NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Vem är det som får mig att känna mig så värdelös? Det kan väl inte i rimlighetens namn vara min omgivning och vännerna..nä, jag tror snarare att det är familjen och i familjen där ingår jag. Jag är ju kärnan i problemet. Har jag tillsammans med mina föräldrar satt uppp dessa krav? Och eftersom det blev för många och för mycket av denna "tänkta livsstil" så utvecklade jag bulimi. Så måste det vara..eller inte.

Jag har nog aldrig varit så rädd, oro känslor fyller mig: "ska jag klara vakna denna morgon utan att rusa till kylskåpet å sätta igång", "ska jag lyckas att gå och lägga mig utan att ha gjort det dära".

Det gäller att vara smartare och klurigare än X (vilket är benämningen på mitt spöke om ni minns) och tro mig, jag ska krossa den lilla jäveln-ordagrant, bokstavligen och initialt.


Vad tycker ni om att (på lång sikt) eventuellt ordna ett, vi kallar det för "bulimimingel" längre fram? Ja har inte riktigt tänkt mig hur och när ännu, men det är ett mindre problem för mig. Utan jag ville bara höra med er hur intresset verkar för något sådant?? Va sjutton, det måste väl finnas något för oss sjuka också-då själv avbokar allt som har med sociala tillställningar att göra. Eftersom jag är sjuk, jag måste liksom påminna mig själv om detta stup i ett. Det är därför jag inte är som jag brukar, det är därför jag vänder på allt positivt till det motsatta, det är därför jag avskyr när min pojk försöker nudda vid mig-för att jag äcklas av mig själv. Och vem fan tar med sig någt som man äcklas av och går på fest?! Jag föredrar att gå nyduschad, fräsch och stylad. Som vilken annan frisk spillevink som helst.

Hörrni, jag anatar att det känns så jävla naturligt att fråga om detta, eftersom "vi ätstörda" har så mycket gemensamt-inte minst maten:)!

HÖRRDU Bulimi-FUCK YOUR MAMA eller nåt.

pussen,
Sara♥