Och såhär ligger det till.
Förstår ni vad det innebär för oss mina goingar? Förstår ni vad som väntar oss alla?
KÄRLEK, FRIHET OCH EN LYCKLIG FRAMTID!
Lyckliga dagar finns inte mer..WRONG!
Igår kväll/natt "ville det" börja, det ville sig ut och explodera i form av mathets. Men jag tillät inte. Jag gjorde klart och tydligt vem det var som bestämde. Minsann. Det är en skillnad. Jag befann mig där, ni vet när man känner att man ätit utanför sina ramar och det enda tänkbara är att fortsätta för att tillslut mynna ut i en hetsätning. Men jag visste bättre än så, tänk för att det gjorde jag. Jag är varken världsbäst på att styra av hetsätningsattacker eller avbryta en svältperiod-men nu har jag "god damt it" blivitt bättre. Jag börjar, om än i snigelns hastighet hitta den där Sara igen-hon som så länge varit begravd i ätstörningsskitdynga.
Den lilla skiten, jag mao skuttar och trallar runt överallt denna söndag! jag känner en liten söt och behaglig lycka, alltså inte "för lycklig" som många gånger för mig lett till hets/svält. Nä..utan lagom sådär. Inte perfekt på något vis. Inte svart eller vitt utan en nyans av grått. Inte antingen eller utan somwhere between.
Det klart att mina extra kilon runt mage och lår grämer mig som fan, 24/7, men so what då jag vet att det är inget som ska vara så för all framtid. Samtidigt som jag vill ner i mina jeans så fort som möjligt så tänker jag denna gång banta långsamt. Men det är en annan sak det där. Det är inte vikten, kroppen och träningen som är mina problem-det är min bristfälliga kunskap i mitt egna värde. Det ska jag få hjälp med i trygga händer, hos proffesionella människor med expertis inom området. Det är det minsta jag kan göra för mig själv, fixa bra hjälp. Då kan ingen någonsin komma att säga att jag aldrig försökt och kämpat för att bli frisk, om det nu skulle skita sig.
Jag går in i min behandling helhjärtat. Och ni andra, ta inte första bästa hjälpen ni får tag på, kriga er fram till den rätta för just er! Ni är värda det absolut bästa, är ni inte nöjda med den terapeut ni har-byt! Det är era liv som står på spel, glöm aldrig det.
Shit också, nu blev jag orolig iaf det inte finns trådlöst nät på mitt hotellrum..kanske jag kan låna daddys mobila..eller har någon utav er erfarenhet av behandlingshem och huruvida det är möjligt eller inte med internetuppkoppling:-)?!
tjingeling och kärlek på det!♥
Pappa och jag!
Vi är ett grymt team! Tanken slog mig när vi var och handlade tillsammans, han börjar sakta lära sig..minikeso, minimjölk- you namet it. Men när vi kom till kassan överraskade jag och sa till big daddy:); "vi tar å köper lite Karamell Kungen godis för det är vi både värda efter denna vecka". Och så gjorde vi och det smakade mer än gott. Har då ångesten tagit sitt pick och pack å dragit undrar du? Ooo nej. Men den håller sig på en hanterbar nivå idag. Vilket jag är evigt tacksam för när pappa blir mitt enda sällskap ikväll, men precis det jag behöver. Jag vill inte vara "ångest bananas" i hans sällskap. Bästa pappa. Vi har haft en riktig pappa&dotter dag och vidrört vid många djupa ämnen. Jag ser i hans blå ögon..att det gör ont inuti honom, att dottern hans lever med en trasig själ. "Den ska vill laga och lämna in på verkstad"..säger han. Jag älskar dig pappa-jag lovar att jag aldrig ska överge dig som din mamma gjorde med dig. Jag ska stanna här, jag vill stanna i livet och jag tänker baskeme se till att börja leva det.
Hör och häpna, jag har gjort en kanon vecka hittils, kört 4 hårda fys pass och planerar det sista för veckan imorgon. Jag älskar att träna, svettas och vara hög på dessa endorfiner (tyvärr måste jag erkänna att kicken man får genom "sängkammarvägen" slår betydligt mer, men vad fan man tager det man haver.)
Nåväl, nåja och jovars. Med maten går det men inte mer. Jag äter av fel andledingar eller avstår av fel orsaker. Men jag fortsätter att göra enorma framsteg och det glädjer mitt lilla hjärta och själ.
Jag har varit glad från det att jag trippade upp ur sängen imorse fram tills det att jag sitter här och knaprar ihop ett inlägg. Bra va?!
Idag är jag kreativ, ambitiös, kärleksfull, självsäker och stark! I love it this way! Idag är jag underbara jag! Låt se vad som händer härnäst. Min taktik blir att bara hänga på. Så "det där nuet" har behandlat mig med all respekt idag. Jo man tackar, man tackar..
Kl 05.00 på måndag morgon bär det äntligen iväg till Dalarna, Mora och till behandlingshemmet. Nervös då? Föga lite. Jag föredrar att uttrycka det i termer á: galet laddad!
puss&kram de moi♥
Idag är idag och just nu.
Så vi vänder på "bulimisteken"! Istället för att tänka det uttjatade och traditionella- "jag är så jävla fet", "jag har inget värdigt liv" och så vår egen "favorit" á "jag är så misslyckad". Oj oj oj, så synd det är om oss..jo visst, men inte för all framtid!
Jag tycker att det är på tiden att vi tar vårt ansvar och slutar upp med att tycka så jävla synd om oss själva, jo jag vet att ni gör det, precis som jag-jag tycker nämligen att det är mest synd om mig själv i hela världen. Typ ungefär så. Haaaa-inser ni det patetiska bakom det? Kan vi inte försöka sudda bort "bulimistämpeln i vår panna" och lägga det där "tycka-synd-om-mig-syndromet" åt sidan? För det leder ingen vart, det vet vi.
Vi måste börja ta ansvar för oss själva, vi är inga offer för ÄS och vi har ALLTID ett val. Det är förbannat svårt att välja det rätta valet, jo tack det har vi alla smakat på. Men vi bär det största ansvaret för vår egen lycka. Allt annat vore lögn, men självfallet skulle det vara så mycket mer behagligt om det fanns någon som tog ansvar för vår sjukdom och på så vis "rättfärdigar" det vårt beteende. Dock är och förblir det en ren utopi.
Det är dags nu! Såhär bestämer jag mig för att tänka idag:
-Jag är grym på en massa saker, mindre grym på att bli frisk-men det kommer!
-Jag är en kärleksfull, ödmjuk och i regel en mycket omtyckt person.
-Mitt mål idag är att vara 100% jag!
ciao!
Torsdag..och vad mer då?
Det går bra idag, min väg. Jag bestämmer, men jag kan anpassa mig efter och rätta mig till vad som dagen faller in; mao tänka om och kompromissa. Den där skiten ni vet. Livet är en bråkdel mindre plågsamt idag. Igår var det mörkt. Ovärdigt, men jag lärde mig något av den dagen..vad vet jag inte. Kanske skulle det kunna vara en så banal sak som att äta bra lunch utan att för den saken hetsäta lunch. Idag var jag orädd för maten. Idag tuggade, svalde och njöt jag av maten. Så ska melodin tralla. Det gillar jag.
ni förstår..det händer rekordmässigt sällan.
Hur gjorde jag då för att bryta av igår? Jo, jag grät och bölade som tusan. Oj vad tårarna sprutade, som ett vattenfall. Mitt hjärta till mamma hämtade mina små fotgångare till dojjor och vi begav oss ut. Ut i spåret och jämsmed en slinga på 9km. Bra gjort va? Efter en attack lixsom, det var första gången. Det var starkt gjort. Jag kund givetvis inte undgå att känna hur min hetsätningmat á 6253 kcal guppade i magen lilla (läs stora förstås).
Jag har börjat nedräkningen, 4 dagar kvar tills jag sätter mig i bilen och styr milen mot behandlingshemmet i Mora, lånty uppe i Dalarna. Tänk om jag blir en liten dalkulle:)!
Iaf, äntligen.
Jag håller er uppdaterade, var så säkra.
Några ord från mig..
Malin: Ha nu en kanon resa till La France-du rockar likt den där lilla bebisen vi matbordet i tv-reklamen du vet:)!
Lisa: vi ses imorgon min fina vän, längtar..
Sandra: När ska du ta det där livsviktiga (hel yes!!) breaket från ditt jobb? Hur ska du kunna bli frisk när du inte sätter det i första hand? Du är så jävla bra förstår du, därför får det bli våran uppgift att dra ner på ditt tempo..hur nu detta ska gå..
Sofia: du är bäst, du är min hjälte. Det vet du redan.
Nolita-tusen tusen tack för din kommentar, den värmde så jäkla mycket. Du berörde mig.
Kajsa: du är enormt stark, du har kommit så långt. Jag läser och lär mig mycket av dig.
Saphary: Du är den sötaste, i särklass! Du får mig alltid på gott humör.
Helena: Massa tackKRAMAR till dig i Sthlm. Du är underbar-vet du det?!
Christine: Jag önskar att jag hade varit lika klok och insiktsfull som dig när jag var i din ålder. Du vet vad som är bäst för dig- så se till att följa det!
Och till alla er andra, mina trogna läsare-TACK för att ni finns!
(åå nej det här var inte tänkt som något slags "bloggfrieri" i hopp om att få ännu mer läsare, NEJ, det här är äkta vara. Det här är bara otoligt tacksamma jag)
Er glömmer jag aldrig.
Och så dethär mina vänner:
Jag måste bara tipsa om ett substitut till vanligt snacks på kvällen som så många ggr slutar upp med hetsäting: skär broccoli i små bitar, salta, häll lite olja över och pressa vitlök ovanpå och tillsist släng in rubbet i en eldfast form i ungnen. Låt vara i ugnen i ca 1 timme, VOILÁ, sedan har ni världens godaste snacks som smakar GODARE än sourcream onion chips! Det ni!Sorg.
Ge upp..kasta in handuken kalla det vad ni vill..
Jag gjorde en lite snabbkoll i min statistik huruvida jag svultit/hetsätit/tränat och kräkts de senaste månaderna och jag inser med det och känner framförallt att det har blivit värre. Trots mina, emmellanåt bra perioder som de senaste två klarade veckorna så blir jag tyvärr allt sämre, både fysiskt och psykiskt. Det skrämmer skiten ur mig.
Så jag var tvungen att göra något. Jag klarar mig inte längre på "egen hand", det räcker inte med psykologsamtal, regelbunda måltider, trygghet hos familj och fina vänner som stöttar..nej, det vill sig inte. Jag står här, maktlöst och ser hur allt försvinner ifrån mig. Jag står och ser på hur buimin, bit för bit plockar av min självkänsla, självförtroende, kropp, värdighet, personlighet, egenskaper, prioriteringar och av det egna-jaget. Den tar allt och äter upp det. Kvar står jag, ynklig, meningslös, borttappad och föga människa. Jag känner mig inte som en sådan längre, jag känner mig enbart som en sjukdom. Jag måste rädda mig själv, den tjänsten kommer ingen annan göra åt mig.
Därför har jag kommit fram till och beslutat mig, efter lång betänksamhet att "läggas in". På ett behandlingshem. Svimmar ni nu?! Jag fick igår besked om att jag kommit in på en privatklinik i Dalarna. Jag har bestämt mig nu. Behandlingen sträcker sig över 6 månader och det är en så kallad "intervallinläggning". Man stannar 1 vecka åt gången, sedan är man hemma i 3 veckor därefter åker man tillbaka i 1 vecka osv. För att på så vis få en chans att omsätta/praktisera det man lärt sig. Vilket kanon upplägg! Detta under ett halvår. Och vad är egentligen 6 månader av hela mitt framtida liv? Ingenting. Plötsligt insåg jag att jag aldrig riktigt gjort någon stor "björntjänst" för mig själv, så kan det bli mer på tiden nu?
Jag ska pyssla om, trösta, omfamna "denna lilla flicka" inom mig. Nu ska jag göra henna frisk. Jag ska vara snäll och ge henne all vård/kärlek och den bästa behandlingen. Det är det minsta jag kan göra. Jag ska ta henne dit hon vill. Jag ska hjälpa henne ur bulimin. Det är min skyldighet.
Jag är, lite i chock måste jag säga..det kom så plötsligt alltsammans, jag hade en enorm tur som fick den sista platsen. Måndagen den 6 oktober åker jag upp på en provvecka. Vanligtvis brukar det vara en väntetid på 3 månader. Jag har nog en ängel vid min sida.
Kliniken har funnits i 20 år, och har ett gott rykte om sig. Det skiljer sig från många "vanliga traditionella behandlingshem" så till vida att här sker allt genom egen fri vilja och i samförstånd med den pskykiater man får. Allstå inga sjukhus, vita rockar, särskild kost och regler á "allt på tallriken måste ätas upp inom 30 min". Jag har en känsla att denna typ av behandlingen är som klippt och skuren för mig. Man får eget rum, dusch och toalett. Jag bestämmer (inom ramen för vad som är sunt och realistiskt utfrån mina mått och förutsättningar) och fogar över min kosthållning, träning, aktiviteter och var samtalsfokus kommer att ligga i terapin. Och självklart, (en av orsakerna till varför jag föll för just detta behandlingshem) lurar jag någon så lurar jag bara mig själv och de finns inga incitament i värdeln att det skulle var särskilt hälsosamt och ekonomiskt. Jag kommer lägga ner en hel del pengar och tid så nog ska jag göra det rätt och riktigt.
Så well well, jag ska göra allt som står i min makt för att under dessa 6 månader göra stora personliga och kroppsliga (läs inte banta banta banta) förändringar, dels på "bulimifronten" men också med "allt detdär andra", som inte sällan vi bulimiker har problem med. Jag ser min kommande resa som en resa i personligutveckling och så kanske jag blir frisk på köpet!:)
Vilken resa jag ska ge mig ut på! Jag har aldrig tidigare varit så stolt och förundrad över min egen styrka, drivkraft och målmedvetenhet. Jag är verkligen en unik människa, på riktigt (uppfatta mig inte som en skrytsam jävel-jag försöker bara peppa, bekräfta och pusha mig själv via den i längden "hållbara vägen"). Jag ska gräva fram och hitta mitt orginal, det finns, det vet jag.
Ni är mina hjältar!
Sara♥
Jag, du och vi KAN!
- Jag kan resa mig upp när jag fallit!
- Jag kommer att bli frisk!
- Jag är påväg!
- Jag tappar min självkänsla ibland, men efter varje "bulimi seger" byggs den på! Jävlar vad stark den kommer att bli!
- Jag vet hur man äter regelbundet och förhåller sig till mat, och jag kan unna mig godsaker!
- Jag älskar träning och jag vet vad gränsen går!
- Jag älskar människor och livet!
- Jag kommer klara det!
- Jag är så jävla grym!
Och gör nu som såhär, omsätt dessa uppmaningar till er själva och så föreslår jag att ni går runt och trallar alla eller någon av dessa-hela långa lördagen (jag vill helst höra er allihopa, som i en enda stor och mäktig kör:)!
(och var i hela friden fick jag "positiv luft" ifrån, kan man kanske fråga sig?, jag ska tillägga att jag ännu inte tagit mig upp ur min hetsätningsperiod, de senaste dagarna och dagen idag har varit..nä, där saknar t.o.m jag uttrycksförmåga) .
Nu säger mitt lång finger så till Mrs bulimia nervosa!!, och till er-godnatt "gänget" och vi är alla slutliga vinnare!
Btw, imorgon ska jag berätta något STORT för er-det ni:)!
Sara♥
Nu funderar jag ska ni veta..
Mamma och pappa kämpar och krigar också mot min bulimi. Många människor är så värdefulla för mig, nu vet mitt älskade ex också (vi var ett par i ca 4,5 år, men bulimin åt tillslut upp vårat förhållalnde som resultearde i att jag gjorde slut med, kanske mitt livskärlek och sökte mig vidare efter bekräftelse). Han tog det bra, förstående-jag har verkligen underskattat vänner och familjs sätt att reagera och bemöta mig när jag berättar om min bulimi. Folk är så mycket bättre och klokare än vad jag föreställer mig. Jag går ständigt runt och tror att alla människor dömer och värderar mig, oavsett om jag skulle väga 48kg, 80kg, "gå på gatan" eller dansa "hula hula". Jag vill ifrån denna omvridda och påhittade, för mig enda "sanningen" då jag benhårt håller fast vid denna oavsett och på så vis drar felaltiga slutsatser. Det är ju för fan pga av dessa "helknasiga tankemönster" jag utvcklat bulimi. Det är triggerfaktorerna. Men dethär är banne mig inte lätt, då jag, helt ärligt i alla lägen tror att jag tolkar, uppfattar och dömer allt "rätt".
Innebär detta, alltså att jag inte behöver gå ner 10kg i vikt? Träna 2 timmar om dagen? Sätta alla tentor med mer än godkänt på första försöket? Alltid ha plattat och fixat hår och snygga (välsittande) kläder? Att bete mig "rätt" och socialt säkert i alla tänkbara situationer?
Är det så att jag får, just nu 25/-09-torsdag kl 18.30 vara: ledsen, uppgiven, nere, förvirrad, svullen, lite halvtjock, lite halv dallrig kring lår/rumpa/mage och pluffsig i ansiktet? Är det tillåtet att gå omkring i stora kläder för att dölja alla svullokäk kilon? Och är det ok att inte yttra sig och hålla "lådan ikväll", då jag faktiskt inte har något vettig att komma med?Jag vill bara vara i min återhämtingsbubbla ett tag nu.
Jag tror jag gör så. Jag tror allt detta är tillåtet..?! Däremot inte att hetsäta, svälta eller hata mig själv..?!
Där sätter jag punkt för nu.
Vi hörs sedan.
Sara
(p.s LISA-♥TACK♥! d.s)
Jag är besegrad och begravd.
Sluta sluta, snälla jag orkar inte mer. Nej, nej nej. Jag är så mätt. Det gör så ont. Jag får ingen luft. Förlåt underbara Sofia. Det blev såhär ikväll igen. Jag ligger på botten, med ca 7000 kcal i min mage.
Fattar ni, jag orkar/vill och kan inte ta mig upp en gång till. Jag vill fan inte vara med en runda till. Helvetes förbannade misslyckade jag. M.I.S.S.L.Y.C.K.A.D.
Status: hetsätningsattacker 2 dagar.
mående: död.
Och vet ni, mina älskade hjärtan därute, igår precis innan mina hetsätningar satte igång tänkte jag logga in och skriva: "BULIMIFRI I 2 VECKOR-INGA HETSÄTNINGSATTACKER/SVÄLTDAGAR ELLER SPYOR PÅ HELA 14 DAGAR!!". Nu blev det istället, hetsätit i två dagar. Jag vill gråta, sova och aldrig mer öppna ögonen. Finns inget vackert att titta på. Men mamma och pappa, jag älskar er, ni gör allt ni kan för att rädda mig, men jag är ett hopplöst fall. Jag börjar tvivla på om "det där tillfrisknandet verkligen finns".
Det är jobbigt nu. Jag är rädd. Hjälp mig Gud. Vem ska jag annars tro på..
Jag söker inte någons empati.
/Sara
Att leka med bulimin..
Är precis vad jag gör nu, mitt inatten. Jag avsätter 1h (hemmagjord) åt "nattlig bulimiterapi". Så här ser det ut: Jag fantiserar om hur jag rensar godishyllorna, bagerierna och de närmaste matbutikerna. Allt äter jag. Äter, äter, äter och äter. Sådär ja, fullproppad och sönderdrogad.
Jag blundar en stund, känner på det enorma (helt sinnessjuka) suget, småler och blir hög. Hög och dåsig. Nu är det gjort. Låtsas jag. Kicken kom. Och nu återstår bara..ja, ni vet-helvetet i rena ordalag. Nu gäller det. Det är här, just i denna stund (sekund) avgörandet måste tas. Jag påminner mig själv om, gång på gång att jag alltid har ett val. Vill jag verkligen skapa handling och agera utifrån detta? NEJ. Jag motarbetas, såklart. Vad trodde jag? Men jag är bestämd, denna gång vet jag bättre, denna gång vet jag mitt eget värde. Vem som talat om det för mig? Ingen annan än Sara själv.
Jag bejakar mina kropp och omfamnas av mina känslor, låter suget vara och bero. Lite återstår, men det avtar betydligt nu. För varje tagentplinkande. Borta. Klart. Jag gjorde det, jag lurade mina demoner. Jag vann inatt.
Fantastiskt, vilken grej! Det funka. Jag lurade dem, jag lurade dem och bästa va allt, jag satte dit självaste ledaren- jag vände ryggen åt bulimin!
Nu kan jag somna gott, sova skönt och slippa bli väckt av Mr-bulimi-morgon-ångest. Utan istället av världens största och godaste frukost!
Det är mycket som hänt/händer inom mig, vem sjutton är denna egendomliga lilla dam? Ikväll har jag för första gången insett vilken enorm styrka jag besitter. Jag är stark likt mitt stjärntecken, stark som en oxe! Jag skulle inte vilja möta mig själv i boxningsringen.
Love,
Sara
K.Ä.N.S.LO.R!
Ok, jag drar ut å springer en slinga, sedan ska jag ringa närmaste teaterklubb och amäla mig. Jag måste tömma min 10-ton-bag med alla dess obegripliga känslor till innehåll. Och varför inte använda dem till skådespeleri?! Typ, jag ger en dos till den karaktären och så en skvätt till den osv..tills bara ett neutralt jag återsår. Lugn och harmonisk och med en normal nivå av känslor.
Värt ett försök!
Att flytta sitt fokus.
Seriöst, vem spanar in just mig i bikini på playan; (jag tror givetvis att alla tittar på mina dallranade lår och mina följsamma "volanger" utefter min mage), vem av alla kottar i föreläsningssalen noterar att jag gått upp 3kg över helgen pga av jävulska hetsätningar eller har vi kanske bara varit med om en sprakande partyhelg med lite för mycket "rusningsdryck" (plus allt som med det tillkommer) och vem av alla mina underbara vänner bryr sig/går å fikar/skrattar/festar/myser enbart med mitt yttre? Nä..någonstans måste det skett en tokig missuppfattning så långt är jag frisk och med.
Men utifrån ovanstående så bankar jag inte mig gul å blå för dessa "mindre skrytsamma egenskaper hos mig själv" utan jag tänker som såhär istället, nu är det dags att flytta över fokus till något annat som gynnar mig betydligt mer och fördelaktigt. Ett förslag skulle kunna se ut såhär (notera att jag endast utgår från vår tankeverksamhet):
- att flytta över sitt fokus på sina vänner (på vad just de säger och vad som händer när man umgås, INTE på vad han eller hon tycker om just oss idag)
- att inte låta tankar som "undra om de tycker att vi äter för mycket nu" förstöra den trevliga stunden med personen i fråga. Njut av maten och fokusera på sällskapet för sjutton! Bort med påhittade katastroftankar!
-att lyssna och ta in det som sägs på tv/radio/föreläsningen/telefonen/terapisamtalet och arbetet istället för att fokusera på allt det där andra, dvs på oss själva och allt negativt som det innebär (för räck upp en hand den av er som för en positiv inre monolg med er själva, observera att det är en helt annan femma att författa positiva blogg inlägg och säga dem högt till sig själv eller till andra då vi i själva verket tänker något helt annat fyra sekunder efter). Det är sanningen vi vill åt. MEN, givetvis måste vi börja någonstans. Såklart
Hjälp, jag blir mörkrädd när jag ägnar så lite som en bråkdels sekund åt att lyssna på min inre, icke så fasligt uppmuntrande monolog..inte konstigt att jag hetsäter/svälter/oroar och numera har ett självförtroende och självkänsla likt ett innehåll med tomma mjölkchoklad papper (sorry där, kunde inte låta bli). Vi behöver uppmuntran, inifrån för att kunna må bra på riktigt, och dessa uppmuntranden anser jag, avgörande måste komma ifrån oss själva. Vi har varit styrda av andra och av yttre bekräftelse allt för länge. Nu är det dags att vi börjar bekräfta oss själva.
Ni får gärna inflika om ni har en annan åsikt, då jag vet med mig att jag ibland, kanske lite väl mycket drar "oss" alla över en och samma kant. Fullt möjligt är det så att ni upplever situtaioner/er själva på helt andra sätt..
vad vet jag..vad vet jag..
Jag tror (inte övertygad) mig göra stora framsteg om dagarna, hetsätningsfri i 5 dagar nu och betydligt friskare i tanken.
Men som i den svart/vita värld vi lever i kan den mycket väl skifta färg till den mörkare nyansen innan jag ens hunnit trycka på "publicera knappen" här nedan. Bäst att skynda sig nu!
MEN, jag ska och är redo denna gång (siempre paratos-latin=alltid redo) och ovanligt förberedd för något eventuellt "rutinmässigt och per automatik kommande skall"..men nej, det skall inte komma någon mer hetsätning. Det är iaf vad jag satsar på. Jag ska bli frisk , frisk som en fisk:)
Nya rutiner, nya hälsosamma vanor och med ett nytt fokus (så långt bort från mig själv som är möjligt) är vad som gäller now and on. På den väg väljer jag att gå och på sikt är min förhoppning att komma fram och nå mitt tillfrisknande. Jo, jag har ser slutet på detta helvete nu. Men många tunga mil återstår, och i nuläget är jag dödstrött så jag hoppas att jag hinner fram i tid. Jag får inte tappa bort mig själv denna gång, och paradoxalt nog så är det precis vad jag gör när jag vanligtvis riktar all fokus på mig själv. Det fungerar ungefär som när man släpper på sin kontroll och resultatet blir, knasigt nog att den ökar. Det finns så mycket annat därute som väntar på oss.
Så sammanfattningsvis härifrån bohuslän, denna höstkväll-jag tror mig i skrivandets stund ha en något säkrare utrustning och en förbättrad förmåga att använda mina samlade verktyg på ett mer adekvat antibulimi sätt. Om man mot all förmodan kan uttrycka sig så:)
So come and hit me bulimia nervosa-hit me hard (om du nu törs)!
Er Sara♥
( jag tror bestämt att det är den lilla valp som jag ikväll passar som födde idén till mitt inlägg, då jag konstant i flera timmar hållit fullt fokus på denna lilla krabat, å så underbart befriande att få "slippa sig själv" för en kväll)
-
Det här känns bekant.
Nu är jag i ett jobbigt läge.Tre hela dagars hetsätning är tungt, hur ska jag tänka nu?, vad är det första jag ska göra?, hur ska jag kompensera, hur ska jag reglera de närmaste dagars matintag? Jag avskyr dessa typiska bulimiska tankar, jag som var på banan för mindre än en vecka sedan. Jag som hadde fått tillbaka en bit av ginstan för både studier och sex. Jag som trodde jag, försiktigt började bli någorlunda mänsklig igen. Men jag gick bet, igen!!, som en given regel-för undantag hör bevisligen inte hemma i min bulimi. Jag önskar mig bara ett undantag. Det är allt jag behöver för att orka ta tag i allt vad psykologer och annat praktiskt. Jag har inte tid att stanna upp, och speciellt inte lust att "luta mig tillbaka" i detta tillstånd. Det är ju inte särskilt rogivande eller behagligt att hoppa upp i soffan men sin "rosa-froteé-myspys-dräkt" med en bra bok eller dra på mysiga caféen med vänner iklädd svullo kilon. Jus nu är jag inget annat sällskap ( både för mig själv och till andra) än en "övervuxen grisunge som ätit upp alla sina grissyskon" (om nu det beskriver min storlek). Observera återigen att jag inte är en anorektiker, vilket vittnar om en icke "upplevd och snedvriden kroppsstorlek" utan ett rent jävla konstaterande. Tragiskt. Men jag får skylla mig själv, det är ingen annan än jag som gapar, tuggar och sväljer skiten.
Nu är jag negativ, nu är jag depp, nu föraktar och dömer jag mig själv. Hårt. Nu är jag misslyckad och värdelös. Nu är jag ensam, nu är jag en otacksam jävel som grämer sig över triviala saker (livsviktiga för mig och dig som lider av bulimi) som kilon och fett. Nu är det bäcksvart. Kan någon tända, tack.
Men ok då, jag låter min sinnesstämmning, mående och tillstånd bara få vara och bero ett tag, sen åtekommer jag med något mer konstruktivt. Jag ska iaf försöka så gott jag kan. För att "ge upp" existerar inte i mitt ordregister, inte på riktigt, men trots är jag en flitig användare av just denna mening. Men det är bara gojja och nonsens. Sådant som man häver ut sig när inte förtvivlade gråtattacker ens "hjälper". Men det där tänker jag aldrig tro på, och det ska inte ni mina vänner heller göra. Det ger vi blanka pipsvängen i:)!
Jag tror, av hela mitt hjärta att ni därute kommmer att bli friska, om ni viste vad jag beundrar er och helt ärligt, är förbluffad över era enorma framsteg.
men fan vad jag blöder..(å nej, tyvärr inte i den bemärkelsen- min menstruationen har varit utebliven sedan 4 år tillbaka)
SARA.
Jag vill blåsa bort den..psssjuuu.
Precis sådär när man blåser ut ljusen på sin födelsedagstårta (det måste vara mammas krisptårta förståss). Precis så vill jag göra med bulimin, med ett enda stort och samlat kraftpuste. Styrkan har jag ta mig fan inom mig nu.
Släckt å borta. Aldrig mer igen. Kaputt och dödad.
Vi får väl se om "bulimia nervosa kan återuppstå" från det döda? Vi har ju alla erfarenhet av att den kan vara ganska så oförutsägbar..
( jag har funderat på att ge några av er min "riktiga" bloggadrees, en del har följt mig så länge och ni vet inte ett skvatt om vem jag är utöver den där Sara med bulimi. Det vill jag visa mer av. Många av er har verkligen blivit viktiga människor i mitt liv. Det kanske är på tiden att jag visar lite mer av mig själv än bara den trasiga själv som döljer sig bakom denna blogg. Det finns ju faktiskt så mycket mer. Idag har jag förresten en helt bulimifri dag)!
Hur går det för er?
puss♥
Min bulimi tillåter inga kompromisser.
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, vad jag ska göra eller vad jag vill. Jag är en ihållig människa utan något som helst innehåll (om vi bortser från hetsätning och svält). Jag tycker mig att timmarna och t.o.m sekunderna går i snigelfart. Men vad är det jag väntar på? Den där dagen jag uppnår min drömkropp antagligen. Men kommer den någonsin att komma? Har jag, och kommer jag att plågas i all oändlighet, helt i onödan, helt utan att nå mitt (orealistiska) mål och den lycka jag tror innefattar min föreställning om en smal och perfekt kropp. Slankhet, smalhet, smidighet, lättrörlighet är adjektiv som min hjärna förknippar med ett häligt och lyckligt liv. Men tänk om jag har fel, tänk om "de", när allt kommer omkring har rätt-att gå ner i vikt har inget med lycka att göra. Jag vägrar dock tro det, jag vägrar släppa tanken om en sådan föreställning. Iaf inte än.
Slöseri med tid, jo vars, men det enda jag, numera, har i mitt liv är just tid. Jag väntar och väntar, men väntan tycks vara i en evighet, nästan längre än så om det går. Jag uthärdar en olidlig smärta, fysiskt men avsevärt mycket mer psykiskt. Jag sitter fast i ett mentalt fängesle, jag har fastnat och vet inte hur jag ska omorganisera mina tankar i en mer fördelatkig riktning. Jag faller gång på gång, knappt att jag hinner ta mig upp efter ett återfall innan ett nytt blir ett konstaterande. Gång på gång. Igen och igen.
Jag kommer på mig själv att jag ständigt målar upp eventuella scenarium och utfall av mina matintag. Ungefär i stil med, "äter jag till frukost 1,5 grovmacka med smör och ost istället för 1 med skinka och keso har jag satt dagens agenda (hets,ångest,svart,isolering,ännu mer hets,tomhet, misslyckad) och per automatik de näst kommande dagarna (svält, plåga, nedstämdhet, febrilt "väntande" och en eventuell hetsätning på det). Snurran tycks aldrig stoppa, eller ändra riktning.
Jag har alla (klyschigt nog) verktyg som ett tillfrisknande behöver, jag har all stöttning av älskade familj, av mina finaste vänner, av en underbar psykolog, terapeuter, av tjejer som lider av bulimi och även de som tagit sig ur sjukdomen. Men ändå biter ingenting på mig. Ändå håller min hjärna benfast kvar vid sina principer. Och efter varje avslutad peridod (oberoende av vilken sida av myntet, m.a.o svält eller hetsätningsattacker) går jag rakt och maktlöst in i samma fälla och bulimin står som segrare och kvar på backen ligger en misshandland och trasig Sara. Med en svullen och fullproppad mage eller en utmärglad och tom sådan. Misshandlad som misshandlad. Hon känns mer och mer underkuvad sin sjukdom för var dag. Jag förnekar, jag manipulerar, men värst av allt-jag lyder min sjukdom till punkt och pricka. Och inget i världen har en sådan makt över mig som denna "påhittade sjukdom", som jag tillsammans med min uppfattning och tolkning av omvärlden skapat och konstruerat. Allt är, i själva verket ett rent påhitt.
Allt är bara tomma känslor och tankar, som emmellertid inte finns. Vad är det för låtsas värld jag så maniskt och "offerlikt" tror mig leva i?
Hets hets hets hets.
Jag vill ge upp. Finns ingen som kan hjälpa mig, finns inget att leva för längre.
Jag gick till skolan, var där hela föreläsningen, kom hem och hetsätningen var ett faktum. Förtvivlad, hysteriskt ledsen i telefonen sa jag till min mamma, för första gången, "jag förstår att många bulimiker tar sina liv". "Du är inte längre kapabel till att ta hand om dig själv gumman" kontrar mamma med.
Det gör ont. Mamma är påväg in nu, stackars familj. Vad händer med mig? Jag har helt tappat greppet. Jag är inte övertygad om jag vill fortsätta att kämpa. Krafterna är slut.
Jag är på botten. Jag ser inget hopp. Mörkt. Svart. Dystert. Fett. Tjock. Mat. Meningslöst. Död.
Hjälp mig.
Jag har hetsätit hela kvällen, jag har huvudvärk, ont i magen, kroppen och själen. Jag föll i trasor än en gång.
Hur ska jag klara detta? Jag har aldrig gått till skolan efter en hetsätning, kl ringer tidigt imorgon och jag vill så gärna gå. Men det tar emot, jag är rädd, skäms, känner mig enormt stor och nervös.
Ge mig kraft, någon, jag gör vad som helst för att bli frisk. Hjälp mig. På onsdag ska jag träffa Ewa på korallen igen, om jag klarar att gå dit. Just nu ser allt bäcksvart ut. SVART SVART SVART SVART.
Rädd rädd rädd rädd. Jag önska jag vore hemma hos älskade mamma och pappa just nu. Jag känner mig så ensam med denna jävla sjukdom, i denna jävla lägenhet och i denna främmande stad.
Gud hjälp mig upp imorn, ge mig kraft. Har inte en bulimiker rätt att synas och studera? Har jag inte rätt att delta under föreläsningen imogon, trots att jag svullat, trots att jag känner mig pluffsig och tjock och värdelös?
Jag behöver er nu. Vet jag att ni finns där för mig kanske jag klarar det. Men just nu gråter jag okontrollerat och är livrädd. Det lär inte bli någon nattsömn. Hur fan ska mitt liv sluta..
Hjälp. Ingen kommer någonsin att förstå den lilla tjej inuti mig. Aldrig. Speciellt inte nu när jag är täckt med lager på lager av fett. Usch vad jag avskyr valkar, lår, mage och fett. Jag skulle kunna slita sönder mitt yttre. Äcklas.
Vem är flickan bakom bulimin?
Tala om att inte leva ett liv utan föra ett ständigt krig. Vissa strider vann jag och vissa förlorade jag. Oftast vann jag och lyckades med allt som jag tog mig för. Jag var övertygad om att meningen med livet var just att uppnå dessa kickar, i alla dess former och valörer.
De platserna/ställen jag besökt/jobbat/bott på de senaste tre åren kan jag utantill rabbla vad vågen visade vid ett flertal olika tillfällen. Jag minns t.o.m vad jag vägde när jag träffade vissa speciella personer. Låt mig tänka efter lite..jo..
54. kg vid julaftonsmorgon för 5 år sedan
55,5 kg vid en idrottstävling för 4 år sedan
56, 7 kg när jag deltog i en realityserie i utlandet (och vann!!, säger inte mer då jag vill vara anonym)
58, 3 på nyårsafton iår
och den 20/8-08, idag visade vågen 62 kg (försöker försöker försöker att acceptera denna vikt, men misslyckas, och har därför bestämt mig för att på ett hälsosamt sätt ändra på det.)
Vad kan man dra för slutsatser utifrån min viktresa ovan? Jag ville banta och bli smal, såklart (fortfarande övertygad om denna tanke) men istället så blev jag sjuk i bulimi. Och gick på sikt upp i vikt. I själva verket har jag aldrig bantat, jag har aldrig bantat som friska människor.
Igårkväll vid 20.00 tiden sade demonen till mig: "nu är det dags för en svullokväll, detta innebär att du måste sätta dig i bilen och köra till flera olika affärer (för att på så sätt kunna dölja sjukdomen som jag inbillar mig står skrivet i pannan) och storhandla för att senare missbruka. Hjälp så rädd jag var under dessa två timmar, skakade febrilt, grät och frös. Jag ville ju inte, jag hade ju ätit regelbundet och bra under heal dagen. Jag ville verkligen inte denna gång.
Jag var hemma kl 22.00 igen, med matkassar fylllda med olika godispåsar, naturgodis och snusk mat. Under dessa två timmar försökte jag disstrahera mig själv med diverse härliga tankar, dofter, ljud och mobilsamtal mm mm mm. Väl hemma plockade jag upp alla mina matvaror, och ställde in i varsinna skåp.
men vad sen då..jag var tillfredställd!! Jag hade fått "kicken" jag var ute efter och demonen hade plötsligt gått och sussat. Den kvällen låg jag i chock framför tv:n. Vaa?? Jag och min demon som skulle "leva loppan" å hetsäta all night long.
Jag somnade istället, mätt och belåten kl 24.00.
Flickan bakom bulimin är den flickan som inte hetsäter, svälter och värderar/dömer sig själv och andra utefter deras kroppsformer.
PLUS en massa massa mer såklart:), men det förtäljer jag er om en annan gång!
Natten och bamsekramar till alla mina kämparsjälar- Sandra, Lisa, Malin, Sofia, Marie, K, Becka uppochner bloggen (sorry har glömt ditt namn) och Lotta (var har du tagit vägen, jag är orolig för dig) och alla ni andra som klickar in här var eviga dag, men inte kommenterar, MEN massa kramar även till er!
NI är fan bäst tjejer! Jag störtdiggar er allihop, alla med sin egna bulimistil:-)
Och glöm för allt i världen inte min tänkta bulimikväll fest(?!) hos mig i höst!
♥Eran Sara♥
Nej tack säger jag..
ja..det är iaf mitt svar och val för idag. Detta beslut accepterar jag och kan stå, helhjärtat för idag. Men imorgon är imorgon. Vi tar det då. Imorgon får jag hetsäta hur mycket jag bara vill..om jag nu beslutar mig för det. Frågan är om jag skulle kunna stå för det..? Jag tänker inte döma mig själv huruvida jag väljer att agera. Det påverkar mig enbart negativt. Jag har varit dömmande gentemot mig själv ( mot min kropp, utseende, betyg, prestationer, personlighet, yrken, status, val av pojkvän, val av kompisktretsar och andras uppfattning och deras syn på mig osv. osv. osv.) sedan barnsben så nog är det tid för lite andrum. Jag är ju..faktiskt den jag är.
Kan det inte bara vara så enkelt? Men tänk om det i själva verket är det..gaah. Nu pirrade det till i magen. Ett litet löjligt rus sådär.
