NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Det är nyårsafton idag. För helevte självaste nyårsafton. Mitt mående är uselt. Men jag ser det som så här. Kvällen kommer inte att innebära alkohol för min del. Det kommer att bli min första nyårsafton (ja, iaf på 6 år) utan någon skumpa. Mitt friska jag gråter, jag älskar denna dryck. Det är lyx för själen. Jag har alltid på ett eller annat sätt lyckats samla mig och utåt sett strålat denna afton. Förra nyår hade jag svultit i fem dagar för att komma i nyårsblåsan. Det fanns ingen "ork" till det i år. Det blir iofs också första nyår utan hetsätning (jiises vilka hetsätningsorgier som försigått sisådär vid 02.00 snåret dessa nätter). Jag antar att jag borde åtminstone dra en millimeter på smilbanden för en sådan vinst (?!). Men jag känner ingenting, förutom denna smärta. Denna psykiska genomträngande smärta.

Säg mig, var och i vilket svarta hål är jag i just nu? Jag vet ingenting, jag orkar ingenting och jag vill ingenting. Gnistan är så jävla svag och det sunda förnuftet gone. Gone baby gone. När inte ens jag, jag Sara kan förklara i ord  vad det är som plågar mig så brutalt, olidligt och konstant är det svårt för omgivningen att hjälpa. Jag skriker och skuldbelägger ibland men allt är i själva verket riktat till mig själv. Jag är den största boven i dramat.

Mörkret kom på juldagen och sedan dess har det legat som ett stort blaffigt svart svart svart moln över mig. Jag har jobbat febrilt med alla möjliga strategier för att kicka igång mig själv. Jag har gjort saker som tidigare hjälpt mig upp på banan. Denna gången fungerar ingenting.

Det gör ont att se maktlösheten i nära och käras ögon..det gör ont att ljuga, förneka, bortförklara och slå på mig själv. Hela dagarna slår jag på mig själv. Jag borde veta så mycket bättre. Så mycket bättre vid det här laget. Jag skäms.Tyck inte synd om mig för allt i världen. Då spyr jag.

Det blir ett virrigt och ganska så menlöst inlägg, men jag förmår ingen struktur eller engagemang i stunden. Jag tror jag ska dricka kaffe nu. Det svartaste jag kan hitta.

(Den dagen då mina vänner får adressen till min blogg och läser allt det här, den dagen då jag är redo att visa er vad jag skrivit - förlåt för att jag inte hör av mig, förlåt för att jag inte svarar, förlåt för att jag inte sällan drar mig ur och förlåt för att jag inte är så stark och lyckad som jag utger mig för att vara). Undra hur pappa kommer att reagera när han läser det här..han vet att jag skriver "någonstans" men inte var och egentligen om vad..min syster, mina närmaste bästa vänner..mamma är den enda inom familjen som läser.

Jag tänker destruktivt, irrationellt och lever överhuvudtaget inte i nuet. Ett ben står i de förflutna och det andra i det framtida. Precis så jag inte ska leva. Det bli näst intill ironiskt, jag hör vad jag tänker och jag ser fortfarande vad jag skriver. Och vad tycker jag om det? Jo, det är åt helvete fel. Har jag accepterat mitt tillstånd? Varför - älskade lilla dumma Sara ser du inte vad du håller på med? Jag ser nog, men jag är förlamad och instängd i äs onda rum.

Kan någon dra med mig ut i spåret, ruska om mig rejält, plocka bort mina mindre angenäma tankar och tillföra nya. Nu. Ett nytt år väntar och det är för sjutton bråttom.

Tack, återigen för alla fina sms, kommentarer och visdomsord. Det är mig det är fel på. Jag är inte mottaglig för något. Jag vill, gillar inte att säga det, bli lämnad ifred och jag vill, som jag känner just nu inte ta emot mer hjälp. Jag tror inte att någon verkligen kan hjälpa mig. Ur detta fängelse. Nyckeln kommer alltid ligga hos mig. Och idag söker jag efter den via helt fel vägar. Så mycket vet jag.

Jag är ledsen för det här. Innerligt förstörd. Jag vet att ni kommer få en underbar kväll, det ser jag framför mig. Lev vänner, LEV det förbaskade livet.

Sara