

- att flytta över sitt fokus på sina vänner (på vad just de säger och vad som händer när man umgås, INTE på vad han eller hon tycker om just oss idag)

- att inte låta tankar som "undra om de tycker att vi äter för mycket nu" förstöra den trevliga stunden med personen i fråga. Njut av maten och fokusera på sällskapet för sjutton! Bort med påhittade katastroftankar!

-att lyssna och ta in det som sägs på tv/radio/föreläsningen/telefonen/terapisamtalet och arbetet istället för att fokusera på allt det där andra, dvs på oss själva och allt negativt som det innebär (för räck upp en hand den av er som för en positiv inre monolg med er själva, observera att det är en helt annan femma att författa positiva blogg inlägg och säga dem högt till sig själv eller till andra då vi i själva verket tänker något helt annat fyra sekunder efter). Det är sanningen vi vill åt. MEN, givetvis måste vi börja någonstans. Såklart

Hjälp, jag blir mörkrädd när jag ägnar så lite som en bråkdels sekund åt att lyssna på min inre, icke så fasligt uppmuntrande monolog..inte konstigt att jag hetsäter/svälter/oroar och numera har ett självförtroende och självkänsla likt ett innehåll med tomma mjölkchoklad papper (sorry där, kunde inte låta bli). Vi behöver uppmuntran, inifrån för att kunna må bra på riktigt, och dessa uppmuntranden anser jag, avgörande måste komma ifrån oss själva. Vi har varit styrda av andra och av yttre bekräftelse allt för länge. Nu är det dags att vi börjar bekräfta oss själva.

Ni får gärna inflika om ni har en annan åsikt, då jag vet med mig att jag ibland, kanske lite väl mycket drar "oss" alla  över en och samma kant. Fullt möjligt är det så att ni upplever situtaioner/er själva på helt andra sätt..

vad vet jag..vad vet jag..

Jag tror (inte övertygad) mig göra stora framsteg om dagarna, hetsätningsfri i 5 dagar nu och betydligt friskare i tanken.

Men som i den svart/vita värld vi lever i kan den mycket väl skifta färg till den mörkare nyansen innan jag ens hunnit trycka på "publicera knappen" här nedan. Bäst att skynda sig nu!

MEN, jag ska och är redo denna gång (siempre paratos-latin=alltid redo) och ovanligt förberedd för något eventuellt "rutinmässigt och per automatik kommande skall"..men nej, det skall inte komma någon mer hetsätning. Det är iaf vad jag satsar på. Jag ska bli frisk , frisk som en fisk:)

Nya rutiner, nya hälsosamma vanor och med ett nytt fokus (så långt bort från mig själv som är möjligt)  är vad som gäller now and on. På den väg väljer jag att gå och på sikt är min förhoppning att komma fram och nå mitt tillfrisknande. Jo, jag har ser slutet på detta helvete nu. Men många tunga mil återstår, och i nuläget är jag dödstrött så jag hoppas att jag hinner fram i tid. Jag får inte tappa bort mig själv denna gång, och paradoxalt nog så är det precis vad jag gör när jag vanligtvis riktar all fokus på mig själv. Det fungerar ungefär som när man släpper på sin kontroll och resultatet blir, knasigt nog att den ökar. Det finns så mycket annat därute som väntar på oss.

Så sammanfattningsvis härifrån bohuslän, denna höstkväll-jag tror mig i skrivandets stund ha en något säkrare utrustning och en förbättrad förmåga att använda mina samlade verktyg på ett mer adekvat antibulimi sätt. Om man mot all förmodan kan uttrycka sig så:)

So come and hit me bulimia nervosa-hit me hard (om du nu törs)! 

Er Sara♥

( jag tror bestämt att det är den lilla valp som jag ikväll passar som födde idén till mitt inlägg, då jag konstant i flera timmar hållit fullt fokus på denna lilla krabat, å så underbart befriande att få "slippa sig själv" för en kväll)








-

Jag gjorde en rejäl vurpa i fredags, och innan jag ens hann blinka var kropp och psyke nere i skiten. I det nedre skiktet, ni vet in i den djupa dalen där hetsätningsattackerna äger rum och härjar fritt. Hänsynslöst och brutalt. Där har jag varit bosatt under helgen- fred, lör och sön. Mamma hämtade mig med "våld" i min bostad igår eftermiddag. Så ligger det alltså till.

Nu är jag i ett jobbigt läge.Tre hela dagars hetsätning är tungt, hur ska jag tänka nu?, vad är det första jag ska göra?, hur ska jag kompensera, hur ska jag reglera de närmaste dagars matintag? Jag avskyr dessa typiska bulimiska tankar, jag som var på banan för mindre än en vecka sedan. Jag som hadde fått tillbaka en bit av ginstan för både studier och sex. Jag som trodde jag, försiktigt började bli någorlunda mänsklig igen. Men jag gick bet, igen!!, som en given regel-för undantag hör bevisligen inte hemma i min bulimi. Jag önskar mig bara ett undantag. Det är allt jag behöver för att orka ta tag i allt vad psykologer och annat praktiskt. Jag har inte tid att stanna upp, och speciellt inte lust att "luta mig tillbaka" i detta tillstånd. Det är ju inte särskilt rogivande eller behagligt att hoppa upp i soffan men sin "rosa-froteé-myspys-dräkt" med en bra bok eller dra på mysiga caféen med vänner iklädd svullo kilon. Jus nu är jag inget annat sällskap ( både för mig själv och till andra) än en "övervuxen grisunge som ätit upp alla sina grissyskon" (om nu det beskriver min storlek). Observera återigen att jag inte är en anorektiker, vilket vittnar om en icke "upplevd och snedvriden kroppsstorlek" utan ett rent jävla konstaterande. Tragiskt. Men jag får skylla mig själv, det är ingen annan än jag som gapar, tuggar och sväljer skiten.

Nu är jag negativ, nu är jag depp, nu föraktar och dömer jag mig själv. Hårt. Nu är jag misslyckad och värdelös. Nu är jag ensam, nu är jag en otacksam jävel som grämer sig över triviala saker (livsviktiga för mig och dig som lider av bulimi) som kilon och fett. Nu är det bäcksvart. Kan någon tända, tack.

Men ok då, jag låter min sinnesstämmning, mående och tillstånd bara få vara och bero ett tag, sen åtekommer jag med något mer konstruktivt. Jag ska iaf försöka så gott jag kan. För att "ge upp" existerar inte i mitt ordregister, inte på riktigt, men trots är jag en flitig användare av just denna mening. Men det är bara gojja och nonsens. Sådant som man häver ut sig när inte förtvivlade gråtattacker ens "hjälper". Men det där tänker jag aldrig tro på, och det ska inte ni mina vänner heller göra. Det ger vi blanka pipsvängen i:)!

Jag tror, av hela mitt hjärta att ni därute kommmer att bli friska, om ni viste vad jag beundrar er och helt ärligt, är förbluffad över era enorma framsteg.

men fan vad jag blöder..(å nej, tyvärr inte i den bemärkelsen- min menstruationen har varit utebliven sedan 4 år tillbaka)  

SARA.