Min bulimi tillåter inga kompromisser.
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, vad jag ska göra eller vad jag vill. Jag är en ihållig människa utan något som helst innehåll (om vi bortser från hetsätning och svält). Jag tycker mig att timmarna och t.o.m sekunderna går i snigelfart. Men vad är det jag väntar på? Den där dagen jag uppnår min drömkropp antagligen. Men kommer den någonsin att komma? Har jag, och kommer jag att plågas i all oändlighet, helt i onödan, helt utan att nå mitt (orealistiska) mål och den lycka jag tror innefattar min föreställning om en smal och perfekt kropp. Slankhet, smalhet, smidighet, lättrörlighet är adjektiv som min hjärna förknippar med ett häligt och lyckligt liv. Men tänk om jag har fel, tänk om "de", när allt kommer omkring har rätt-att gå ner i vikt har inget med lycka att göra. Jag vägrar dock tro det, jag vägrar släppa tanken om en sådan föreställning. Iaf inte än.
Slöseri med tid, jo vars, men det enda jag, numera, har i mitt liv är just tid. Jag väntar och väntar, men väntan tycks vara i en evighet, nästan längre än så om det går. Jag uthärdar en olidlig smärta, fysiskt men avsevärt mycket mer psykiskt. Jag sitter fast i ett mentalt fängesle, jag har fastnat och vet inte hur jag ska omorganisera mina tankar i en mer fördelatkig riktning. Jag faller gång på gång, knappt att jag hinner ta mig upp efter ett återfall innan ett nytt blir ett konstaterande. Gång på gång. Igen och igen.
Jag kommer på mig själv att jag ständigt målar upp eventuella scenarium och utfall av mina matintag. Ungefär i stil med, "äter jag till frukost 1,5 grovmacka med smör och ost istället för 1 med skinka och keso har jag satt dagens agenda (hets,ångest,svart,isolering,ännu mer hets,tomhet, misslyckad) och per automatik de näst kommande dagarna (svält, plåga, nedstämdhet, febrilt "väntande" och en eventuell hetsätning på det). Snurran tycks aldrig stoppa, eller ändra riktning.
Jag har alla (klyschigt nog) verktyg som ett tillfrisknande behöver, jag har all stöttning av älskade familj, av mina finaste vänner, av en underbar psykolog, terapeuter, av tjejer som lider av bulimi och även de som tagit sig ur sjukdomen. Men ändå biter ingenting på mig. Ändå håller min hjärna benfast kvar vid sina principer. Och efter varje avslutad peridod (oberoende av vilken sida av myntet, m.a.o svält eller hetsätningsattacker) går jag rakt och maktlöst in i samma fälla och bulimin står som segrare och kvar på backen ligger en misshandland och trasig Sara. Med en svullen och fullproppad mage eller en utmärglad och tom sådan. Misshandlad som misshandlad. Hon känns mer och mer underkuvad sin sjukdom för var dag. Jag förnekar, jag manipulerar, men värst av allt-jag lyder min sjukdom till punkt och pricka. Och inget i världen har en sådan makt över mig som denna "påhittade sjukdom", som jag tillsammans med min uppfattning och tolkning av omvärlden skapat och konstruerat. Allt är, i själva verket ett rent påhitt.
Allt är bara tomma känslor och tankar, som emmellertid inte finns. Vad är det för låtsas värld jag så maniskt och "offerlikt" tror mig leva i?
okaj, de är ingen påhittad sjukdom!!!!!!!!!
jag hade en preiod när jag kände precis så också. vad hittar jag på för ngt, vad håller jag på med? men vet du vad, detta var kanske bara för fem dagar sedan jag tänkte så och nu efter ett par dagar med regelbunden mat, gjort saker jag tyckte varit roligt så mår jag väldigt mkt bättre än vad jag har gjort på hemskt länge.
du måste verkligen sätta dig ner, fundera och komma på att bantning leder till hetsätning. de vet du. bara du får upp tanken på att banta så ligger hetsätningstanken bara i bakom och gror, fram tills kroppen skriker efter mat, och tankarna går då inte att stoppa. efter hetsätningen skapas ångest. och så går tankarna runt igen, banta osv... de gäller att bryta detta mönster. man kan bli frisk. du ska bli frisk.
jag vill inte tjata men låna boken mattillåtet! låna den! du får så himla mkt bra svar på frågor som man går runt och grubblar på hela tiden!
Så här har min dag sett ut med maten;
- gröt, mjölk, två grova mackor, te
- banan
- fullkornspasta och köttfärssås, sallad, ketchup
- nektarin
- grillad kycklingfilé, bakad potatis, sallad
och nu ikväll blir de nog en smörgås med keso och en frukt eller så... innerst inne är inte detta tillräckligt kanske, men jag känner mig mätt och belåten. jag tycker ändå de är en bra start.
värt att testa tycker jag. du har inget att förlora!!!
du skriver fruktansvärt bra tycker jag! kikade in här genom Lisas sida och jag fastnade. JAG VET att ni kommer att bli friska! kram
Det här berör mig.
Kan känner igen mig i allt.
Tack!
tack för din blogg.
Hej Sara, kul att du skriver igen. Jag tror att vi måste sluta se oss själva som offer och sluta skylla sjukdomen på oss.. Det är inte ditt fel och du har inte på någon sätt förtjänat detta. Vi måste börja med att bygga på vårt självförtroende, för det är det som ligger i grunden för bullimi. Vi kommer att bli friska allihopa, en vacker dag. Kramar
ja, vad fan väntar vi på? Vi måste LEVA LIVET! för det är våran stund nu!
Förlåt Förlåt Förlåt
Jag vet att det är svårt, jag vet hur du tänker. Men jagsäger det igen, vi kan bara göra vårt bästa. Jag vet att du tagit illa upp av vad jag ibladn skrivit men som nästan alla andra bulimiker så pendlar jag mycket i vikt, och som nästan alla andra så äter jag för lite när jag går ner. Det är inte bara jag som är sån. Och vi har alla spöken i oss som förstör. Förlåt igen..
