Ett likgiltigt jag.
Säg mig, var och i vilket svarta hål är jag i just nu? Jag vet ingenting, jag orkar ingenting och jag vill ingenting. Gnistan är så jävla svag och det sunda förnuftet gone. Gone baby gone. När inte ens jag, jag Sara kan förklara i ord vad det är som plågar mig så brutalt, olidligt och konstant är det svårt för omgivningen att hjälpa. Jag skriker och skuldbelägger ibland men allt är i själva verket riktat till mig själv. Jag är den största boven i dramat.
Mörkret kom på juldagen och sedan dess har det legat som ett stort blaffigt svart svart svart moln över mig. Jag har jobbat febrilt med alla möjliga strategier för att kicka igång mig själv. Jag har gjort saker som tidigare hjälpt mig upp på banan. Denna gången fungerar ingenting.
Det gör ont att se maktlösheten i nära och käras ögon..det gör ont att ljuga, förneka, bortförklara och slå på mig själv. Hela dagarna slår jag på mig själv. Jag borde veta så mycket bättre. Så mycket bättre vid det här laget. Jag skäms.Tyck inte synd om mig för allt i världen. Då spyr jag.
Det blir ett virrigt och ganska så menlöst inlägg, men jag förmår ingen struktur eller engagemang i stunden. Jag tror jag ska dricka kaffe nu. Det svartaste jag kan hitta.
(Den dagen då mina vänner får adressen till min blogg och läser allt det här, den dagen då jag är redo att visa er vad jag skrivit - förlåt för att jag inte hör av mig, förlåt för att jag inte svarar, förlåt för att jag inte sällan drar mig ur och förlåt för att jag inte är så stark och lyckad som jag utger mig för att vara). Undra hur pappa kommer att reagera när han läser det här..han vet att jag skriver "någonstans" men inte var och egentligen om vad..min syster, mina närmaste bästa vänner..mamma är den enda inom familjen som läser.
Jag tänker destruktivt, irrationellt och lever överhuvudtaget inte i nuet. Ett ben står i de förflutna och det andra i det framtida. Precis så jag inte ska leva. Det bli näst intill ironiskt, jag hör vad jag tänker och jag ser fortfarande vad jag skriver. Och vad tycker jag om det? Jo, det är åt helvete fel. Har jag accepterat mitt tillstånd? Varför - älskade lilla dumma Sara ser du inte vad du håller på med? Jag ser nog, men jag är förlamad och instängd i äs onda rum.
Kan någon dra med mig ut i spåret, ruska om mig rejält, plocka bort mina mindre angenäma tankar och tillföra nya. Nu. Ett nytt år väntar och det är för sjutton bråttom.
Tack, återigen för alla fina sms, kommentarer och visdomsord. Det är mig det är fel på. Jag är inte mottaglig för något. Jag vill, gillar inte att säga det, bli lämnad ifred och jag vill, som jag känner just nu inte ta emot mer hjälp. Jag tror inte att någon verkligen kan hjälpa mig. Ur detta fängelse. Nyckeln kommer alltid ligga hos mig. Och idag söker jag efter den via helt fel vägar. Så mycket vet jag.
Jag är ledsen för det här. Innerligt förstörd. Jag vet att ni kommer få en underbar kväll, det ser jag framför mig. Lev vänner, LEV det förbaskade livet.
Sara
Allt jag vunnet är försvunnet.
Jag tror inte att jag någonsin under min så kallade "tillfrisknad period" uttalat orden att jag skulle se mig själv som frisk. Däremot var det längesedan som jag sa att jag var sjuk i bulimi. Idag är jag riktigt sjuk, idag är jag inte igenkännbar. Idag har jag glömt allt jag de senaste månaderna har lärt mig. Med en apatisk blick, ansträngd mimik, ihopsjunkna axlar, dålig hy, okammat hår, säckiga kläder och ett dött uttryck kan jag inte annat än säga att mina äs kommit på besök.
Jag borde vara lycklig nu, precis nu borde jag var nöjd med mitt liv. Egentligen. Men nej. Jag har, för första gången på 6 år klarat en julafton utan några hetsätningsatttacker. ??? Var hör jag jublet? Var är glädjen? Jag tillät mig förvisso äta godis och kolhydrater några dagar efter julafton och poff!! så föll jag som en konsekvens av det. Jag kan inte hantera kolhydrater, varför lär jag mig aldrig det? Jag ballar ur direkt, och hela min person förändras, eller snarare försvinner i samma stund som den första tuggan är svald. Kolhydrater är som ett dödligt gift för mig. Jag har inte lärt mig att "avvisulisera" det faktum att denna typ av föda förgör och bryter ner mig. Bokstavligen. Detta är ett faktum - just nu. Jag måste acceptera det. Jag bör ta mina tidigare erfarenheter på allvar. Varför utsätter jag mig ens för att, som det så oskyldigt heter "unna sig lite gott" - då det i själva verket enbart gör mig ont? Jag förnekar och förnekar och gång på gång tror jag att "nu är jag redo" att äta som alla andra. Men jag är långt ifrån alla andra.
Jag har varit svag i dagarna och fortfarande är, jag är mentalt trött och förskräckligt svullen och obalanserad i kroppen. Det i sin tur påverkar mig ännu mer och jag ser redan hur kilona satt sig på bara några dagars, säkert eller om så kanske normalt ätande. Min kropp slår verkligen bakut av skräpmat och alkohol - den blir tjock av ingenting. Och inte kan jag skylla på några dåliga gener då någon lärt mig att det är av högst marginell betydelse. Jag hör och läser hur jag gör mig själv till ett offer för mina omständigheter, hur jag självömkar och anatgligen förvärrar mitt redan becksvarta läge. Men jag orkar inte just nu. Jag vet inte om jag vill orka. Det är för ouppnåligt och näst intill orealistiskt att bli frisk och fri från bulimin..det är precis så det känns just nu. Någon säg mig att det inte förblir en konstant känsla.
Jag förvånas för varje tur ner i dalen, hur komlpex och mardröms lik denna sjukdom är..det som t.o.m tog mig år att inse att bulimi faktiskt är en sjukdom. Jag levde länge i ett konstaterande att hetsätningarna snarare berodde på min dåliga karaktär och svälten/träningen enbart hade med min fåfänga att göra. "Thats skulle vara it liksom", inget mer än det alltså. Ja, tänk om det ändå vore så enkelt. Då skulle jag varit bra mycket friskare än vad jag är just nu. Lilla gumman.
Jag är uppgiven, ledsen och förbannat less på hela den här ätstörningsskiten. Och det är alarmerande hur jag närmar mig och sakta blir mottaglig för de gamla och destruktiva hjulspåren igen. Om jag inte redan har hamnat där, åtminstone i tanke, lust och känsla. Jag är inte rädd i detta tillstånd. Jag är bara ensam, tom, ful, fet, opålitlig, oansvarig, meningslös och ingenting. Ingenting är precis vad jag är. Den känslan är så påtaglig att varje kommentar och komplimang möts av ilska och påhopp.
Jag gör en snabb ekvation och lyckas jag "eliminera fet" i vänsterledet har jag således en mindre börda att bära på. Jag skäms nu och jag är så obeskrivligt ledsen att jag avslutar detta inlägg med att skriva "det enda som verkligen betyder något och det allra viktigaste i mitt liv är att bli smal". Det får kosta mig precis vadsomhelst. Sålänge som jag vistas i denna ofantligt stora kropp är jag ändå inte levande. Jag är bara skuld och skam. Ett förakt. Om gudarna bara visste vad jag skäms, skäms skäms skäms för denna bekännelse.
Jag finner inga ord för det ovan skrivna, men de är de ända orden som får mig att kliva upp om mornarna och försöka igen. Dessa jävla igen igen igen och på nytt på nytt på nytt. Jag är bara en människa, för att se mig som en förlorare vill jag inte göra. Jag vägrar att se mina tillkortakommanden och bakslag som misslyckanden - de är mina lärdomar som var och ett har något enormt vikigt att säga mig. Jag antecknar noga kan jag lova. Men det skrämmer mig att mycket av det jag vunnet tycks nu vara försvunnet.
Ta hand om er.
Sara♥
Jag tänker inte acceptera ett liv med ångest.
Jag sökte upp det förflutna, jag trotsade en av mina värsta tänkbara "ångest scenarium". Jag begav mig till ett tidigare gym som jag höll till på under mina gymnasie år. Detta för att vara med på en spinningsklass (jag har, som jag tror tidigare nämnt jobbat just som spinnings instruktör) och möta min ångest. Alltså, något som numera är en mycket ångestladdad aktivitet. Men jag älskar egentligen denna form av träning så jag bestämde mig för att göra något åt saken. Idag har spinning blivit så mycket mer än bara ett svettigt spinnings pass för mig, det är många jobbiga känslor som inryms i denna motionsform. Vilket jag sörjer väldigt över.
Under den period som jag jobbade som instruktör ( på den smala och vältränade tiden) levde jag i den så kallade "smekmånadsfasen" i mina äs. Jag finner fortfarande ingen logisk förklaring hur jag orkade (alltid sådär överdrivet positiv och glad också) hålla mina spinngspass ("fat burner" pass på 70 min t.o.m) på den torftiga och minimla födan. Ja, för igår blev jag helt slut trots att jag rikligt laddat upp med protein och bra fett.
Nog om spinning för en stund och nu till något annat. Personligen ser jag inte vitsen med attt sluta hetsäta och svälta, om jag likväl ska gå runt och lida av plötsliga "ångest-panik-sammanbrott"..vilket mig inträffat flitigt på sistone. Tillstånd som känts obekanta och av ett slag som jag tidigare aldrig upplevt. Jag ska kort berätta om ett sådant. Häromdagen satt jag, i godans ro och arbetade framför datorn då jag plötsligt börjar gråta förtvivlat. Min andning blev allt tungare och jag ryckte och spände mina muskler kramp liknat. Min mami var utanför huset och påtade med något, när hon väl kom in hittade hon mig liggandes på toalettgolvet. Plötsligt, låt säga efter 2 minuter reste jag mig intensivt upp, återgick till mitt arbete och satte igång och jobbade som aldrig förr. Ja, vad kan man säga om eller lära sig av denna incident? Att människan och dess hjärnor är några bra komplexa ting. Finns nog inga forskare och proffesorer i världen som kan ge oss en exakt förklaring på en människas alla beteenden. Men hörni, det behöver inte vara någon katastrof för det, utan det som är väsentligt frågan är att vi hittar en individuell startegi för var och en av oss. Helst en strategi som kan förebygga att ångesten ens hälsar på oss, men om så redan skett- hur kan vi hantera situationen efteråt och på bästa sätt ta hand om oss själva? Det får vi alla klura på ett tag..
Men till min slutliga poäng om ångest. Jag är så less på att man använder ordvalet ångest i var och varannan mening som om någon dagligdags, ångest är inget annat än något som vi ska jobba bort. Det är destruktivt och osunt och inget som ska få " en vardagsmat stämpel på sig". Detta gör mig upprörd. Jag går helt nuts inuti när jag dels hör människor som konstnärer, författare eller vad det nu kan tänkas vara för profession som hävdar att det är ångesten som gör att det åstadkommer sina verk. Jag tror inte ett dugg på det, ångest förlamar människan -då må det väl vara mani som dessa gossar upplever i deras skapande timmar. Inte ångest i alla fall. Det är min åsikt.
Jag har apropå ångest ett förslag till er, för ingen av er (iaf bland de jag känner) vill leva ett ångestfyllt liv. "Utmana dig själv med något som hindrar dig i din vardag p.g.a av ångest, om så något i mindre skala som är ångestladdat eller rentav utlöser ångest gör dig. Detta kan nog låta högst dumdristigt för den oinvigde, men observera att jag skriver utifrån mina erfarenheter och upplevelser. Sedan har ni såklart fritt val att anamma eller avslå. Det är förbannat jobbigt i stunden, men känslan efteråt är..euroforisk.Helt magisk! Tror ni att jag somnade skönt efter mitt spinningspass igår eller? Och det bästa, nu har jag precis "bockat av en situation som framkallar-ångest-känslor på min to do list". Alltså, ett steg närmare mitt ångestfria liv! Nu ska jag belöna mig själv med manikyr och mys med världens bästa vän!
(Oj, det här var mig ett riktigt ångest laddat stycke till inlägg)
Ta hand om er. Och tack alla för era stöttande och kloka kommentarer, mail och ett extra stort TACK riktat till Sofia gumman som snart kommer ut med sin bok!
Lycka,
Sara
Efter en svår tid kom ännu en svår tid-efter stormen kom åskan eller..?!
Det borde väl vara solsken?, men nej det är inte vad jag erfar.
Jag står för allt jag skriver, talar om och tänker. Jag tar ansvar för mina handlingar, för vem skulle annars göra det åt mig? Dum fråga alltså. Nä, det fungerar inte riktigt så. Jag försöker att ställa till rätta saker som jag fuckar upp så gott jag kan. Det var det, men det är en vikigt tanke och jag tror den kan hjälpa många av oss.
I min ensamhet växer en stark ilska, en ilska som enbart är riktad till mig själv. Jag gillar inte att skriva det, men mitt självhat och äckel gentemot mig själv är svårt att hantera i stunden. Saker och ting, minnen och erfarenheter från mina 6 år i bulimi kommer ikapp mig. Vad är det som jag gjort emot mig själv? Hur har jag haft psyke till att misshandla mig själv under alla dessa år? Jag vet att jag måste släppa det förflutna, acceptera och gå vidare och lämna min historia bakom mig. Och lära mig utav dessa år i total missär, en faktisk missär som kommer att ligga till grund för mitt riktiga, äkta och sprudlandes nya jag!
Men jag ställer mig ändå frågan, varför i hela friden gör jag mitt liv och min situation just nu mer komplicerat än vad det egentligen är? Varför kan jag inte bara göra det bästa av mitt nu och ett något snånär försöka att gilla det? Varför bryts jag istället samman i ett totalt kaos? Jag är så trött på att föra en kamp flera slag i veckan. Jodå, jag har läst "att leva ett liv inte vinna ett krig" men så fort jag tror mig börja leva och vinna tillbaka mitt liv - brakar allt initialt samman. Precis i samma stund som jag trodde mig vann förlorade jag. Ungefär så. KRASCH liksom. Jag förmår inte att ge en bättre förklaring på dethär. Men för all del, jag skulle inte vilja vara utan mina "toppar" till stunder - dessa moments är underbara, jag skrattar, jag är energisk, kärleksfull, kreativ och en alldeles strålande lycklig liten Sara! Men dessa, oförutsägbara, utan några somhelst hintar om vad som håller på att komma skall eller förvaning -dalarna alltså - kills me. Och fy fan vad ovärdigt det är att vara i rådande sinnestillstånd, och att inte tala om slöseri med min tid. Ja, en högst dyrbar sådan.
Jag vill ut nu. Och jag, om någon vet hur jag ska ta mig härifrån, men säg mig - varför går det inte? Vad gör jag för fel? Var är det jag brister? Jag varken hetsäter, spyr, svälter eller "idiot tränar" längre. Det är trots detta någon som blockerar mig, låser mig, hindrar mig från att leva mitt liv som står precis framför min näsa och väntar på mig. Och en ännu mer frustrerande tanke är att jag är flickan bakom detta, som lägger dessa krokben framför sig. Det är bara jag som hindrar och motarbetar mig själv. Vad gör jag för fel, hur gör jag rätt om jag så ska leta mig blå för att finna en lösning på det här. En för helvete livsviktig lösning. För så här ska det inte vara, jag borde i alla fall i en liten skala - "tjuta ett mini halleluja" efter att ha avstått i flera veckor nu, efter så många års invant destruktivit beteende. Men jag väljer ändå att känna tro och tillit att även "denna olustiga och skumma period" hittar sin förklaring, inte är konstant och för något gott med sig.
Jag vill klargöra en annnan sak, reda ut ett begrepp. Jag kallar mig fortfarande för en matmissbrukare ( jag är medveten om att det är ett starkt ord, men det är bara jag som vet hur mina tankar oftare än sällan snurrar, oavsett om jag tagit beslutet om att avstå från mitt missbruk). Men bara för att jag inte spyr, hetsäter, svälter och övertränar så är, (tydligen inte - vad hade jag förväntat mig egentligen?) mitt liv inte en dans på rosor och min besattenhet kring mat bortspolad. Nej, det är mycket som kvarstår. Men jag har snarare slutat att agera på mina tidigare impulser. Det är viktigt att erkänna detta faktum inför mig själv. Varför vet jag inte riktigt. Mitt liv är längre bort än vad jag hoppats på. Denna insikt gör ont att kännas vid, och i nuläget är det övermäktigt att lyckas skapa en fungerande "grå" (notera att nyansen "grått" har en postiv laddning utifrån mitt perspektiv) vanlig vardag.
Men som ni hört förut mina babes, ger jag aldrig upp hoppet om att jag snart kommer att leva ett lyckligt och fritt liv! Det finns inget annat som väntar! Så fan heller! Jag inser också ganska snabbt att en grundförutsättning för att hamna där är att jag är "allert och ständigt påminandes om min egen förmåga, min inneboende (ännu ej utsläppt) styrka och min ljusa framtid som väntar mig 24/7. Dessa postiva pepp tankar måste vara på "on knappen" under alla mina vakna och ja t.o.m mina sovande/drömmande timmar . Iaf som läget ter sig just nu. Och för att jag överhuvudtaget ska hålla mig på rätt sida av vägen, ha blicken inställd frammåt och inte köra i diket för att där bli liggandes i apati.
Avslutningvis här och nu, dagen idag är lite bättre än dagen igår, och dagarna som varit kommer aldrig mer igen. Och det bugar och bockar jag tacksamfullt för!
Och en sista sak. För min egen del och till mina läsare som inte förstått precis exakt vad det är som har hänt med min gnista och kraft de senaste dagarna; så vill jag understryka att jag fortfarande står, givetvis! fast vid mitt avskedsbrev till miss B, och bryter aldrig ett avtalat (muntligt så väl som skriftligen) kontrakt. Men jag är överrumplad och chockad över all den dynga och bråte som miss B de fatco har lämnat efter sig. Spåren och såren är djupare än vad jag någonin kunnat föreställa mig.
Nu till några muntrare toner: "HEJ TOMTE GUBBAR SLÅR I GLASEN Å VILKEN " MENTAL JULSTÄDNING" SARA HAR FRAMFÖR SIG! :)
SARA♥
Det blev inte som planerat, och det slår mig plötsligt..
Om jag däremot ser till mig själv och mina månaders bloggande här kring min äs, har det i det stora hela givit mig en enorm tjuts i mit tillfrisknande. Men det är jag, och du och jag är inte lika. Precis samma gäller våra ätstörningar. Däremot har jag gjort och provat många olika metoder "bara för att det har ju hjälpt många andra" men tvi fick jag och som med de allra flesta gångerna slutar det med att jag hittar mitt sätt och min väg. Och jag tror bestämt att det är den rätta vägen, även att jag inte hittar rätt alla gånger. Jiiises så otaliga gånger jag gått vilse och hamnat i svarta trånga hål. Usch. Men inte en enda gång har jag "misslyckats" med att ta mig därifrån. Jag hoppas att samma sak ska gälla även denna gång. Och för den snabbtänkta - ja, jag är i ett sådant svart och obehagligt hål just nu. Men en känsla säger mig att det inte behöver bli särskilt långvarigt här nere denna omgång. Jag tror mig veta en genväg. Och det är ju för sjutton snart julafton så jag bör skynda på om jag inte vill missa julbordet (förlåt kunde inte tygla mig där)!
Som ni märkt var det några veckor sedan jag bloggade här nu, men jag har helt enklet haft några härliga veckor och då flyr jag från alllt som har med bulimi att göra. Tills det att "bulimi och monster tankarna", mörkret våldtar mig på nytt som resulterar i att jag är där jag är just nu. I det förbannade svarta hålet ja. Kan ingen bara gräva igen det för all framtid liksom. Jag är i chock i denna stund jag försöker mig på ett inlägg. Osammanhängande likt mina tankar och känslor, jag hoppas att ni kan ha överseende med det. Det får bli så nu iaf. Jag kan inte för min "bulimi gud" förstå vad som precis har hänt. Någonstans måste jag skriva ned dethär, dels för att kunna hjälpa mig själv ,men också för att kunna hjälpa någon annan med liknande problematik längre fram. Bulimi är en opålitlig sjukdom. Den tar sig dock ett annat uttryck den här gången. För det första så känner jag inte igen mig, varken vad gäller kroppen, platsen, människorna och omgivningen. Det är i en annan miljö som mitt hjärta gråter denna gång. Men våldtagen och misshandlad har jag blivit. Om det bara är "ångesten som är gärningsmannen" till mitt mående låter jag vara osagt. Jag är förvirrad, förbannad, ledsen och mentalt förstörd. Jag är svag nu, längst ut i den ena ytterligheten. Igen. Trodde att dessa turer hade lagt sig på is ett tag, det där med att befinna sig i antingen elller punkter. Jävla extrempunkter. En "känslomässig mental crasch" kom som en blixt från en klar himmel denna helg. Men det sägs bli "bättre väder" imorgon.. så jag utgår från det. Och jag är ju iofs min egen vädergud så jag bestämmer - höll nästan på att glömma det.
Ok ok. Saker och ting blir inte alltid som man planerat, men det går alltid fler tåg och jag lever, jag andas och jag har inte givit upp. Nej, jag ger mig inte så lätt, jag är en seg jävel och jag har ett uppdrag, ett kall som driver mig till att fortsätta kämpa i all oändlighet. Först ska jag bli kvitt den här skiten, sedan my friends..! ( Kom ihåg var ni först läste om "den där Sara" först hehe).
Tack för inatt mina änglar, och den som tidigare memorerat mitt "blogg mönster" inser att jag lär hänga här några dagar nu. Dels för att resa mig upp igen, och få ett space att samla och strukturera mina tankar på. Det är för tillfället alldels för många och svårbegripliga tankar som simmar runt i Saras huvud just nu. Det tar kol å knäcken på mig. Dags att tömma av ett lass liksom. Så perfekt att ha en blogg till hands där!
Glöm inte att..ja, att varenda en av er är oerhört starka och intelligenta männsikor. Jag har sagt det förr, och du kan ge dig på att jag säger det igen och igen och igen!!, vi är inga medelmåttor eller bara några "svältande anorektiker" och "hetsätande bulimiker" - vi är ett gäng unika männsikor (för om jag tillåter mig att vara objektiv i frågan är det omöjligt att se det där "uniqum" som den där Sara utstrålar- shit jag skulle varit bra morsk om jag vistades i hennes kläder!).
Puss&Kram
Sara♥
