NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Hörniiiiiiiiii?! Jag blir så nedrans förbannad på oss bulimiker ibland eller ok då, vi som lider va bulimi. Hela bunten av oss är några riktiga självupptagna konstruktioner till människor (men ack så unika å inte tala på vilka charmtroll vi är:)). Vi ser oss själva och tror att andra ständigt är upptagna av just oss; hur våra kroppar ser ut, vad vi har för klädstil (dvs har vi koll på modet), vad vi har för yrke (hur långt har vi klättrat på karriärstegen osv) och inte minst hur väl vi uttrycker oss i en rad olika sammanhang (klumpigt eller träffsäkert). Som om livet i alla dess tusenfaldiga situationer kretsar kring oss.

Seriöst, vem spanar in just mig i bikini på playan; (jag tror givetvis att alla tittar på mina dallranade lår och mina följsamma "volanger" utefter min mage), vem av alla kottar i föreläsningssalen noterar att jag gått upp 3kg över helgen pga av jävulska hetsätningar eller har vi kanske bara varit med om en sprakande partyhelg med lite för mycket "rusningsdryck" (plus allt som med det tillkommer) och vem av alla mina underbara vänner bryr sig/går å fikar/skrattar/festar/myser enbart med mitt yttre? Nä..någonstans måste det skett en tokig missuppfattning så långt är jag frisk och med.

Men utifrån ovanstående så bankar jag inte mig  gul å blå för dessa "mindre skrytsamma egenskaper hos mig själv" utan jag tänker som såhär istället, nu är det dags att flytta över fokus till något annat som gynnar mig betydligt mer och fördelaktigt. Ett förslag skulle kunna se ut såhär (notera att jag endast utgår från vår tankeverksamhet):

- att flytta över sitt fokus på sina vänner (på vad just de säger och vad som händer när man umgås, INTE på vad han eller hon tycker om just oss idag)

- att inte låta tankar som "undra om de tycker att vi äter för mycket nu" förstöra den trevliga stunden med personen i fråga. Njut av maten och fokusera på sällskapet för sjutton! Bort med påhittade katastroftankar!

-att lyssna och ta in det som sägs på tv/radio/föreläsningen/telefonen/terapisamtalet och arbetet istället för att fokusera på allt det där andra, dvs på oss själva och allt negativt som det innebär (för räck upp en hand den av er som för en positiv inre monolg med er själva, observera att det är en helt annan femma att författa positiva blogg inlägg och säga dem högt till sig själv eller till andra då vi i själva verket tänker något helt annat fyra sekunder efter). Det är sanningen vi vill åt. MEN, givetvis måste vi börja någonstans. Såklart

Hjälp, jag blir mörkrädd när jag ägnar så lite som en bråkdels sekund åt att lyssna på min inre, icke så fasligt uppmuntrande monolog..inte konstigt att jag hetsäter/svälter/oroar och numera har ett självförtroende och självkänsla likt ett innehåll med tomma mjölkchoklad papper (sorry där, kunde inte låta bli). Vi behöver uppmuntran, inifrån för att kunna må bra på riktigt, och dessa uppmuntranden anser jag, avgörande måste komma ifrån oss själva. Vi har varit styrda av andra och av yttre bekräftelse allt för länge. Nu är det dags att vi börjar bekräfta oss själva.

Ni får gärna inflika om ni har en annan åsikt, då jag vet med mig att jag ibland, kanske lite väl mycket drar "oss" alla  över en och samma kant. Fullt möjligt är det så att ni upplever situtaioner/er själva på helt andra sätt..

vad vet jag..vad vet jag..

Jag tror (inte övertygad) mig göra stora framsteg om dagarna, hetsätningsfri i 5 dagar nu och betydligt friskare i tanken.

Men som i den svart/vita värld vi lever i kan den mycket väl skifta färg till den mörkare nyansen innan jag ens hunnit trycka på "publicera knappen" här nedan. Bäst att skynda sig nu!

MEN, jag ska och är redo denna gång (siempre paratos-latin=alltid redo) och ovanligt förberedd för något eventuellt "rutinmässigt och per automatik kommande skall"..men nej, det skall inte komma någon mer hetsätning. Det är iaf vad jag satsar på. Jag ska bli frisk , frisk som en fisk:)

Nya rutiner, nya hälsosamma vanor och med ett nytt fokus (så långt bort från mig själv som är möjligt)  är vad som gäller now and on. På den väg väljer jag att gå och på sikt är min förhoppning att komma fram och nå mitt tillfrisknande. Jo, jag har ser slutet på detta helvete nu. Men många tunga mil återstår, och i nuläget är jag dödstrött så jag hoppas att jag hinner fram i tid. Jag får inte tappa bort mig själv denna gång, och paradoxalt nog så är det precis vad jag gör när jag vanligtvis riktar all fokus på mig själv. Det fungerar ungefär som när man släpper på sin kontroll och resultatet blir, knasigt nog att den ökar. Det finns så mycket annat därute som väntar på oss.

Så sammanfattningsvis härifrån bohuslän, denna höstkväll-jag tror mig i skrivandets stund ha en något säkrare utrustning och en förbättrad förmåga att använda mina samlade verktyg på ett mer adekvat antibulimi sätt. Om man mot all förmodan kan uttrycka sig så:)

So come and hit me bulimia nervosa-hit me hard (om du nu törs)! 

Er Sara♥

( jag tror bestämt att det är den lilla valp som jag ikväll passar som födde idén till mitt inlägg, då jag konstant i flera timmar hållit fullt fokus på denna lilla krabat, å så underbart befriande att få "slippa sig själv" för en kväll)








-