NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Det går allt längre och längre mellan gångerna jag bloggar här nu. Och bloggar överhuvudtaget för den delen. Jag borde inte blogga just nu, samtidigt som det är det enda jag ids denna olustiga stund. Den sunda och kloka Sara är föga närvarande i kommande inlägg. Det ska redan nu nämnas. Så har du min vän, en påförhand dålig dag avstå hellre från denna läsning. Ehh gör som du vill.

Jag tror inte att jag någonsin under min så kallade "tillfrisknad period" uttalat orden att jag skulle se mig själv som frisk. Däremot var det längesedan som jag sa att jag var sjuk i bulimi. Idag är jag riktigt sjuk, idag är jag inte igenkännbar. Idag har jag glömt allt jag de senaste månaderna har lärt mig. Med en apatisk blick, ansträngd mimik, ihopsjunkna axlar, dålig hy, okammat hår, säckiga kläder och ett dött uttryck kan jag inte annat än säga att mina äs kommit på besök.

Jag borde vara lycklig nu, precis nu borde jag var nöjd med mitt liv. Egentligen. Men nej. Jag har, för första gången på 6 år klarat en julafton utan några hetsätningsatttacker. ??? Var hör jag jublet? Var är glädjen? Jag tillät mig förvisso äta godis och kolhydrater några dagar efter julafton och poff!! så föll jag som en konsekvens av det. Jag kan inte hantera kolhydrater, varför lär jag mig aldrig det? Jag ballar ur direkt, och hela min person förändras, eller snarare försvinner i samma stund som den första tuggan är svald. Kolhydrater är som ett dödligt gift för mig. Jag har inte lärt mig att "avvisulisera" det faktum att denna typ av föda förgör och bryter ner mig. Bokstavligen. Detta är ett faktum - just nu. Jag måste acceptera det. Jag bör ta mina tidigare erfarenheter på allvar. Varför utsätter jag mig ens för att, som det så oskyldigt heter "unna sig lite gott" - då det i själva verket enbart gör mig ont? Jag förnekar och förnekar och gång på gång tror jag att "nu är jag redo" att äta som alla andra. Men jag är långt ifrån alla andra.

Jag har varit svag i dagarna och fortfarande är, jag är mentalt trött och förskräckligt svullen och obalanserad i kroppen. Det i sin tur påverkar mig ännu mer och jag ser redan hur kilona satt sig på bara några dagars, säkert eller om så kanske normalt ätande. Min kropp slår verkligen bakut av skräpmat och alkohol - den blir tjock av ingenting. Och inte kan jag skylla på några dåliga gener då någon lärt mig att det är av högst marginell betydelse. Jag hör och läser hur jag gör mig själv till ett offer för mina omständigheter, hur jag självömkar och anatgligen förvärrar mitt redan becksvarta läge. Men jag orkar inte just nu. Jag vet inte om jag vill orka. Det är för ouppnåligt och näst intill orealistiskt att bli frisk och fri från bulimin..det är precis så det känns just nu. Någon säg mig att det inte förblir en konstant känsla.

Jag förvånas för varje tur ner i dalen, hur komlpex och mardröms lik denna sjukdom är..det som t.o.m tog mig år att inse att bulimi faktiskt är en sjukdom. Jag levde länge i ett konstaterande att hetsätningarna snarare berodde på min dåliga karaktär och svälten/träningen enbart hade med min fåfänga att göra. "Thats skulle vara it liksom", inget mer än det alltså. Ja, tänk om det ändå vore så enkelt. Då skulle jag varit bra mycket friskare än vad jag är just nu. Lilla gumman.

Jag är uppgiven, ledsen och förbannat less på hela den här ätstörningsskiten. Och det är alarmerande hur jag närmar mig och sakta blir mottaglig för de gamla och destruktiva hjulspåren igen. Om jag inte redan har hamnat där, åtminstone i tanke, lust och känsla. Jag är inte rädd i detta tillstånd. Jag är bara ensam, tom, ful, fet, opålitlig, oansvarig, meningslös och ingenting. Ingenting är precis vad jag är. Den känslan är så påtaglig att varje kommentar och komplimang möts av ilska och påhopp. 

Jag gör en snabb ekvation och lyckas jag "eliminera fet" i vänsterledet har jag således en mindre börda att bära på. Jag skäms nu och jag är så obeskrivligt ledsen att jag avslutar detta inlägg med att skriva "det enda som verkligen betyder något och det allra viktigaste i mitt liv är att bli smal". Det får kosta mig precis vadsomhelst. Sålänge som jag vistas i denna ofantligt stora kropp är jag ändå inte levande. Jag är bara skuld och skam. Ett förakt. Om gudarna bara visste vad jag skäms, skäms skäms skäms för denna bekännelse.

Jag finner inga ord för det ovan skrivna, men de är de ända orden som får mig att kliva upp om mornarna och försöka igen. Dessa jävla igen igen igen och på nytt på nytt på nytt. Jag är bara en människa, för att se mig som en förlorare vill jag inte göra. Jag vägrar att se mina tillkortakommanden och bakslag som misslyckanden - de är mina lärdomar som var och ett har något enormt vikigt att säga mig. Jag antecknar noga kan jag lova. Men det skrämmer mig att mycket av det jag vunnet tycks nu vara försvunnet.

Ta hand om er.

Sara♥