NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Det har nu gått över en vecka sedan jag bloggade, detta av en rad orsaker. Först och främst vill jag tacka A.L.L.A fina hjärtan därute som kommenterat och hört av sig. Jag kan säga såhär, er hjälp och era bloggar är en stor del av mitt tillfrisknande. Var och en av er har något nytt att tillföra i mitt tänk kring bulimin. Jag hade inte varit där jag är idag utan min blogg och er. Jag ser denna del som en separat del i min behandling. Då förstår ni själva hur effektiv er hjälp är för på mig?! Bara den tanken att man inte är ensam. Ni är som mina systrar:)

Okidoki..nåja vad händer och sker? Jag åkte från mitt föräldrarhem förra onsdagen för att installera mig i min lägenhet i stan. Plugget drar igång om om någon vecka och jag satsar allt på att kunna fullfölja min utbildning. Att för mig lämna famijen och den trygghet jag haft under hela sommaren var en enorm prestation. Att låna mammas bil, köra iväg för att komma in till min bostad och därefter åka å handla vanlig mat (som vilken normal människa som helst förmodligen gör) för att fylla mitt ekande tomma kylskåp var en upplevelse i sig. Men som den sanna bulimiker man är, var det inte så enklet och maten gick överstyr. Torsdag och  fredag var dagar präglade av hetsätningsorgier, gråtattacker, samtal med psyk och timmar i förtvivlan. Men i lördags när jag vaknade, efter ännu ett helvetes natt-ångest-sömn och bakfylla ( p.g.a av de omåttligt konsumerande mängder socker dagarna innan) hade jag en liten kvarlevande kraft inombords. Jag bestämmde mig, än en gång att ta nya tag och resa mig upp. Och så blev det, idag har jag varit utan svält, hets, laxering och spya i tre dagar. Men tre dagar utan uppsikt från mamms och papps och med gångavstånd till tusen godisbutiker. Jag har t.o.m bil så nog skulle jag kunna få tag på "droger" om jag nu vill välja det.

MEN, idag väljer jag bort de alternativen. Det är det enda jag kan påverka och styra över här och nu, i nuet. Jag ser det som en bild framför mig,"att jag rutar in mig själv i mitt nu"..hmm ingen aning var jag fått tanken ifrån, men det hjälper. Jag känner mig mindre ensam och betydligt lugnare i sinnet genom att tänka så. Om jag överhuvudtaget kommer att klara hösten, plugget, vännerna och träningen krävs det att mit sinnen är i en helt annan shape. Annars kommer det inte till att gå. Det ska bli en bra höst och jag ska ge denna stad ett nytt försök. Jag vill se omgivingen utifrån ett annat perspektiv än tidigare. Man upplever verkligen en helt annan värld då man lider av bulimi, jag vänder och vrider, tolkar och misstolkar, värderar och dömer (både mig själv och andra, tyvärr) konsatnt. Jag jobbar på förändring och förbättring.

Jag är inte är frisk, jag är fullt medveten om att mina hetsätiningar, svältdieter och viktfobi inte bara pangbom slutar upphöra. Nej, det funkar ju tyvärr inte så. Varför kan jag inte släppa allt dethär med mat och vikt då jag insett att det är inte där problemet ligger. Jag borde, teoretiskt sett kunna släppa dessa bitar, gå vidare för att jobba och bearbeta mina egentliga problem. Vad väntar jag på? Vad är det som skrämmer mig?

Nu sitter jag här i min fina lägenhet, fixat bredband (so helloooo inlägg nu:) och har precis ätit lunch. Alldeles lagom tilfreds med tillvaron, mig själv och magen. Den stackars magen, den får då uthärda ett och ett annat. Jag lider med dig lille vän. Inte ska jag i fortsättningen slå på dig, och inte på mig själv och min värdighet för den delen heller. Jag ska acceptera att situationen är som den är, och det som varit har varit och det som blir det blir. Med andra ord, jag släpper några centimeter på min kontroll. Så får vi se vad som händer.

Jag har mycket att berätta för er, men jag väljer att återkomma då det blir träligt ooch masstigt för er att läsa så mycket text på en gång. Iaf vad jag själv föredrar. Men när jag väl börjat tenderar jag att aldrig sluta. Hehe. Sorry amigos!

Nu på torsdag ska jag möta min psykolog, har inte träffat henne innan och är förvantansfull. Mamma och pappa har gjort allt för att hitta den mest kompetent lämliga. Jag hoppas detta blir bra. Jag är inte nervös, bara förvänatnsfull! Har tidigare aldrig varit i kontakt med en psykolog så det är efterlängtat. Nästa måndag ska jag vidare träffa en manlig psykoterapeut på ungdomsmottagingen här i stan och samma vecka ska jag till Korallen i Uddevalla (en ätstörningsenhet). Så hjälp finns att få och äntligen närmar den sig, nu gäller det bara att få den mest adekvata utifrån min situation. Jag har varit påp Korallen en fåtal gånger och mitt intryck därifrån är på gott och ont. Men jag har valt att ge det en ytterligare chans, det påstår sig trots allt att vara "experter" inom området. Well well. Jag hoppas att få se och känna mer av det.

Jag ser lite ljusare på mitt liv idag, d.v.s inte kolsvart och jag är idag övertygad om att jag vinner denna kamp, förr eller senare. Min akilles häl just nu är att jag vill att det ska gå fort, jag vill ur skiten till vilket pris som helst. Det är en omöjlighet och jag får inte stressa fram något, men det är svårt att hålla tillbaka då jag i vanliga fall är en så glad/utåtriktad/kreativ och arbetsam tjej. Men denna gång ska jag inte köra slut på mig själv, denna gång ska jag observera varje millimeter till steg, såväl bakåt som frammåt. Så stegen frammåt idag? Jo, jag fixade mitt bredband helt själv!!, sov relativt bra inatt, lagat mat och har nu bloggat! Så helt ok hittils:)

Hur mår ni söta?

Vi hörs snart,
puss!