NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Som barn var jag livrädd för sån där lera som man sjönk ner i..det fanns en gyttja (sjunklera) i närheten av mina mor- och farföräldrar. Jag pratade ofta om denna sjunklera, och frågade mamma allt om den-"dör man om man hamnar där", pinas och plågas man tills man har nått botten". Jag förställde mig alltid att handen var den sista som sjönk ner-skrikandes på hjälp, men ingen kunde göra något, ingen kunde rädda någon ur en sådan knipa.

precis som bulimin.

jag vet att jag pratar strunt och nonsens nu, jag vet att jag kan bli räddad, men aldrig helt. Men det kan jag leva med.

Detta bakslag tog mig ovanligt hårt (tors,fre och lör) och jag är fylld av en tomhet som räcker och blir över till hela Kina. I lilla mig (läs stora enligt demonen) rymms all denna ängsla, oro, olust och uppgivenhet. Allt på en gång. Någon äter upp mig inifrån, någon misshandlar mina organ och mitt psyke-brutalt och jag kan inte försvara mig. Jag missa visst den där kusren i "bulimiförsvar" i skolan. Jag som trodde jag visste allt, hade alla insikter och verktyg för att "imorgon" vakna upp för att sätta igång å bli frisk. Pytsan heller, icke sa nicke, buimin lämnar mig inte så lätt minsann. Vad hadde jag egentligen väntat mig? Att jag skulle fixa detta, för att jag alltid annars fixat allt? Nej Sara, du har bulimi, för att det är just en sak du inte fixar och kan hantera. Dig själv. Skyll inte på några demoner rannsaka dig själv..men hur fan då?

I vanliga fall hade jag varit någonlunda glad i denna stund, jag har klarat 2 hela veckor utan hetsätning och fick ett återfall i torsdagskväll-som ledde till fredag (dock spydde jag då och fick nästan upp allt alltså plus minus noll) och lördag. Igår åt jag bara godis (inte i några mängder) och likaså idag (inte i några mängder). Söndag och måndag har varit "Sara lyxiga dagar", jag älskar att äta godis-det är det bästa jag vet! Detta sker givetvis inte helt ångestfritt, men jag vågar påstå att jag stundvis njuter på riktigt. Äkta njutning.

Nog om godis, nog om hets/svält, vikt och mat. Jag vill komma ågon annan stans, jag vill komma åt kärnan för att börja bearbeta där..men hur..fan vad svårt. Jag hoppas att jag kan få hjälp med detta, jag har några samtal framöver och jag ger mig inte fören jag träffat en kompetent och kunnig människa som är villig att ge mig all hjälp i världen. Först då kan jag dra mitt strå till stacken. Inte innan, jag litar inte på någon, inte ens på mig själv. Jag är ständigt livrädd för allt och alla.

Mia Törnblom-hur lyckades du att välja tro och tillit? Ibland räcker inte all kunskap, insikt och styrka i världen om man saknar glöden och meningen. Då finns det liksom inget mer att göra. Jag vill inte skriva raderna att jag är helt utan lust att fortsätta-att jag ens sitter här borde visa på någon liten, ynka strimma glöd.

Mamma och jag har precis varit ute i regent, jag gåter, jag skriker, jag skäller, jag skuldbelägger och jag hotar. Förlåt mamma, jag har bara så många jävlar inom mig som huserar fritt. Känslorna måste få utlopp någonstans. Ledsen att de faller över dig, ledsen mamma. Ingen av dem har respekt för mig. Alla vill mig illa. Så jag och mamma har det tufft om dagarna. Ett rent helvete. Sommaren 2008 kommer lämna sina spår. Låt mig aldrig få uppleva en sådan sommar igen. Jag vädjar. Jag vet inte om jag skulle  klarar det. Ge dig av hemska avskum, försvinn!

Mamma är en klippa som står stadigare än berget själv, hon är helt underbar, tänk om jag bara hade fått lite mer kvaliteter ifrån henne. Någon har berövat mig livet, kanske är det så att jag, Sara bär all skuld och kankse måste jag ta mitt ansvar och erkänna för mig själv och hela världen att jag är den störtsa boven i detta tragiska drama? Finns det inga demoner, är det bara en illsusioner? Nu blev jag yr som en höna, jag har ju vart omringad om "dem" i flera år. Jag har sett bilder som ingen konstnär i världen kan teckna. Ingen kan teckna så fult.

Är jag verkligen på vår planet, som påstås heta jorden?

Ja, ni förstår själv vilket psykfall jag gått och blivit. 

Ska försöka sova "ruset" av mig efter de benhårt isittatnde hetsätningsdagarna, jag tycks aldrig bli nykter denna gång. Kankse beror det på att jag konstant ökar på dosen. Sitter här mitt inatten med min godispåse, men jag smakar och känner det som passerar. Men det kan lätt som en plätt gå över styr. Det vet jag. Jag sitter här i protest, jag kommer på mig själv att jag avsiktligt trotsar en av mina demoner. För jag kan lova er att det försigår ett sjuhelvetes krig däruppe. "Sara får inte äta godis, då blir man tjock". Kanske är det så man ska gå tillväga, att trotsa en efter en, tvekan ligger väl i om man någonsin vinner. Men jag skulle bli överlycklig om jag så bara vann en fjuttig liten duell. Som inatt t.ex.

Jag är rädd att jag lägger mig inatt, känner hur hastigheten har accelererat på det jag stoppar i mig, fan, försvinn. Jag har suttit med detta inlägg i timmar då datorn och internet muckat rejät med mig. Men inte kan jag skylla på det. Jag känner mig upprörd, jag är arg. Men mest ledsen och tom. Tomburks tom. Ihålig. Halåååå-är det någon där??? Typ.

Imorn blir det bakrus och jag är helt nollställd hur jag ska vårda den. Varken sömn, vila eller vatten biter. Den känns nästan kronisk. Kronisk bakfylla, är det möjligt?!

Godnatt.