NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Var  ska jag börja..min hjärna, kropp och psyke är i total obalans. Det är ett fasans krig och uppror däruppe. Förvirrad är förnamnnet och efternamnet är kaos. Jag anlände här på kliniken igår förmiddag, visserligen förväntansfull men livrädd och orolig. Frågor som; hur kommer människorna att bemöta mig?, hur kommer min grupp att vara?, maten?, får jag bo i ett eget rum?, undra hur min terapeut är osv. Mitt i alla dessa tankar var min hjärna upptagen med att klura ut hur den skulle få tag i droger på kvällen, mao godis/choklad/socker och för att vara ännu mer tydlig-min "trygghet och min safe zon".

Att det flöt på igår är därför fel ordval. Men att jag klarde dagen är helt korrekt. Jag har fått förmånen att bo i ett dubbelrum med både tv, egen toalett/dusch och internet. Rummet är stort, luftigt och med en skön och harmonisk inredning. Allt är mer än vad man skulle kunna begära. Både behandlarna och patienterna här är vackra (på insidan menar jag nu) och äkta människor. Människor som förstår varandra utan att behöva tala om man inte orkar det. Det är en alldeles speciell miljö och stämmning innanför hotellets väggar. Det känns som om jag är på en helt ny plats, från en helt annan dimension-som om jag var i något "himmelrike". Här bojkottas alla myter kring mat och sjukvården och dess kompetens får sig en och en annan slänga. Här är det enda reglerna: att vara ärlig och att visa respekt! 

Igår eftermiddag grät, grät och grät jag. Min hjärta blödde. Jag kände mig tommare än på mycket länge. Det var en otäck känsla som väckte sig allt starkare inom mig. Jag behövde luft-jag fick panik. I denna panik styrde mina steg mot ICA som resultearde att jag lämnade butiken några hundra kronor fattigare. Dessa hade jag köpt godis i mängder i hopp om att det skulle "trolla bort" mina olustkänslor. Jag kände mig ensam, trots sällskap, ensam trots telefonkontakt hemmifrån och ensam trots ett första samtal med min terapeut här på hotellet-Göran. Ensam till tusen. Jag började tänka i banor, vad fan gör jag här, jag är inte hälften så mycket värd som de andra patienterna här, jag är helt enkelt intre värd att få denna hjälp. Jag kommer ändå aldrig att kunna ta åt mig av vad det säger. Ingen kommer att förstå mig och jag kommer aldrig våga släppa någon inpå mig. Bästa att sätta upp en mur som försvar, tänkte jag. Och innanför min mur kan jag gömma mig och "hetsa hej vilt"?! 

Väl försedd och utrustad med hetsätningsmat i väskan gick jag vidare och köpte cigg. Jag rökte som aldrig förr och grät okontrollerat. Jag ringde mamma och pappa och skämdes enormt. Hur kan jag betee mig såhär med tanke på allt jobb det lagt ner för att överhuvudtaget få in mig på detta behandlingshem?

Men tack!, Tack för att Sara tillsut vaknde till, mitt i allt elände, tog sig samman och tog kommandot. Det blev ingen attack igår, godiset ligger orört och kvällen sluatde istället med en härlig komedifilm med några av de söta tjejerna här. För hade jag nu en gång för alla betsämt mig för att ge denna behandlingsmetod en ärlig chans så tänker jag inte fucka upp första dagen och döva mitt obehag (som såklart en sådan här omställning för med sig) med en hetsätningskväll inlåst på mitt rum. I helvete heller.

De andra patienternat som varit här några veckor förklarade att det är helt normalt att känna såhär ibörjan. Här är det ur gulliga människor som stötttar mig, men allt ansvar ligger hos mig. Och det är just det som skrämmer mig då jag känner mig så ringrostig och svag. Kommer jag att orka, har jag den styrka som faktsikt krävs för att komma ur bulimin?Jag behöver mycket kärlek nu, trygghet och männsikor omkring mig-det reducerar eventuella hetsätningsattacker.

Så tillslut, inatt (jag lägger mig alltid sent) avslutade jag med ett smaksigt kvällsmål och gav magen precis vad den behövde. Jag lyckades att vända dagen och gick istället och la mig med några färre olustkänslor. Och detta tack vare min styrka! Jag inser hur viktigt och avgörande det är peppa mig själv till max denna första vecka, annars kommer det aldrig att gå. Jag ska plocka fram alla bra sidor/egneskaper/styrkor och samlde verktyg som kan hjälpa mig att klara denna resa. Men det kommer att vara det tuffaste jag varit med om. Jag känner redan hur utmattad och slutkörd jag i stunden är. Men det kommer att gå vägen. Kom igen Sara! Jag tror på dig!

Så idag vaknade jag efter en hela 8 timmars, förhållandesvis god nattsömn till dag 2. Kl 10.00 imorse träffade jag min psykoterapeut Göran och och nu är det återigen tid för ett samtal. Jag säger bara WOW!!, vilken snubbe den där Göran är, jag tror alltmer att jag faktiskt har hamnat i himlen och hos Gud i egen hög person! Görna är figuren bakom klinikens uppkomst, för 20-år sedan öppnandes mottagningen här i Mora. Kan han och m.h.a deras metod vara den hjälp jag sökt efter i så många år? Dagen har redan bjudit på "aha upplelvelser" och nya insikter. Men jag vet inte om jag vågar tro och lita på allt  han säger, trots att jag längst inne börjar förstå att han har rätt. Han vet vad han snakcar om. Det är snarare en fråga om-hur i all världen ska jag hantera det..bollen ligger endast hos mig.

Jag vill våga släppa taget om de uråldriga myterna om kropp/hälsa och mat och mina egna ihopkomponerade "livsregler", samla mod och göra precis det han säger åt mig att göra. Då kommer jag att klara dethär, då kan jag tillsammans med honom, med den övriga personal och behandling uppnå mitt mål-ett tillfrisknande. Den slutsatsen drog jag ganska snabbt, men det är något helt annat att omsätta en annan livstil i praktiken. Går det ens när jag varit sjuk under så många år? Det här är allt annat än lätta och "sköna rehab veckor" som väntar. Det är redan, och kommer bli den svåraste och tuffaste uppgiften jag någonsin tar och tagit mig an. Det är det enda jag vet än så länge.

Men, vad har jag att välja på?, jag vill förändras som människa och jag vill bli fri från bulimihelvetet och med det allt som innebär.

Dags för middag!

Tänker och finns med er varje dag.
Er Sara