Det här känns bekant.
Nu är jag i ett jobbigt läge.Tre hela dagars hetsätning är tungt, hur ska jag tänka nu?, vad är det första jag ska göra?, hur ska jag kompensera, hur ska jag reglera de närmaste dagars matintag? Jag avskyr dessa typiska bulimiska tankar, jag som var på banan för mindre än en vecka sedan. Jag som hadde fått tillbaka en bit av ginstan för både studier och sex. Jag som trodde jag, försiktigt började bli någorlunda mänsklig igen. Men jag gick bet, igen!!, som en given regel-för undantag hör bevisligen inte hemma i min bulimi. Jag önskar mig bara ett undantag. Det är allt jag behöver för att orka ta tag i allt vad psykologer och annat praktiskt. Jag har inte tid att stanna upp, och speciellt inte lust att "luta mig tillbaka" i detta tillstånd. Det är ju inte särskilt rogivande eller behagligt att hoppa upp i soffan men sin "rosa-froteé-myspys-dräkt" med en bra bok eller dra på mysiga caféen med vänner iklädd svullo kilon. Jus nu är jag inget annat sällskap ( både för mig själv och till andra) än en "övervuxen grisunge som ätit upp alla sina grissyskon" (om nu det beskriver min storlek). Observera återigen att jag inte är en anorektiker, vilket vittnar om en icke "upplevd och snedvriden kroppsstorlek" utan ett rent jävla konstaterande. Tragiskt. Men jag får skylla mig själv, det är ingen annan än jag som gapar, tuggar och sväljer skiten.
Nu är jag negativ, nu är jag depp, nu föraktar och dömer jag mig själv. Hårt. Nu är jag misslyckad och värdelös. Nu är jag ensam, nu är jag en otacksam jävel som grämer sig över triviala saker (livsviktiga för mig och dig som lider av bulimi) som kilon och fett. Nu är det bäcksvart. Kan någon tända, tack.
Men ok då, jag låter min sinnesstämmning, mående och tillstånd bara få vara och bero ett tag, sen åtekommer jag med något mer konstruktivt. Jag ska iaf försöka så gott jag kan. För att "ge upp" existerar inte i mitt ordregister, inte på riktigt, men trots är jag en flitig användare av just denna mening. Men det är bara gojja och nonsens. Sådant som man häver ut sig när inte förtvivlade gråtattacker ens "hjälper". Men det där tänker jag aldrig tro på, och det ska inte ni mina vänner heller göra. Det ger vi blanka pipsvängen i:)!
Jag tror, av hela mitt hjärta att ni därute kommmer att bli friska, om ni viste vad jag beundrar er och helt ärligt, är förbluffad över era enorma framsteg.
men fan vad jag blöder..(å nej, tyvärr inte i den bemärkelsen- min menstruationen har varit utebliven sedan 4 år tillbaka)
SARA.
Jag tror på Dig.
Och Du är inte ensam.
Hej Sara. Vi har ramlat och rest oss allt för många gångerm någon gång måste det ta stopp. Man kan inte leva såhör för alltid. Och jag vet att du kommer resa dig och stanna uppe för gott. Våga tro på dig själv. Våga be bulimin dra åt helvete. Våga stå emot. Du förtjänar inte detta. Hoppas att idag gått bra och att morgondagen ännu bättre. Kanske kan du träffa nån kompis som du kan prata med? Många kramaar!
Kom på att jag kunde klippa ut ditt inlägg och klistra in det i ett worddukoument, och sedan förstöra det.. så nu har jag läst det.
Ligger det något i luften den här helgen, det känns som om alla har mått dåligt, som om alla har hetsätit.. Varför just nu???
Jag tror som ?*#%# på dig min vän, du kommer klara detta. Jag har ett stort mål att klara 3 veckor nu (ska iväg på resa) och jag SKA klara det. Jag ska bestämma mig för att bli frisk, och det ska du med, Kram!!!
jag finns för dig!
Tack vännen! Nä, jag får försöka smygöva. Jag vet inte riktigt hur bara.
Och du, du kan klara det här! Det är bara att upp o stå och gå vidare framåt, även omdet är tufft. Men du kan!
Kram!
hur går de lilla vän???
du är underbar!!!
hmmm de var ifrån mig :)
Får jag länka till din blogg från min sida?
(Kommentarerna på din sida är ganska svårlästa hos mig eller är det bara för att jag sitter med Firefox?)
Bilden på bullen i din presentation är livsfarlig. Hatälskar den! :-)
Kram!
