NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Men det håller inte längre. Nu är det gjort. Jag har bestämt mig för att göra det på riktigt den här gången. Jag är sjukare än vad jag erkänt för mig själv. Jag är ung och har för i helvete hela livet framför mig. Och jag vill ha ut så mycket som möjligt av mitt liv, jag vill göra allt som jag drömmer om, jag vill uppnå mina mål, njuta av livet och älska det. Inte var dag plågas av det.

Jag gjorde en lite snabbkoll i min statistik huruvida jag svultit/hetsätit/tränat och kräkts de senaste månaderna och jag inser med det och känner framförallt att det har blivit värre. Trots mina, emmellanåt bra perioder som de senaste två klarade veckorna så blir jag tyvärr allt sämre, både fysiskt och psykiskt. Det skrämmer skiten ur mig.

Så jag var tvungen att göra något. Jag klarar mig inte  längre på "egen hand", det räcker inte med psykologsamtal, regelbunda måltider, trygghet hos familj och fina vänner som stöttar..nej, det vill sig inte. Jag står här, maktlöst och ser hur allt försvinner ifrån mig. Jag står och ser på hur buimin, bit för bit plockar av min självkänsla, självförtroende, kropp, värdighet, personlighet, egenskaper, prioriteringar och av det egna-jaget. Den tar allt och äter upp det. Kvar står jag, ynklig, meningslös, borttappad och föga människa. Jag känner mig inte som en sådan längre, jag känner mig enbart som en sjukdom. Jag måste rädda mig själv, den tjänsten kommer ingen annan göra åt mig.

Därför har jag kommit fram till och beslutat mig, efter lång betänksamhet  att "läggas in".  På ett behandlingshem. Svimmar ni nu?! Jag fick igår besked om att jag kommit in på en privatklinik i Dalarna. Jag har bestämt mig nu. Behandlingen sträcker sig över 6 månader och det är en så kallad "intervallinläggning". Man stannar 1 vecka åt gången, sedan är man hemma i 3 veckor därefter åker man tillbaka i 1 vecka osv. För att på så vis få en chans att omsätta/praktisera det man lärt sig. Vilket kanon upplägg! Detta under ett halvår. Och vad är egentligen 6 månader av hela mitt framtida liv? Ingenting. Plötsligt insåg jag att jag aldrig riktigt gjort någon stor "björntjänst" för mig själv, så kan det bli mer på tiden nu?

Jag ska pyssla om, trösta, omfamna "denna lilla flicka" inom mig. Nu ska jag göra henna  frisk. Jag ska vara snäll och ge henne all vård/kärlek och den bästa behandlingen. Det är det minsta jag kan göra. Jag ska ta henne dit hon vill. Jag ska hjälpa henne ur bulimin. Det är min skyldighet.

Jag är, lite i chock måste jag säga..det kom så plötsligt alltsammans, jag hade en enorm tur som fick den sista platsen. Måndagen den 6 oktober åker jag upp på en provvecka. Vanligtvis brukar det vara en väntetid på 3 månader. Jag har nog en ängel vid min sida.

Kliniken har funnits i 20 år, och har ett gott rykte om sig. Det skiljer sig från många "vanliga traditionella behandlingshem" så till vida att här sker allt genom egen fri vilja och i samförstånd med den pskykiater man får. Allstå inga sjukhus, vita rockar, särskild kost och regler á "allt på tallriken måste ätas upp inom 30 min". Jag har en känsla att denna typ av behandlingen är som klippt och skuren för mig. Man får eget rum, dusch och toalett. Jag bestämmer (inom ramen för vad som är sunt och realistiskt utfrån mina mått och förutsättningar) och fogar över min kosthållning, träning, aktiviteter och var samtalsfokus kommer att ligga i terapin. Och självklart, (en av orsakerna till varför jag föll för just detta behandlingshem) lurar jag någon så lurar jag bara mig själv och de finns inga incitament i värdeln att det skulle var särskilt hälsosamt och ekonomiskt. Jag kommer lägga ner en hel del pengar och tid så nog ska jag göra det rätt och riktigt.

Så well well, jag ska göra allt som står i min makt för att under dessa 6 månader göra stora personliga och kroppsliga (läs inte banta banta banta) förändringar, dels på "bulimifronten" men också med "allt detdär andra", som inte sällan vi bulimiker har problem med. Jag ser min kommande resa som en resa i personligutveckling och så kanske jag blir frisk på köpet!:)

Vilken resa jag ska ge mig ut på! Jag har aldrig tidigare varit så stolt och förundrad över min egen styrka, drivkraft och målmedvetenhet. Jag är verkligen en unik människa, på riktigt (uppfatta mig inte som en skrytsam jävel-jag försöker bara peppa, bekräfta och pusha mig själv via den i längden "hållbara vägen"). Jag ska gräva fram och hitta mitt orginal, det finns, det vet jag.



Ni är mina hjältar!
Sara♥