Ofattbart.
Precis för en timme sedan ringer mamma, jag kan inte låtsas längre, jag brast och slänge ur mig hela sanningen. Jga grät, hon grät. Nu är hon påväg in för att hämta mig.
Mamma ska hämta sin sjuka dotter. Ingen av oss visste att jag var dödsjuk.
Jag är trött, yr, matt men...lättad tror jag.
Imorn vaknar jag upp hemma, jag har gjort två saker som jag ALDRIG trodde skulle ske, sökt hjälp och berättat för mamma-hela snuskiga, äckliga sanningen.
Sara
Gu va bra! Det är ett stort steg på vägen att våga berätta! Hoppas du får all hjälp i världen nu! Och fortsätt kämpa!
Du är riktigt modig Sara, du kommer klara det här. Jag vill också berätta men jag vågar inte, kan inte. Vill varamer som du nu..
Fortsätt skriv!
Kramar Malin
Jag skrev om dig på min blogg nu, säg till om du vill att jag ska ta bort det! Kram
hemskt att läsa om din kollaps. gör mig orolig. men samtidigt är jag SÅ glad att du tagit mod till dig och sökt hjälp och berättat för din mamma. way to go! stolt över dig. KRAM
Hej. Du är stark! Att berätta är ett helvete, jag vet, för jag har gjort det. Flera gånger dessutom, eftersom jag blivit "frisk" emellan varven. Livet är så mycket mer än det där grävandet i halsen för att få fatt i ångesten som far omkring där nere, livet är vackrare än så och ibland måste man falla djupare än man trodde var möjligt.
Jag har inte följt din blogg så noga innan, men kommer göra det nu och jag håller alla tummar och skickar alla positiva tankar till dig med hopp om att du ska klara detta. Jag vet inte vem du är men jag är helt säker på att du förtjänar ett liv fritt från ätstörningar.
Gud vad stark du är som berättat, verkligen!
