Orkeslös, trots skådande framsteg.
Det har gått 11 dagar sedan sist, sedan mamma fick sanningen gråtandes i ansiktet. Jag har inte hetsätit, svultit, spytt, laxerat eller använt mig av någon annan kompensationsmetod på hela 11 dagar. Otroligt. Men en sak är säker, livet leker inte bara för denna prestation, men jag sover betydligt bättre om nätterna.
Jag är väldigt slö, passiv och tung i huvudet. Mamma gjorde en jämförelse med en narkoman som är på avväjning, i mitt fall är det sockret. Det jävla sockret. Som jag konstant tänker på.
Jag har aldrig i mitt liv ätit så bra som under dessa dagar, regelbundet och nyttigt. Vi går efter klockan och alla mål konsumeras tillsammans. Inget kaloriräknande, även om jag tänker tanken emellanåt.
Som ni märker, så har ni här en tjej som gör allt för att blir frisk och allt för att ta död på bulimin.
Jag tror jag kommer att ro hem det här, men när är mindre viktigt. Nu är det bara pepp, kärlek, inspiration och framtidsplaner som gäller. Jag har allt framför mig. Jag känner en smygande törst på livet igen.
Mitt bloggbortfall de senaste dagarna har helt betydelse av min icke ork. Men jag vill väldigt gärna sammanställa, både hur jag mentalt och fysiskt uthärdat dessa dagar. Har nämligen hittat många effektiva och välfungerande metoder att hålla sig undan hetsätningarna och helvetes tankarna. Kanske kan några av alla mina "tänk" hjälpa er.
Idag hände dock något läskigt, jag bröt än en gång ihop, men helt utan en egentlig orsak-jag fick min första panikattack. Jag såg bilder, maskar och kryp inne i min kropp. Mamma höll om mig och jag gjorde allt för att hitta tillbaka till min andning. Usch vad rädd jag blev.
Så jag återkommer. Nu ska jag äta mitt sista mål, och ni som lurat på den där bulimi kvällen så är det fortfarande något jag hemskt gärna vill genomföra. Ser fram emot att träffa många av er. Jag tänker mig, någon gång ibörjan av september..? Men först vill jag checka om intresset fort. finns kvar? Detta ska bli en kväll utan krav, utan prestige och om vi så hetsätit en timme innan vi ska träffas så spelar det ingen roll.
Hur går det för er mina vänner?! Vi finns alltid för varandra här i våra bloggar! Det är en enorm trygghet för mig.
Er Sara♥
Kämpa vidare! Du kommer klara det, även om det är tufft!
