NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Hej alla mina små och stora bulimiker! Förlåt, vilken hälsningsfras, men jag tycker att vi alla måste påminna oss om, varje dag om att vi lider av bulimi. Innan har jag ignorerat min sjukdom och sopat den under mattan, men förr eller senare kommer bulimin ikapp oss och ställer till det rejält i våra liv. Precis som den gjort för mig och månag av er.

Så hur går det för den "stackars självömkande Sara"? Jag har inte hetsätit på två dagar..givetvis är jag glad och tacksam för att jag tagit besluet att inte vara offer för min sjukdom utan istället använda mitt sunda förnuft. Eller sunt och sunt, det bör såklart diskuteras. Men inte precis nu, för jag ser ingen vits med att kritisera mig själv mer för tillfället, det har jag gjort tillräckligt denna vecka. Jag säger INTE att jag blundar eller igonerar det, men jag försöker att se ALLT positivt i min tillvaro just nu. Med ett sådant tankesätt blir det lättare att kämpa och jobba sig vidare mot ett tillfrisknande. Bulimimifri here I come liksom:) Det är ju vårat allas livsviktigaste mål.

Min sista hestätning ägde rum i lördags, och då till den grad att jag på allvar trodde att jag skulle sluta andas. Jag hade överkonsumerat så kopiösa mängder socker och fett att det kändes som att hjärtat inte orkade längre. Det var riktigt otäckt och jag kunde nästan inte sova på hela natten, jag fick sitta upp då jag inte kunde ligga på magen. Vid det här laget, började jag förstå att mamma såg i min blick att det var något som inte stämde. Men jag gjorde allt för att dölja mitt tillstånd och "lyckades". Jag grät i timmar tills jag vaknade på morgonen av en fruktansvärd smärta. Jag kan inte riktigt förklara i ord hur detta kändes, och det var något jag aldrig tidigare upplevt. Jag var illamående så jag höll på att..ja, jag vet inte vad alltså. Men tillsut for jag akut in på toaletten och spydde och spydde, märk att detta icke var några självframkallande kräkningar. Det gjorde så ont i hela kroppen och efter lite analys så insåg jag att det var min kropps sätt att säga ifrån på. Jag kommer att dö om jag fortsätter att missbruka mat, det var tydligt.

Jag kände att det var min plikt att berätta om denna incident för er, dels för att ni kanske kan stoppa i tid eller kanske t.o.m avbryta en hetsätning/svältperiod. För jag vet att dessa beteenden kommer att förfölja oss under en lång tid framöver, men med hjlälp av varandras erfarenheter och stöd kanske vi kan reducera antalet hetsätningar och minimera dess proportioner.

Usch, det har varit några hemska dagar, och min omgivning lever just nu med vetskapen om att jag bara var lite utarbetad och fick en slänga av magsjuka. Men jag vet att så inte var fallet. Även den stenhårda människokroppen har en gräns och jag nådde förhoppningsvis min i lördags natt.

Ok, jag är just nu livrädd för alla typ av mat, men samtidigt är jag fullt på det klara med att jag måste äta. Har nedan följer dagens matintag:

frukost: ca 1dl fil (dock den på 3% fett) någon matsked blåbärs proviba
mellis:liten bit grovt bröd med skinka, lite minikeso och någon matsked lättljyoghurt.
sen lunch: en allevo (måltidsersättning) shaker (119kcal)

Planerar vidare att äta ngt litet senare ikväll-har jag skött mig idag? Som sagt, man har liksom tappat greppet om hur en normal matdag ska se ut..

Well, jag har för tillfället ett lugn i kroppen, mår lite bättre och tänker en aning klarare. Jag är observant och skriver ner och bearbetar alla mina ätimpulser, naturliga som onaturliga. Glöm inte att vi bulimiker måste ifrågasätta våra ätimpulser eftersom vi inte på ett normalt sett får detta att flyta på självmant. Gör vi det, leder det med största sannolikhet till hetsätning alternativt svält. Det vet vi ju så jävla väl. Och vem fan har sagt till oss att agera på våra impulser??! Nä, exakt.

Ok alla mina kämparsjälar därute, jag återkommer. Ni är starka och kom ihåg att all den energi som vi lägger på mat/kropp/vikt idag kommer vi sedan kunna lägga på allt underbart som livet faktiskt bjuder på. Men ingenting är gratis-så kämpa på!

Ni kan kontakta mig när ni vill på dygnet, det vill jag att ni ska veta. Vi sitter alla i samma svajiga båt.

KRAMAR om er alla,
Sara♥

jag läser allt jag kommer över om ätstörningar-ALLT. Inatt kunde jag inte somna-pga av att jag var övermätt och magen krampade. Nu snackar vi alltså ingen "ångest" som en anorektiker upplever efter en sallad. Nä, jag är TYVÄRR ingen anorektiker. Inte i dessa dagar iaf. Jag har bulmi, right.  Jag kan inte koncentrera mig på något annat än min sjukdom, jag lever just nu inte för så mycket annat än att klara mig igenom mina dagar. 

Jag spyr bokstavligen på snacket härhemma, mat, bantning och vikt...hela tiden. Mamma kommer gladligen in i mitt arbetsrum med en stor påse godis, jippi säger jag?! Yes, där fick jag en möjlighet att döva ytterligare några känslor. För det är precis vad jag gör med maten, hanterar, belönar eller straffar mina känslor. All blir så mycketr lättare och roligare när man får äta eller hur?! Problemet är bara att jag kan INTE äta normalt-och just nu skiter jag fan helvete i varför det blev såhär med just mig, varför jag drabbades-för vad hjälper ett sådant analyserande det egentligen?!

Jag vaknade sent idag, kl 13.00-gick raka vägen till kylskåpet och åt frukost. Notera att jag inte hetsåt. Men det var jobbigt, jag ville dö och hela den där gamla valsen.  Jag hör hur mina tankar och ser hur min ord bagatelliserar min sjukdom och jag själv gör nästa narr av den, varför?! Jag vet inte, jag känner bara ett otroligt starkt hat mot den, jag är så innerligt trött på hela bulimi grejen. JÄVLA BULIMI. JAG VILL BLI FRI!!!

Men jag är sjuk, har nog aldrig varit sjukare. Jag har inte hetsätit idag, nej jag har inte det. Inte än iaf. Ok, men vad är det att "hänga i granen" när jag är fet som en ko? När jag ligger efter med mina studier, försummar vänner och fam.?

Frukost blev: 2st knäckebröd med lätt skinkost, lite keso, några solrosfrön, frysta blåbär/hallon och ett par havrekuddar.

Jo, jag åt godis, jag är för svag för att stå emot dylikt för tillfället, det vill säga nu när jag mår som sämst, i vanliga fall skulle jag klarat det lätt, men nu när jag mår såpass psykiskt dåligt fixar jag det inte. Och i min värld då jag tappat kontrollen.

Nåväl, all littertaur som man läser om behandlingsmetoder hit och dit, vad är rätt egentligen? Är inte det väldigt individuellt? Jag är så jäkla förvirrad och har inte den där kraften som jag brukar besitta, jag orkar knappt gå å hetsäta..då är det illa.

Nu ska jag ta en smoothie, såklart att den är nyttig..men ALLT KÄNNS BARA SÅ OKONTROLLERAT. Sara styr inte just nu, det känner jag tydligt. Jag hatar det här, det går inte. Fan, jag är rädd att det blir svält från och med imorn, för idag har jag inte koll, likt den senaste gångna hemska veckan.

Jag tycker inte synd om mig själv, jo jag gör kanske det omedvetet..

Ska försöka med kyckling till middag.

Jag överdriver inte nu, men jag har gått upp ca exakt 6kg på 7 dagar. För en vecka sedan låg jag på 60 kg..förstår ni själva i vilka proportioner mina hetsätningar äger rum?

Ehh, jag fick inte fram något vettigt med detta inlägg..jag bara skriver för att försöka göra något. Inget hjälper just nu. gud så synd det är om mig. Varför kan jag inte bara slänga på mig joggingskorna och sticka ut i spåret??? Svaret måste vara att jag är, givetvis sjuk, men att det hela gått så långt att jag blivit deprimerad på kuppen..

För det finns väl ingen som kan säga att jag är påväg på mot ett tillfrisknande? Jag trodde detta var fallet för lite drygt en vecka sedan. Det var ju ett stort, riktigt dåligt skämt.

Tack Sofia, www.bulimifri.blogg.se för dina ord idag. Och som du säger ligger allt oss mig, och det är jag som måste göra jobbet och det kommer ta fucking jävla många år.

Inse och acceptera Sara. Men jag vill inte.

Jag säger det igen och jag har sagt det förut, att bli SMAL är det enda som betyder något för mig. Resten kommer att lösa sig, halååååååååå-det är ju för fan så???!!! Varför säger någon att det inte är så? Jag får väl helt enkelt acceptera att jag är sjuk, och starve on imorgon. Men då får jag också leva med dessa hemska dagar som råder här och nu i mitt liv. Och så dessa jävla imorgon, imorgon och så imorgon!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Imorgon då jävlar. Jo, jag är motsägesfull så att det räcker och blir över.

Hur mår ni idag?

Kramar,
Sara

Det var så oskyldigt och okomplicerat att äta en donuts som barn. Inte helvete visste jag då att jag skulle komma att missbruka något så oskyldigt i framtiden.

Vem har jag blivit egentligen? Bulimin har gjort mig till en opålitlig person. Men för att jag ska orka kämpa vidare så måste jag leva med min filosofi att "bulimin drabbade mig av en god orsak". Jag antar att det är just orsaken med mig som person, på denna jord jag febrilt söker.

För tillfället har jag inget hetsätnings sug, jag fokuserar på att klara den kommande svälten. Jag är rädd.

Vet ni vad det värsta är? Att inte kunna ta emot kramar och kärlek från den jag älskar allra mest, min pojk-jag vill inte att han ska känna fettet.

Vi ses imorn va?!

Kram från en svag Sara.

Jag är så trött. Så in i helvete. Jag är nere och deppig idag..var det igår med..hetsätit dessa två dagar. Jag är bara så tom och meningslös idag. Hur ska jag någonsin orka? Jag vet inte ingenting längre.

Huvudvärk, magont och vita lögner består dagen av.

Nu?: ska äta ännu mer.

Jävla helvetes liv.