Jo, jag "lever".
Det har nu gått över en vecka sedan jag bloggade, detta av en rad orsaker. Först och främst vill jag tacka A.L.L.A fina hjärtan därute som kommenterat och hört av sig. Jag kan säga såhär, er hjälp och era bloggar är en stor del av mitt tillfrisknande. Var och en av er har något nytt att tillföra i mitt tänk kring bulimin. Jag hade inte varit där jag är idag utan min blogg och er. Jag ser denna del som en separat del i min behandling. Då förstår ni själva hur effektiv er hjälp är för på mig?! Bara den tanken att man inte är ensam. Ni är som mina systrar:)
Okidoki..nåja vad händer och sker? Jag åkte från mitt föräldrarhem förra onsdagen för att installera mig i min lägenhet i stan. Plugget drar igång om om någon vecka och jag satsar allt på att kunna fullfölja min utbildning. Att för mig lämna famijen och den trygghet jag haft under hela sommaren var en enorm prestation. Att låna mammas bil, köra iväg för att komma in till min bostad och därefter åka å handla vanlig mat (som vilken normal människa som helst förmodligen gör) för att fylla mitt ekande tomma kylskåp var en upplevelse i sig. Men som den sanna bulimiker man är, var det inte så enklet och maten gick överstyr. Torsdag och fredag var dagar präglade av hetsätningsorgier, gråtattacker, samtal med psyk och timmar i förtvivlan. Men i lördags när jag vaknade, efter ännu ett helvetes natt-ångest-sömn och bakfylla ( p.g.a av de omåttligt konsumerande mängder socker dagarna innan) hade jag en liten kvarlevande kraft inombords. Jag bestämmde mig, än en gång att ta nya tag och resa mig upp. Och så blev det, idag har jag varit utan svält, hets, laxering och spya i tre dagar. Men tre dagar utan uppsikt från mamms och papps och med gångavstånd till tusen godisbutiker. Jag har t.o.m bil så nog skulle jag kunna få tag på "droger" om jag nu vill välja det.
MEN, idag väljer jag bort de alternativen. Det är det enda jag kan påverka och styra över här och nu, i nuet. Jag ser det som en bild framför mig,"att jag rutar in mig själv i mitt nu"..hmm ingen aning var jag fått tanken ifrån, men det hjälper. Jag känner mig mindre ensam och betydligt lugnare i sinnet genom att tänka så. Om jag överhuvudtaget kommer att klara hösten, plugget, vännerna och träningen krävs det att mit sinnen är i en helt annan shape. Annars kommer det inte till att gå. Det ska bli en bra höst och jag ska ge denna stad ett nytt försök. Jag vill se omgivingen utifrån ett annat perspektiv än tidigare. Man upplever verkligen en helt annan värld då man lider av bulimi, jag vänder och vrider, tolkar och misstolkar, värderar och dömer (både mig själv och andra, tyvärr) konsatnt. Jag jobbar på förändring och förbättring.
Jag är inte är frisk, jag är fullt medveten om att mina hetsätiningar, svältdieter och viktfobi inte bara pangbom slutar upphöra. Nej, det funkar ju tyvärr inte så. Varför kan jag inte släppa allt dethär med mat och vikt då jag insett att det är inte där problemet ligger. Jag borde, teoretiskt sett kunna släppa dessa bitar, gå vidare för att jobba och bearbeta mina egentliga problem. Vad väntar jag på? Vad är det som skrämmer mig?
Nu sitter jag här i min fina lägenhet, fixat bredband (so helloooo inlägg nu:) och har precis ätit lunch. Alldeles lagom tilfreds med tillvaron, mig själv och magen. Den stackars magen, den får då uthärda ett och ett annat. Jag lider med dig lille vän. Inte ska jag i fortsättningen slå på dig, och inte på mig själv och min värdighet för den delen heller. Jag ska acceptera att situationen är som den är, och det som varit har varit och det som blir det blir. Med andra ord, jag släpper några centimeter på min kontroll. Så får vi se vad som händer.
Jag har mycket att berätta för er, men jag väljer att återkomma då det blir träligt ooch masstigt för er att läsa så mycket text på en gång. Iaf vad jag själv föredrar. Men när jag väl börjat tenderar jag att aldrig sluta. Hehe. Sorry amigos!
Nu på torsdag ska jag möta min psykolog, har inte träffat henne innan och är förvantansfull. Mamma och pappa har gjort allt för att hitta den mest kompetent lämliga. Jag hoppas detta blir bra. Jag är inte nervös, bara förvänatnsfull! Har tidigare aldrig varit i kontakt med en psykolog så det är efterlängtat. Nästa måndag ska jag vidare träffa en manlig psykoterapeut på ungdomsmottagingen här i stan och samma vecka ska jag till Korallen i Uddevalla (en ätstörningsenhet). Så hjälp finns att få och äntligen närmar den sig, nu gäller det bara att få den mest adekvata utifrån min situation. Jag har varit påp Korallen en fåtal gånger och mitt intryck därifrån är på gott och ont. Men jag har valt att ge det en ytterligare chans, det påstår sig trots allt att vara "experter" inom området. Well well. Jag hoppas att få se och känna mer av det.
Jag ser lite ljusare på mitt liv idag, d.v.s inte kolsvart och jag är idag övertygad om att jag vinner denna kamp, förr eller senare. Min akilles häl just nu är att jag vill att det ska gå fort, jag vill ur skiten till vilket pris som helst. Det är en omöjlighet och jag får inte stressa fram något, men det är svårt att hålla tillbaka då jag i vanliga fall är en så glad/utåtriktad/kreativ och arbetsam tjej. Men denna gång ska jag inte köra slut på mig själv, denna gång ska jag observera varje millimeter till steg, såväl bakåt som frammåt. Så stegen frammåt idag? Jo, jag fixade mitt bredband helt själv!!, sov relativt bra inatt, lagat mat och har nu bloggat! Så helt ok hittils:)
Hur mår ni söta?
Vi hörs snart,
puss!
Faller..faller lite till-pladask.
Jag fixade 8 dagar utan hets, spya och svält, till kl 16.00 idag. Då vaknade dårarna inom mig, och de har misshandlat mig i ca 3 timmar nu. Jag är helt slutkörd, trött, sockerhög och likgiltig. Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan.
Jag är så jävla förbannad, varför är mitt liv på detta sett, varför i hela jävla friden hetsäter jag????? Skulle jag trycka i min älskade syster all denna mat, eller någon annan som jag älskar? Varför gör jag detta mot mig själv?
Jag känner en enorm ilska inombords, hat och FUCK YOU på alla jävla mat!!! Denna gång är jag inte ens ledsen, bara arg, inga tårar.
Jag skiter fullständigt i mina tidigare "bättre metoder", regelbunda måltider och alla mina framsteg. Jag skiter på alltihop. Inget är värt ett uns "klapp på axeln".
Jag kommer, från och med nu att gå emot mig själv, familjen, vänner, ex-pojkvän och mitt tillfrisknande. Jag ska svälta. I flera dagar, och när jag är så utsvulten att jag knappt kan resa mig upp ur sängen på morgonen då får jag äta lite, men extremt nyttigt. Helst bara dricka något beroende på ork.
Mina höjdpunkter och belöningar framigenom får helt enkelt bli: alkohol på helgerna, böcker, plugg, musik och massa kläder.
Inga jävla mer kcal i min mage. Inga jävla mer hetsatttacker i mitt liv. NEJ TACK. Jag ska bli smal denna gång, det är ju trots allt en stor del av vad mitt liv går ut på. Dags att göra slag i saken, på riktigt.
Är ni lika chockade som jag..jo, det är fortfarande Sara som skriver, men en Sara som faller tillbaka. Jag älskar svält efter hets. Jag vill bli ren, tom och fin nu. Min längtan är total. Alla moralpredikande tanter/gubbar/ inkompetenta-sjuksköterskor/terapeuter kan ta sig någonstans. Jag trotsar allt och alla från och med nu. Bära eller brista. Jag har inget mer att förlora. Inte längre. Det har gått för långt. Nu ska jag unna mig själv att bli smal och känna inre tillfredställelse.
Vad fan hände egentligen, ett bakslag idag, ett rejält sådant-orsakde en orkan i hela mitt nya sunda tanke sätt kring mat, kropp och träning.
Nu är det bara JAG OCH SVÄLTEN. Kilona ska rasa, helst 1kg/dygn.
Jag är hemskt ledsen mina kära läsare. Jag skämms över mitt beteende och mitt sätt att hantera denna motgång, men jag är så jävla trött på att vara fet/tjock och ful. Då finns det en lösning på problemet-gå ner i vikt. Iaf i den värld som jag existerar i. Jag kommer aldrig att komma därifrån, så låt mitt sjuka liv bli så bra det bara kan.
Disciplin, planering och envishet. Är vad som gäller i fortsättningen. Högst tillåtna intag är 450 kcal efter mina planerade svältdagar.
Först nu inser jag hur sjuk jag egentligen är. Men vet ni, jag är en snäll och fin flicka längst därinne. Det vet jag, men just nu är det lager på lager av sjukdom som lämnar mig i skymundan. Jag finns bortom all ätstörningsdynga. Där finns jag. En dag ska jag hitta mig själv.
Förlåt mamma.
Sara
Min största skräck.
Ser ni vad det är? En av Ben&Jerrys snuskigt goda nylansering på marknaden. Jag ryser, jag gråter och jag skakar när jag ser denna glass. Om gudaran bara visste vad jag missbrukat denna gudomliga delikatess. Ni förstår jag är "lyckligt lottad" då jag har en vän som jobbar inom branschen. Förödande. Åt helevt farligt. Men skitsamma, det var dåtid. Nu är det nutid. Just nu har jag det tryggt och bra, harmoniskt och lugnt. Hetsätningsjävlarna inom mig sover som små söta (fula) barn. Låt dem så fortsätta, i hundra år.
Det hjälpte, lite iaf, att lägga upp en bild på min värsta "hetsätningsfiende". "Rekordet är 10st inom 30 min". Den dag då jag beslutar mig för att äta en av dessa så kommer jag förmodligten inte att äta av liknande antal. Min observation borde vara en helt annan.
Haha, lite "coolt" att man kan äta så mycket skit på sådan kort tid. Det finns ju faktiskt folk som tävlar i och ser det som en sport att äta så mycket som möjligt under en så kort tid som möjligt. En gren som känns lockande?! Jag tror vi alla, överlägset hade vunnit dessa dueller-a piece of a cake!:-)
Så hur går det då för Sara? Imorgon har jag klarat en vecka utan hets, spya och svält. Jag är nöjd. Jag är missnöjd. Allt på en gång.
Jag har inte förbjudit mig en massa livsmedel/godsaker som jag alltid gör efter mina attacker, utan denna vecka har sett helt upp emot väggarna annorlunda ut. Jävlar i mig vad annorlunda jag ätit. Tok mycket nytt, och tok mycket gott!
Sålänge jag inte hetsäter fungerar jag någonlunda, men jag har aldrig tidigare under min sjukdom gåtit så mycket och varit så nere och ledsen. Flera gånger om dagen, överallt. Idag bröt jag ihop i fårahagen, mitt i deras lort. Jag duschade när jag kom hem. Länge. Herregud.
Som t.ex nu, nu måste jag sluta helt abrupt, jag måste gråta, böla eller kalla det vad ni vill. Jag måste här ifrån nu.
Tanken slår mig att jag kanske gör detta istället för att hetsäta/svälta..jag gråter ut mina känslor istället för de tidigare metoderna.
so long♥
Vad sjutton sysslar vi med?!
Jag ska skriva några rader nu, av högst personlig rang, men jag är nyfiken på era tankar kring nedanstående. Ok?!
Jag ställde mig framför spegeln imorse och detta såg jag:
En ganska så platt mage, otydliga nyckelben (men man såg dem), normalstora armar, vältränade axlar, lite höfter, lite lår, men ganska så vältränade ben, (detta tack vare min löpträning genom åren), ett långt mörkt fint hår, vackra ögon och en flicka brun som en pepparkaka! Vem skulle vända sig om på stan och tänka: " usch så ful, usch så tjock"?? Jag blev tagen på bar gärning, för mitt svar är INGEN skulle göra det-INGEN! Så varför i hela friden ägnar jag all min vakna (och sovande) tid åt att hacka på mig själv? Nedvärdera, misshandla och tortera. Det är precis vad jag sysselsatt mig med 365 dagar om året multiplicerat med 5 minus 10. Dag som natt. Måtte det inte finnas andra mer givande hobbies för en 22-årig flicka?!
Jag ser inte längre det "positiva" i min ätstörning, jag får varken bättre självkänlsa eller ett bättre sjävförtroende med denna destruktiva metod. Observera att jag inte menar att det överhuvudtaget finns något postivt med en ätstörning, men jag sticker inte under stolen med att jag har haft mina "lyckorusdagar" och stundvis befunnit mig i smekmånads fasen. Men som ni ovan läser är 10 dagar inte många dagar av ett tidspann på fem år.
Numera är det ett konstant helvete, så det finns inga incitament i världen som skulle tala för att det "ynka goda" i sjukdomen skulle väga över det hemska perioderna. Dock försöker jag se allt ifrån den ljusa sidan, "bulimin kommer att göra mig oslagbar". Men jag har inget att "tacka" den för. Jag vet ju inte ens om jag klarar mig levande igenom det här. Med handen på hjärtat är jag kluven. Jag tror mina chanser ligger någonstan mellan 30-40% att lyckas. Varken mer eller mindre.
Tankarna kring min spegelbild rörde runt ordentligt idag, och jag körde lite styrka för att frigöra mig några demoner. Jag har nämligen ätit bullar och kokkos kaker som bakats av, inte mindre än mammi. Nu är det nog många av er läsare som tappar hakan och tänker, "vaaaa, bakar hennes mamma bakverk när hon vet att hennes dotter lider av en svår psykisk sjukdom som bulimi?? Jag förstår eran reaktion, fullt ut, men det är en del av min strategi i mitt tillfrisknande. Det kan liknas vid mitt godisätande den där natten, om ni minns. Jag har provat så många metoder så jag har bestämt mig för att tillfriskna på min sätt. I do it my way, helt enkelt. Återkommer mer om detta senare.
Och idag min vänner, ger jag blanka pipsvängen (kan man förresten säga så:-) att det för tillfället vilar ca 5 små bullar och ca 7 små kokkos toppar i magen samt lite glass.
Vet ni varför? Jag toknjöt och tyckte det smakade så gott. Jag har ett fullt acceptabelt bmi och en alldeles..alldeles (tänkte skriva alldels underbar kropp, men det gick inte, det är för tidigt). Att ljuga för mig själv är det sista jag vill göra när jag kommit såhär långt.
Den som väntar på något gott, ja ni vet, väntar aldrig för länge!
Sara♥
Sjunklera.
Som barn var jag livrädd för sån där lera som man sjönk ner i..det fanns en gyttja (sjunklera) i närheten av mina mor- och farföräldrar. Jag pratade ofta om denna sjunklera, och frågade mamma allt om den-"dör man om man hamnar där", pinas och plågas man tills man har nått botten". Jag förställde mig alltid att handen var den sista som sjönk ner-skrikandes på hjälp, men ingen kunde göra något, ingen kunde rädda någon ur en sådan knipa.
precis som bulimin.
jag vet att jag pratar strunt och nonsens nu, jag vet att jag kan bli räddad, men aldrig helt. Men det kan jag leva med.
Detta bakslag tog mig ovanligt hårt (tors,fre och lör) och jag är fylld av en tomhet som räcker och blir över till hela Kina. I lilla mig (läs stora enligt demonen) rymms all denna ängsla, oro, olust och uppgivenhet. Allt på en gång. Någon äter upp mig inifrån, någon misshandlar mina organ och mitt psyke-brutalt och jag kan inte försvara mig. Jag missa visst den där kusren i "bulimiförsvar" i skolan. Jag som trodde jag visste allt, hade alla insikter och verktyg för att "imorgon" vakna upp för att sätta igång å bli frisk. Pytsan heller, icke sa nicke, buimin lämnar mig inte så lätt minsann. Vad hadde jag egentligen väntat mig? Att jag skulle fixa detta, för att jag alltid annars fixat allt? Nej Sara, du har bulimi, för att det är just en sak du inte fixar och kan hantera. Dig själv. Skyll inte på några demoner rannsaka dig själv..men hur fan då?
I vanliga fall hade jag varit någonlunda glad i denna stund, jag har klarat 2 hela veckor utan hetsätning och fick ett återfall i torsdagskväll-som ledde till fredag (dock spydde jag då och fick nästan upp allt alltså plus minus noll) och lördag. Igår åt jag bara godis (inte i några mängder) och likaså idag (inte i några mängder). Söndag och måndag har varit "Sara lyxiga dagar", jag älskar att äta godis-det är det bästa jag vet! Detta sker givetvis inte helt ångestfritt, men jag vågar påstå att jag stundvis njuter på riktigt. Äkta njutning.
Nog om godis, nog om hets/svält, vikt och mat. Jag vill komma ågon annan stans, jag vill komma åt kärnan för att börja bearbeta där..men hur..fan vad svårt. Jag hoppas att jag kan få hjälp med detta, jag har några samtal framöver och jag ger mig inte fören jag träffat en kompetent och kunnig människa som är villig att ge mig all hjälp i världen. Först då kan jag dra mitt strå till stacken. Inte innan, jag litar inte på någon, inte ens på mig själv. Jag är ständigt livrädd för allt och alla.
Mia Törnblom-hur lyckades du att välja tro och tillit? Ibland räcker inte all kunskap, insikt och styrka i världen om man saknar glöden och meningen. Då finns det liksom inget mer att göra. Jag vill inte skriva raderna att jag är helt utan lust att fortsätta-att jag ens sitter här borde visa på någon liten, ynka strimma glöd.
Mamma och jag har precis varit ute i regent, jag gåter, jag skriker, jag skäller, jag skuldbelägger och jag hotar. Förlåt mamma, jag har bara så många jävlar inom mig som huserar fritt. Känslorna måste få utlopp någonstans. Ledsen att de faller över dig, ledsen mamma. Ingen av dem har respekt för mig. Alla vill mig illa. Så jag och mamma har det tufft om dagarna. Ett rent helvete. Sommaren 2008 kommer lämna sina spår. Låt mig aldrig få uppleva en sådan sommar igen. Jag vädjar. Jag vet inte om jag skulle klarar det. Ge dig av hemska avskum, försvinn!
Mamma är en klippa som står stadigare än berget själv, hon är helt underbar, tänk om jag bara hade fått lite mer kvaliteter ifrån henne. Någon har berövat mig livet, kanske är det så att jag, Sara bär all skuld och kankse måste jag ta mitt ansvar och erkänna för mig själv och hela världen att jag är den störtsa boven i detta tragiska drama? Finns det inga demoner, är det bara en illsusioner? Nu blev jag yr som en höna, jag har ju vart omringad om "dem" i flera år. Jag har sett bilder som ingen konstnär i världen kan teckna. Ingen kan teckna så fult.
Är jag verkligen på vår planet, som påstås heta jorden?
Ja, ni förstår själv vilket psykfall jag gått och blivit.
Ska försöka sova "ruset" av mig efter de benhårt isittatnde hetsätningsdagarna, jag tycks aldrig bli nykter denna gång. Kankse beror det på att jag konstant ökar på dosen. Sitter här mitt inatten med min godispåse, men jag smakar och känner det som passerar. Men det kan lätt som en plätt gå över styr. Det vet jag. Jag sitter här i protest, jag kommer på mig själv att jag avsiktligt trotsar en av mina demoner. För jag kan lova er att det försigår ett sjuhelvetes krig däruppe. "Sara får inte äta godis, då blir man tjock". Kanske är det så man ska gå tillväga, att trotsa en efter en, tvekan ligger väl i om man någonsin vinner. Men jag skulle bli överlycklig om jag så bara vann en fjuttig liten duell. Som inatt t.ex.
Jag är rädd att jag lägger mig inatt, känner hur hastigheten har accelererat på det jag stoppar i mig, fan, försvinn. Jag har suttit med detta inlägg i timmar då datorn och internet muckat rejät med mig. Men inte kan jag skylla på det. Jag känner mig upprörd, jag är arg. Men mest ledsen och tom. Tomburks tom. Ihålig. Halåååå-är det någon där??? Typ.
Imorn blir det bakrus och jag är helt nollställd hur jag ska vårda den. Varken sömn, vila eller vatten biter. Den känns nästan kronisk. Kronisk bakfylla, är det möjligt?!
Godnatt.
Jag ger upp.
Jag vill inte göra något dumt nu, jag älskar min familj för mycket för det. Men jag ser ingen mening med "mig och bulimin" vid liv längre, vi förstör inte bara Saras liv utan snart också min mammas.
Ge mig vingar. Jag är trött, jag vill somna in. Inte en dag till.
Längtan.
Jag vill tillbaka, eller frammåt?! Jag vill klä upp mig, dricka drinkar, dansa på bardisken, skratta och ligga (haa?? trodde ni inte att vi bulimiker har ett sådant behov or what:-), ja sådär alldeles levande galet. Jag har en inre längtan att bli "slå ut", en levande Sara som är närvarande, pålitlig och håller det hon lovar. En Sara som glömmer tid och rum, som älskar att umgås, flamsa och muppa sig. Som älskar det där jävla helvetes livet.
Jag längtar så det gör ont. Jag vill ha tilbaka mitt liv igen, eller kommer jag få ett helt nytt då jag bli frisk från min ätstörning..
Jag tog ett kvällsdopp med mamma ikväll, underbara mamma, och jag kan lova er att jag inte visat mig i badräkt eller badat i havet på över två år!!! Framsteg-AGAIN!
Detta var fantastiskt, jag kommer leva länge på mitt kvällsdopp. Så sant det. Vi bor nämligen vid havet. Underbar plats för rehab:)
Ibland undrar jag över vilka just ni är, ni andra bulimiker som läser min blogg.. hur ni tänker och beter er.
En styrka gror inom mig, jag har bestämt mig för att jag bestämmer-jag är och förblir inget offer. Svårt..tankarna är dumma dumma och demonerna tycks aldrig somna.
JAG ÄR STARK-JAG ÄR EN VINNARE. Det visste jag, egentligen redan som lillskrutt. Det är precis vad jag kommer att ta upp igen. Den förmånen ska jag ta till vara på. Jag har en gång älskat mig själv och skrattat pinsamt högt åt mina egna skämt. Så nog finns det inom mig.Tids nog så. Det är värt att vänta. Utan tvekan.
puss!
Orkeslös, trots skådande framsteg.
Det har gått 11 dagar sedan sist, sedan mamma fick sanningen gråtandes i ansiktet. Jag har inte hetsätit, svultit, spytt, laxerat eller använt mig av någon annan kompensationsmetod på hela 11 dagar. Otroligt. Men en sak är säker, livet leker inte bara för denna prestation, men jag sover betydligt bättre om nätterna.
Jag är väldigt slö, passiv och tung i huvudet. Mamma gjorde en jämförelse med en narkoman som är på avväjning, i mitt fall är det sockret. Det jävla sockret. Som jag konstant tänker på.
Jag har aldrig i mitt liv ätit så bra som under dessa dagar, regelbundet och nyttigt. Vi går efter klockan och alla mål konsumeras tillsammans. Inget kaloriräknande, även om jag tänker tanken emellanåt.
Som ni märker, så har ni här en tjej som gör allt för att blir frisk och allt för att ta död på bulimin.
Jag tror jag kommer att ro hem det här, men när är mindre viktigt. Nu är det bara pepp, kärlek, inspiration och framtidsplaner som gäller. Jag har allt framför mig. Jag känner en smygande törst på livet igen.
Mitt bloggbortfall de senaste dagarna har helt betydelse av min icke ork. Men jag vill väldigt gärna sammanställa, både hur jag mentalt och fysiskt uthärdat dessa dagar. Har nämligen hittat många effektiva och välfungerande metoder att hålla sig undan hetsätningarna och helvetes tankarna. Kanske kan några av alla mina "tänk" hjälpa er.
Idag hände dock något läskigt, jag bröt än en gång ihop, men helt utan en egentlig orsak-jag fick min första panikattack. Jag såg bilder, maskar och kryp inne i min kropp. Mamma höll om mig och jag gjorde allt för att hitta tillbaka till min andning. Usch vad rädd jag blev.
Så jag återkommer. Nu ska jag äta mitt sista mål, och ni som lurat på den där bulimi kvällen så är det fortfarande något jag hemskt gärna vill genomföra. Ser fram emot att träffa många av er. Jag tänker mig, någon gång ibörjan av september..? Men först vill jag checka om intresset fort. finns kvar? Detta ska bli en kväll utan krav, utan prestige och om vi så hetsätit en timme innan vi ska träffas så spelar det ingen roll.
Hur går det för er mina vänner?! Vi finns alltid för varandra här i våra bloggar! Det är en enorm trygghet för mig.
Er Sara♥
Det är ett kämpigt helvete.
Kära ni,
Hur går det för er? Givetvis ska jag fortsätta att blogga, att skriva av sig hjälper och stärker mig. Och allt "revolutionerande" jag upptäcker med vår begynnande sjukdom kommer jag att skriva ner här. Allt.
Ok, BERÄTTA FÖR ER MAMMA/PAPPA/SYSTER/BROR eller någon annan närstånde. Var för allt i världen INTE ENSAMMA. Vi är sjukare än vad vi tror, och förr eller senare kommer bägaren att rinna över. Så ju förr desto bättre. förneka INTE detta längre. Det vill mycket till att ta sig ur helvetet på egen hand. Jag befinner mig hemma hos mina föräldrar nu, tryggt och säkert, MEN det är väldigt kämpigt. Igår vat det jobbigt, hade ett obeskrivligt begär efter socker, socker, socker..
Mamma, söt som hon är, konstaterade att jag är sockerberoende-ja, tänk om det ändå hade varit så enkelt mina vänner, då hade jag varit frisk inom två veckor!
Vi letar febrilt efter psykologer, terapeuter och dagarna består av /bulimi-läsning" samt lite annan skön "ätstörnings" litteratur, skämtåsido.
Det har nu passerat 3 dagar ( jag blev alltså hämtad i min lgh i torsdags natt efter min 10:e hetsätningsattack kl 23.00) och jag har inte hetsätit, svultit, tränat eller använt mig av någon annan kompensationmetod efter detta.
Jag har utöver pratat med en av mina bästa väninnor, hon är från Norge och jobbar som journalist och är ett helt fantastiskt stöd. Jag vill visa er b.l.a ett sms jag fick igår för att visa att människor tar detta bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Folk är generellt väldigt starka och förstånde, dra nytta av det.
"Min kjaere Sara! Jeg begynte å gåte nå. Jeg ante ingenting! Du har virkelig kommet et godt stykke på vei når du enedlig har fortalt d til noen. Det kjenens godt, samtidig som man plutselig har gjort seg veldig sårbar og sluppet "hemmeligheten". Du er ikke alene min snuppa! Og det er hjelp å få. Og d tar lang tid, og man må ta små "babyskritt". Jeg skal hjelpe deg alt jeg kan! Jeg kommer alltid til å vaere her for deg, og vi skal klare dette sammen!Jeg er så uendelig masse glad i deg. Takk for at du fortalte d til meg.klem"
Vad ska jag säga, jag gåter varje gång jag läser det, jag vill bara uppmana att det är dags att ni öpnnar er! Snälla, tro mig (jag vet för en gång skull vad jag talar om).
Kort sammanfattning: Jag har lidit av svåra ätstörningar(erkänn nu Sara, säg inte längre "en slänga av något med mat") i ca 5 år, det sista 1,5 året har det kuliminerat och gått utöver min vardag, familjerelationer, socilala sammahnag, studier och vänner, MEN inte minst över mig själv. På ett icke längre "hanterbart" sätt. Sara har varit död i 1 år. Nästan exakt ett år faktiskt. Och inom loppet av dessa 3 dagar har jag berättat för mamma, pappa och en väninna. Får jag lova att säga det själv, ehh jag gör det- wow Sara, fy faro vad du är stark!! Jag är imponerad, jag är mållös och utan ord för min prestation.
Nu då? Jag är fet, ful och enormt stor, stor som vårat hus tillsammans med vår båt och 2 bilar (läs helt normalviktig "62kg`s brud"). Hmm..
Jag lever i en ovisshet, rädsla och i ett enorm självhat/självförakt. " NU ska jag minsann ner till 50kg lr?". Nej Sara, du ska bli frisk nu. Just det ja, det var så det var. Lätt att glömma.
Ta hand om er så länge så hörs vi snart igen!
Er Sara♥
Tyngsta dagen i mitt liv.
Tänk att mamma kom mitt i natten och hämtade mig, sin trasiga, förtvivlade dotter. Det är knappt att jag klarar att skriva nu, jag känner mig dåsig, yr, illamående och skör. Endast ett fåtal trådar håller mig samman. Jag brister ut i gråt var och varannan minut. Det är vått på tagentbordet och suddigt framför mina ögon.
Det är nu det börjar, tankarna går i 200 och jag ställer mig frågan: vad ska hända med mig nu?
Jag har svårt att översätta mina känslor. Det är som om jag föts på nytt, och jag gör min första dag på jorden. Nu ska jag lära mig livets skola:
-att äta (känna normal hunger och mättnad)
-sova
-skratta/gråta
-känna
-älska (framförallt mig själv)
Skolan skrämmer mig, och och det blir den största utmaningen jag någonsin kommer att ställas inför.
En sak är jag däremot säker på, om jag tar mig ur denna sjukdom, kommer jag att klara av vad somhelst i framtiden. Det är det enda jag är övertygad om.
Det kan inte bli mycket värre än såhär, och det är med rädsla kombinerat med lättja jag blickar frammåt. Nu har jag övergått till fas 2, och jag "packar om min resväska", men denna gång, denna gång är jag inte ensam. Mamma finns hos mig nu, samt några andra betydelsefulla personer.
Undra var jag hamnar denna gång..och var kommer min resa att sluta..vem blir jag utan min sjukdom, den har så länge varit och är en del av mig.
Sara♥
Ofattbart.
Precis för en timme sedan ringer mamma, jag kan inte låtsas längre, jag brast och slänge ur mig hela sanningen. Jga grät, hon grät. Nu är hon påväg in för att hämta mig.
Mamma ska hämta sin sjuka dotter. Ingen av oss visste att jag var dödsjuk.
Jag är trött, yr, matt men...lättad tror jag.
Imorn vaknar jag upp hemma, jag har gjort två saker som jag ALDRIG trodde skulle ske, sökt hjälp och berättat för mamma-hela snuskiga, äckliga sanningen.
Sara
Jag går och lägger mig nu.
Tack och lov att kvällen är slut, och jag är lycklig över att jag får en ny dag imorgon, och ser fram emot denna.
Jag ger mig själv en ny chans imorn, jag tänker aldrig svika den unika person som jag en gång föddes till. Aldrig över min döda kropp.
Ikväll sa en fin tjej en sak till mig, "du är din egen sagas författare, glöm aldrig det".
Om jag givit upp? NEJ.
Godnatt!
Kroppen skriker..
Vad finns det att skriva, jag har ont i magen, känns återigen som om den spricker närsom, jag spydde inte. Jag gissar att jag fick i mig 6000 kcal denna omgång. Jag klarar inte detta, jag klara inte att vara ensam här i min lgh ikväll.
Hur fan ska jag tänka??? Snäll hjälp mig, jag vill inte ta livet av mig. Snälla någon hjälp mig. Jag orkar inte en dag till. Jag kan inte hantera en hetsätning till, jag har inte psyke för det. Jag kämpar, kämpar och kämpar dag in, dag ut till vilken jävla nytta då???
Jag är så less på att sitta och skriva här, med denna obeskrivligt hemska känsla, allt går utför nu. Jag har helt tappat greppet, och jag faller djupare in i en depression, dock vill jag inte erkänna det för mig själv. Men jag tror att det är så.
Snälla säg någon att detta bara är många återfall jag har just nu, säga att jag hittar ut snart. Jag behöver er nu. Nästa gång vet jag inte vad jag gör om det händer igen. Jag är rädd, ensam, rädd, ensam.
Undra hur länge man orkar.
Fy fan för ett liv, fy fan för en sjukdom.
Kvällsrapport!
Att hitta andra sätt att hantera sina känslor-jo men det finns ju faktiskt. Men vi måste förstå att det är något som kräver engagemang från vår sida varje dag. Jag glömmer detta så lätt, ni vet-ngt trevligt/hemskt inträffar och så står man där med mat ända upp till strupen. Typ.
HAAAAA, vad är det för jävla sätt, är det så vi vill lära våra barn i framtiden att ta itu med livets berg och dalbanor?
Det är dags att tänka om, påminna sig själv om detta varje dag. Japp, inget nytt, men det nya får bli att försöka att praktisera detta i vardagen framöver. Vi kan ju i alla fall prova och se vad som händer?!
Jag hetsåt vid 14.00 sist, tre dagar totalt, men nu går jag min egna väg, och nu vänder jag på skiten. Nu bryter jag mönster, dock inte till ett hållbart sådant men det hjälper just mig för att överleva denna vecka.
Jag tror på mig själv, jag kan sluta hetsäta här och nu. Jag kan göra det valet och jag vill göra det valet. Jag ska jobba på att fullfölja detta varje dag. För troliga återfall ska jag resa mig upp snabbt, inte fastna så att det resulterar i dagars hetsätning. Jag är stark och jag ska göra allt som står i min makt för att utrota denna sjukdom och ta kontroll över min ätstörning istället för det omvända. JAG VILL LEVA DETTA UNDERBARA LIV SOM RÅDER UTAN FÖR MIN STÄNGDA DÖRR. Jag ska gå och leta rätt på nyckeln, och kankse våga mig på att öpnna den, redan imorgon.
So long mina vänner.
Sandra och Malin vi riktar ett stort jävla finger mot bulimin-det hjälper faktiskt:-)
risk för osammanhang, stavfel och skit.
jag tänker inte läsa igenom detta inlägg, varken rätta eller korrigera ngt, det får bli som det blir, vem fan bryr sig., stavfel osar det om.
jag startade dagen med en frukost bestånde av, 2st mackor med massa smör,ost, chicken nuggets, 200g choklad, naturgodis, mjölk, massa nutella, nötter och jag är ännu mer död. jag försöker hitta ord nu när jag skriver, men det finns inga, jag är helt tom. jag har bara "orka, död och mat" i huvudet. Hur i helvete kan jag göra så här mot mig själv och min familj, jag vill skada mig själv hårt. jag hatar mig mig mig mig.
tårarna sprutar, ge mig ngt lugnande.jag klarar inte mig esam, jag behöver läggas in, jag kan inte hantera något i mitt liv längre. jag är inte levande.allt går utför.varför kan ingen för i helvete hjälpa mig, ska man behöva må såhär dåkigt i 22-års ålder????????????jag kan inte ta hand om mig själv längre, jag är en missbrukare,
Jag vägrar tror att det inte skulle fungera denna gång, men nu ska jag svälta mig till ett benrangel. ordagrant. jag ska tappa ett kilo efter ett kilo, jag ska bort från denna värld.
jag ska bli smal smal smal smal, osynlig osynlig, inte finnas inte finnas, ingen börda, liten liten liten. ren och tom. ingen stor jävla fet kossa.
allt är obeskrivligt jävla jobbigt just nu.
Sara
Morning!
Igår var en helt fantastiskt bra dag, då syftar jag inte på mat eller träning som avgörande faktorer för detta (hoppas jag iaf). Utan jag hade ett rejält snack med mamma, puu och huu vad känsloladdat det var. Vi grät ikappp och fick verkligen rensat ut en hel del. Det bereor ju, som sagt alltid på något att man utvecklar en sjukdom. Allt har sin förklaring, och denna var inte svårutluskad i mitt fall. Tills man plötsligt upptäcker något nytt vill säga.
Jag blir så trött på min besattenhet att gå ner i vikt, ner, ner och ner..jag vägde mig idag och jag hatar den konstaterande vikten lika mycket som jag föraktar Hitler-förstår ni själva hur mycket jag skyr min kropp..
Nåväl, körde ett liten springtur igår kväll, skönt men matintaget var ingen större bedrift. Jag åt inte något fören 20.30 på kvällen, och då blev det ett kokt ägg, ett knäckebröd med mesost, minikeso och lite sylt (sockerfri) och några bitar skinka. Föga-ynka-lite I know, men jag hade varken lust eller motivation att äta något igår.
Nu planerar jag att snart äta lite frukost och idag ska jag träna hela kroppen i ca 1 timme, nästan så att jag längtar. Jag vill svettas och köra ett riktigt hårt pass! Detta kräver att jag måste äta mer idag, givetvis.
Har verkligen inte haft några bra perioder på länge, har i princip bara klarat mig undan hetsätning i en vecka eller mindre så jag längtar att få hitta på lite roliga saker framöver. Men inget kommer ens på tal innan jag avverkat ca 5 dagar med träning och strikt kost. Vad mer kan jag lida av egentligen? Jag skulle aldrig få för mig att träffa någon, som t.e.x idag då jag vägde sjukt mycket, hela 62,4 kg. Nä, nu ska jag ner till min målvikt och lägga att "vara sjuk på hyllan" ett tag. Kan man göra så..hmm. Dum jag är. Jag räknar med att vara nere på 58,5kg på söndag som kommer. Det är 5 dagar, och jag har klarat det förut, jag har viktiga saker som väntar mig nästa vecka och inte helvete går dessa att utföra iklädd alla dessa EXTRA fetto kilon som jag samlat på mig (jävligt ofrivilligt) under alla mina senaste hetsätningsdagar. Nä sörrni, det går inte, inte, inte, inte.
Men är det verkligen värt risken? Frågar mitt friska jag. Är det värt att spela med sitt psyke och hälsa på detta vis..kanske tänker jag om, och kan acceptera ett mellanläge, som 60kg.. Jag har ju en del muskler som väger sitt. För all del.
ÅÅååå nu blev det jobbigt och panikartat här bakom skärmen. Jag tror jag går och gömmer mig under en filt, och busar med katten istället:-)
Så länge amigos!
Kärlek i massor!
Sara
Tankar..
Vem är det som får mig att känna mig så värdelös? Det kan väl inte i rimlighetens namn vara min omgivning och vännerna..nä, jag tror snarare att det är familjen och i familjen där ingår jag. Jag är ju kärnan i problemet. Har jag tillsammans med mina föräldrar satt uppp dessa krav? Och eftersom det blev för många och för mycket av denna "tänkta livsstil" så utvecklade jag bulimi. Så måste det vara..eller inte.
Jag har nog aldrig varit så rädd, oro känslor fyller mig: "ska jag klara vakna denna morgon utan att rusa till kylskåpet å sätta igång", "ska jag lyckas att gå och lägga mig utan att ha gjort det dära".
Det gäller att vara smartare och klurigare än X (vilket är benämningen på mitt spöke om ni minns) och tro mig, jag ska krossa den lilla jäveln-ordagrant, bokstavligen och initialt.
Vad tycker ni om att (på lång sikt) eventuellt ordna ett, vi kallar det för "bulimimingel" längre fram? Ja har inte riktigt tänkt mig hur och när ännu, men det är ett mindre problem för mig. Utan jag ville bara höra med er hur intresset verkar för något sådant?? Va sjutton, det måste väl finnas något för oss sjuka också-då själv avbokar allt som har med sociala tillställningar att göra. Eftersom jag är sjuk, jag måste liksom påminna mig själv om detta stup i ett. Det är därför jag inte är som jag brukar, det är därför jag vänder på allt positivt till det motsatta, det är därför jag avskyr när min pojk försöker nudda vid mig-för att jag äcklas av mig själv. Och vem fan tar med sig någt som man äcklas av och går på fest?! Jag föredrar att gå nyduschad, fräsch och stylad. Som vilken annan frisk spillevink som helst.
Hörrni, jag anatar att det känns så jävla naturligt att fråga om detta, eftersom "vi ätstörda" har så mycket gemensamt-inte minst maten:)!
HÖRRDU Bulimi-FUCK YOUR MAMA eller nåt.
pussen,
Sara♥
Kan man egentligen tänka så?!
Alla människor har "något" som driver dem frammåt, mer eller mindre..Jo, så är det ju. Men för oss bulimiker, kan vi tänka i termer som att bulimin skulle kunna bli vår drivkraft? Hur menar jag egentligen då?! Oj, svårt att förklara, jag är övertygad om vi övervinner våra ätstörningar, så kommer vi att bli starka som murar inför framtidens alla krav/händelser/tragedier osv..ehh jag vet inte.
Jag behöver er HJÄLP!
1.Hörrni, hur vet man, konkret, om man har en depression? Är det som "bäddat" att drabbas av en depression då man lider av bulimi? Jag tycker allt går i varandra på något vis..jag kan inte skilja på något och vad som är vad..
2. Vad är det som gör att jag bara fungerar i sociala sammahang om jag INTE hetsätit, och cirkus hårdtränat och hållit en strikt kost i sisådär en vecka och det viktigaste, att vågen visar just den siffran?
Vänner, jag lämnar er inte så lätt, nej minsann, fan jag är ju otoligt tacksam att jag träffat så många fina vänner via denna blogg. Hallå eller!
Jaha, jaha, ingen hetsänting igår eller idag, men jag äter onyttigt (lite i smyg) och detta pga av en slags ensamhet inom mig. Nu får det vara nog, jag vet ju att "trösta sig själv med en karamell" är en usel och mycket ineffektiv metod.
Jag ska istället, ta mitt fetooooo till kropp och rasta den i friska luften! men haaaaaaaaaa, varför gör jag narr av mig själv, varför trampar jag redan på en som ligger? Ok, jag säger såhär, nu ska jag dricka kaffe, blogga (på min vanliga blogg), fila mina naglar, och sedan ut på en lång härlig löprunda! Varför? Jo, för att det gör mig så himmlans gott!
SANDRA: jag tror att det skulle vara bra för oss att hålla lite närmare kontakt, dock använder jag inte msm så flitigt..hmm..Men vi kanske skulle kunna hitta ett annat sätt, jag tror att alla behöver någon att prata med som befinner sig i precis samma situation-här och nu liksom.
Och inte minst, TACK TACK TACK för allt stöd ni ger mig. Ovärderligt.
Kramar alla!!
Sara
HELVETE HELVETE.
Vänner, jag vet att det ibland låter som att jag har världens drivkraft, men nu vet jag på allvar INTE HUR LÄNGE JAG ORKAR MED DEN HÄR SKITEN. Jag är död. Jag lever inte längre, jag umgås inte med någon (skämms för att visa mig) i princip längre, jag ljuger ljuger ljuger. Allt har gått för långt och jag är så nära på att ge upp. Jag vet fan inte hur jag ska tänka längre.
FY FAN FÖR ATT GÅ OCH LÄGGA SIG INATT, VAKNA UPP TILL VAD???????????????????????????????????
Bara för att hålla det jag lovade mig själv när jag startade denna blogg: här kommer kvällens matmissbruk. Fy fan vad jag skämms. Usch vad jag är äcklad, jag vill inte vara kvar här längre. Ok.
-2 mackor med massa smör,ost och skinka.
-2 st stora skålar med vaniljyoghurt,start,jordgubbar,havrefras,socker och massa sylt. SJUKT!!!!
-1 knäckebröd med massa brie ost.
-2 st ganska stora pizza slices.
-några chokladkolor
-2 glas mjölk, 2 glas blåbärsoppa
OCH NU TILL DET VÄRSTA AV ALLT: 6 ST Ben&Jerrys GLASSAR!!!!!!!!!!!!!!! Har nog aldrig tidigare hetsätit så många.
Orsaken till att jag tvingar mig att skriva ner hetsätningarna är för att jag tycker att det är så hemskt och jobbigt, och en annan, att jag, om jag lever, ska kunna använda detta till något. Jag vet inte, jag vill bara ha det dokumenterat på ett eller annat sätt.
JAG GRÅTER, JAG SKRIKER, JAG DÖR.
NU då???? Antingen svälter jag eller så tar jag livet av mig. Det finns inget annat alternativ och det finns inget mer "försöka äta normalt". Jag kommer aldrig att bli frisk. Jag vill ifrån denna kropp nu.
SVÄLT ELLER DÖD. Jag väljer det första, men misslyckas jag en gång till är det mitt SLUT. JAG HAR BESTÄMT MIG. Detta är inget värdigt liv jag lever. Varje dag är en plåga och jag orkar inte mer. FATTA, JAG ÄR SÅ TRÖTT, DÖDSTRÖTT.
Förlåt om jag förstörde er dag. Lova mig att ni tar död på den jäveln, bulimin. Jag tror på er. Hjälp och stötta varandra, lova mig det.
Jag är osäker, men jag vet inte när jag kommer att blogg igen, kanske imorn eller inte på väldigt länge. Jag är bara så förstörd och trasig. Finns ingen mening med något längre, speciellt inte nu när jag, sakta börjar att ge upp och tappa hoppet om att bli frisk.
Bulimin plågar ihjäl mig. Snälla någon, kom och rädda mig. Se vad som händer. ÖPPNA FÖR HELVETE ÖGONEN, åtminstone mamma. Jag skriker på hjälp. Jag kanske kommer att ångra att jag skriver det här, men det är fan ni, mamma och pappa som har en stor del i att det blev såhär med mig. Era viktfixerade jävlar. Jag är trött på att höra erat snack om vikt jämt, jämt och jämt. Jag hatar att höra hur ni väger er varje JÄVLA morgon. Jag hatar att se vilka matmönster ni har. Jag hatar, eller det gör ont i mig att se pappa stå och hetsäta i kylskåpet. Jag lider av att se mamma jojjobanta i perioder. Fatta att det har smittat av sig på er dotter. Jag kommer ångra att jag skrev detta. Tänk om dem någon gång skulle läsa detta. Samtidigt är det enda jag vill.
Sara.
UPDATE ONSDAG!!
Jag åt middag vid 20.00: en STOR sallad med gräslök, rödlök, mycket räkor/kräftor, fetaost och dressing-t.o.m. och just nu sitter jag och äter ett äpple. Har ätit halstabletter och druckit flera glas cola light. Så snälla säg mig, nu måste jag väl ändå ätit någonlunda normalt idag??????
Jag kände att jag bara måste skriva detta inägg då en del av er tyckte att jag ätit på tok för lite. Vilket jag instämmer med innan kvällens middag.
Så blev denna onsdag en bra matdag tillslut? Jag är så vilsen och DÄRFÖR blir jag otroligt tacksam om jag kan få en sista hint om jag fick till det på slutet ikväll. Jag har för närvarande ringa ångest och kan hantera den.
puss&kram
Sara
