NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Det borde väl vara solsken?, men nej det är inte vad jag erfar.

Jag står för allt jag skriver, talar om och tänker. Jag tar ansvar för mina handlingar, för vem skulle annars göra det åt mig? Dum fråga alltså. Nä, det fungerar inte riktigt så. Jag försöker att ställa till rätta saker som jag fuckar upp så gott jag kan. Det var det, men det är en vikigt tanke och jag tror den kan hjälpa många av oss. 

I min ensamhet växer en stark ilska, en ilska som enbart är riktad till mig själv. Jag gillar inte att skriva det, men mitt självhat och äckel gentemot mig själv är svårt att hantera i stunden. Saker och ting, minnen och erfarenheter från mina 6 år i bulimi kommer ikapp mig. Vad är det som jag gjort emot mig själv? Hur har jag haft psyke till att misshandla mig själv under alla dessa år? Jag vet att jag måste släppa det förflutna, acceptera och gå vidare och lämna min historia bakom mig. Och lära mig utav dessa år i total missär, en faktisk missär som kommer att ligga till grund för mitt riktiga, äkta och sprudlandes nya jag! 

Men jag ställer mig ändå frågan, varför i hela friden gör jag mitt liv  och min situation just nu mer komplicerat än vad det egentligen är? Varför kan jag inte bara göra det bästa av mitt nu och ett något snånär försöka att gilla det? Varför bryts jag istället samman i ett totalt kaos? Jag är så trött på att föra en kamp flera slag i veckan. Jodå, jag har läst "att leva ett liv inte vinna ett krig" men så fort jag tror mig börja leva och vinna tillbaka mitt liv - brakar allt initialt samman. Precis i samma stund som jag trodde mig vann förlorade jag. Ungefär så. KRASCH liksom. Jag förmår inte att ge en bättre förklaring på dethär. Men för all del, jag skulle inte vilja vara utan mina "toppar" till stunder - dessa moments är underbara, jag skrattar, jag är energisk, kärleksfull, kreativ och en alldeles strålande lycklig liten Sara! Men dessa, oförutsägbara, utan några somhelst hintar om vad som håller på att komma skall eller förvaning -dalarna alltså - kills me. Och fy fan vad ovärdigt det är att vara i rådande sinnestillstånd, och att inte tala om slöseri med min tid. Ja, en högst dyrbar sådan.

Jag vill ut nu. Och jag, om någon vet hur jag ska ta mig härifrån, men säg mig - varför går det inte? Vad gör jag för fel? Var är det jag brister? Jag varken hetsäter, spyr, svälter eller "idiot tränar" längre. Det är trots detta någon som blockerar mig, låser mig, hindrar mig från att leva mitt liv som står precis framför min näsa och väntar på mig. Och en ännu mer frustrerande tanke är att jag är flickan bakom detta, som lägger dessa krokben framför sig. Det är bara jag som hindrar och motarbetar mig själv. Vad gör jag för fel, hur gör jag rätt om jag så ska leta mig blå för att finna en lösning på det här. En för helvete livsviktig lösning. För så här ska det inte vara, jag borde i alla fall i en liten skala - "tjuta ett mini halleluja" efter att ha avstått i flera veckor nu, efter så många års invant destruktivit beteende. Men jag väljer ändå att känna tro och tillit att även "denna olustiga och skumma period" hittar sin förklaring, inte är konstant och för något gott med sig.

Jag vill klargöra en annnan sak, reda ut ett begrepp. Jag kallar mig fortfarande för en matmissbrukare ( jag är medveten om att det är ett starkt ord, men det är bara jag som vet hur mina tankar oftare än sällan snurrar, oavsett om jag tagit beslutet om att avstå från mitt missbruk).  Men bara för att jag inte spyr, hetsäter, svälter och övertränar så är, (tydligen inte - vad hade jag förväntat mig egentligen?) mitt liv inte en dans på rosor och min besattenhet kring mat bortspolad. Nej, det är mycket som kvarstår. Men jag har snarare slutat att agera på mina tidigare impulser. Det är viktigt att erkänna detta faktum inför mig själv. Varför vet jag inte riktigt. Mitt liv är längre bort än vad jag hoppats på. Denna insikt gör ont att kännas vid, och i nuläget är det övermäktigt att lyckas skapa en fungerande "grå" (notera att nyansen "grått" har en postiv laddning utifrån mitt perspektiv) vanlig vardag.

Men som ni hört förut mina babes, ger jag aldrig upp hoppet om att jag snart kommer att leva ett lyckligt och fritt liv! Det finns inget annat som väntar!  Så fan heller! Jag inser också ganska snabbt att en grundförutsättning för att hamna där är att  jag är "allert och ständigt påminandes om min egen förmåga, min inneboende (ännu ej utsläppt) styrka och min ljusa framtid som väntar mig 24/7. Dessa postiva pepp tankar måste vara på "on knappen" under alla mina vakna och ja t.o.m mina sovande/drömmande timmar . Iaf som läget ter sig just nu. Och för att jag överhuvudtaget ska hålla mig på rätt sida av vägen, ha blicken inställd frammåt och inte köra i diket för att där bli liggandes i apati.

Avslutningvis här och nu, dagen idag är lite bättre än dagen igår, och dagarna som varit kommer aldrig mer igen. Och det bugar och bockar jag tacksamfullt för!

Och en sista sak. För min egen del och till mina läsare som inte förstått precis exakt vad det är som har hänt med min gnista och kraft de senaste dagarna; så vill jag understryka att jag fortfarande står, givetvis! fast vid mitt avskedsbrev till miss B, och bryter aldrig ett avtalat (muntligt så väl som skriftligen) kontrakt. Men jag är överrumplad och chockad över all den dynga och bråte som miss B de fatco har lämnat efter sig. Spåren och såren är djupare än vad jag någonin kunnat föreställa mig.

Nu till några muntrare toner: "HEJ TOMTE GUBBAR SLÅR I GLASEN Å VILKEN " MENTAL JULSTÄDNING" SARA HAR FRAMFÖR SIG! :)

SARA♥