Kan man egentligen tänka så?!
Alla människor har "något" som driver dem frammåt, mer eller mindre..Jo, så är det ju. Men för oss bulimiker, kan vi tänka i termer som att bulimin skulle kunna bli vår drivkraft? Hur menar jag egentligen då?! Oj, svårt att förklara, jag är övertygad om vi övervinner våra ätstörningar, så kommer vi att bli starka som murar inför framtidens alla krav/händelser/tragedier osv..ehh jag vet inte.
Jag behöver er HJÄLP!
1.Hörrni, hur vet man, konkret, om man har en depression? Är det som "bäddat" att drabbas av en depression då man lider av bulimi? Jag tycker allt går i varandra på något vis..jag kan inte skilja på något och vad som är vad..
2. Vad är det som gör att jag bara fungerar i sociala sammahang om jag INTE hetsätit, och cirkus hårdtränat och hållit en strikt kost i sisådär en vecka och det viktigaste, att vågen visar just den siffran?
Vänner, jag lämnar er inte så lätt, nej minsann, fan jag är ju otoligt tacksam att jag träffat så många fina vänner via denna blogg. Hallå eller!
Jaha, jaha, ingen hetsänting igår eller idag, men jag äter onyttigt (lite i smyg) och detta pga av en slags ensamhet inom mig. Nu får det vara nog, jag vet ju att "trösta sig själv med en karamell" är en usel och mycket ineffektiv metod.
Jag ska istället, ta mitt fetooooo till kropp och rasta den i friska luften! men haaaaaaaaaa, varför gör jag narr av mig själv, varför trampar jag redan på en som ligger? Ok, jag säger såhär, nu ska jag dricka kaffe, blogga (på min vanliga blogg), fila mina naglar, och sedan ut på en lång härlig löprunda! Varför? Jo, för att det gör mig så himmlans gott!
SANDRA: jag tror att det skulle vara bra för oss att hålla lite närmare kontakt, dock använder jag inte msm så flitigt..hmm..Men vi kanske skulle kunna hitta ett annat sätt, jag tror att alla behöver någon att prata med som befinner sig i precis samma situation-här och nu liksom.
Och inte minst, TACK TACK TACK för allt stöd ni ger mig. Ovärderligt.
Kramar alla!!
Sara
intressant det där med att du klarat dig från hetsätning, men istället tillåter dig lite som du känner att du inte borde. det där kan ju vara bra ibland, för att övertyga sig om att det faktiskt är helt normalt att vara lite onyttig ibland. men jag har lyckats vända det till för mycket. ibland, när jag klarar mig från hetsätning och kräkning, så blir det som att jag ändå äter. äter. äter. för att bedöva mina känslor. det går till överdrift liksom. det ligger inte rätt anledning bakom ätandet. mitt ex nämnde till och med (vi har umgåtts en hel del på sistone) att jag verkar ha tappat kontrollen på den fronten istället. att jag åt mer än jag borde, och att det skulle slå tillbaka på mig. att jag tillät mig för att jag bedrog mig själv med att tro att jag var på bättringsvägen och att man då ju måste lära sig att äta normalt. men alla har en gräns för vad som är normalt (och ok) för den personen - just den dagen.
men en karamell är då ingen fara. ;-) det kan du gott unna dig, utan att få ångest. bara för att du är så jävla bra!
och det här med att vi bulimiker redan har gått igenom så mycket skit, att om vi klarar oss genom detta så kommer vi klara vad som helst. vara hur starka som helst. det är jag helt övertygad om. :-D har jag alltid trott.
hmm fan vad jag flummar. :-) bara så intressant varje gång jag upptäcker hur jävla lika bulimiker är.
i alla fall. till dina frågor. depression är ju hårt knutet till bulimi. av både psykologiska (skammen, känslan av att man inte klarar något, kroppsångesten) och fysiologiska (näringsvärdesbrist, ohälsa, mixtra med kroppen, och säkerligen något som händer med hjärnan...) anledningar. sedan om det är hönan eller ägget är frågan.
vad gäller din andra fråga så kan jag bara tala för mig själv. jag blir halv socialt fobisk när jag känner mig fet, eller när mitt självförtroende är nere pga hetsätning och dåliga perioder. och tvärtom! det bästa man kan göra är att tvinga sig ut ändå. det är alltid bättre än att gömma sig. hur det kommer sig att man är så hårt påverkad av ens hetsätning och vikt är ju helt enkelt för att det är vår värld - och knutet till vår uppfattning och värdering av oss själva. och vi är inte sena med att klanka ner på oss själva heller för den delen. det måste vi sluta med. :-)
Sandra-visst är det så! Då har vi samma beteendemönster även med den där socila grejen:) Jahopp och ok, som du skrivr-man får helt enkelt tvinga sig själv ut då! (För du tror verkligen att det är det absoluta/enda rätta, jag menar så att det inte triggar igång till något destruktivt?..)Överanalyserar allt-jo tack!
Tack för dina svar förresten, och tro inte att jag klarar att "unna mig en karamell", utan precis som du beskriver så äter jag av helt fel anledning och alldeles för mycket.
Den dagen jag kan, med gott samvete unna mig en karamell-den dagen är jag frisk!
pusskram på dig!!:)
