Det är ett kämpigt helvete.
Kära ni,
Hur går det för er? Givetvis ska jag fortsätta att blogga, att skriva av sig hjälper och stärker mig. Och allt "revolutionerande" jag upptäcker med vår begynnande sjukdom kommer jag att skriva ner här. Allt.
Ok, BERÄTTA FÖR ER MAMMA/PAPPA/SYSTER/BROR eller någon annan närstånde. Var för allt i världen INTE ENSAMMA. Vi är sjukare än vad vi tror, och förr eller senare kommer bägaren att rinna över. Så ju förr desto bättre. förneka INTE detta längre. Det vill mycket till att ta sig ur helvetet på egen hand. Jag befinner mig hemma hos mina föräldrar nu, tryggt och säkert, MEN det är väldigt kämpigt. Igår vat det jobbigt, hade ett obeskrivligt begär efter socker, socker, socker..
Mamma, söt som hon är, konstaterade att jag är sockerberoende-ja, tänk om det ändå hade varit så enkelt mina vänner, då hade jag varit frisk inom två veckor!
Vi letar febrilt efter psykologer, terapeuter och dagarna består av /bulimi-läsning" samt lite annan skön "ätstörnings" litteratur, skämtåsido.
Det har nu passerat 3 dagar ( jag blev alltså hämtad i min lgh i torsdags natt efter min 10:e hetsätningsattack kl 23.00) och jag har inte hetsätit, svultit, tränat eller använt mig av någon annan kompensationmetod efter detta.
Jag har utöver pratat med en av mina bästa väninnor, hon är från Norge och jobbar som journalist och är ett helt fantastiskt stöd. Jag vill visa er b.l.a ett sms jag fick igår för att visa att människor tar detta bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Folk är generellt väldigt starka och förstånde, dra nytta av det.
"Min kjaere Sara! Jeg begynte å gåte nå. Jeg ante ingenting! Du har virkelig kommet et godt stykke på vei når du enedlig har fortalt d til noen. Det kjenens godt, samtidig som man plutselig har gjort seg veldig sårbar og sluppet "hemmeligheten". Du er ikke alene min snuppa! Og det er hjelp å få. Og d tar lang tid, og man må ta små "babyskritt". Jeg skal hjelpe deg alt jeg kan! Jeg kommer alltid til å vaere her for deg, og vi skal klare dette sammen!Jeg er så uendelig masse glad i deg. Takk for at du fortalte d til meg.klem"
Vad ska jag säga, jag gåter varje gång jag läser det, jag vill bara uppmana att det är dags att ni öpnnar er! Snälla, tro mig (jag vet för en gång skull vad jag talar om).
Kort sammanfattning: Jag har lidit av svåra ätstörningar(erkänn nu Sara, säg inte längre "en slänga av något med mat") i ca 5 år, det sista 1,5 året har det kuliminerat och gått utöver min vardag, familjerelationer, socilala sammahnag, studier och vänner, MEN inte minst över mig själv. På ett icke längre "hanterbart" sätt. Sara har varit död i 1 år. Nästan exakt ett år faktiskt. Och inom loppet av dessa 3 dagar har jag berättat för mamma, pappa och en väninna. Får jag lova att säga det själv, ehh jag gör det- wow Sara, fy faro vad du är stark!! Jag är imponerad, jag är mållös och utan ord för min prestation.
Nu då? Jag är fet, ful och enormt stor, stor som vårat hus tillsammans med vår båt och 2 bilar (läs helt normalviktig "62kg`s brud"). Hmm..
Jag lever i en ovisshet, rädsla och i ett enorm självhat/självförakt. " NU ska jag minsann ner till 50kg lr?". Nej Sara, du ska bli frisk nu. Just det ja, det var så det var. Lätt att glömma.
Ta hand om er så länge så hörs vi snart igen!
Er Sara♥
Hej!
Jag vet inte hur det fungerar där du bor. När jag läst runt på olika bloggar verkar det ibland vara svårt att få rätt hjälp. Själv pratade jag med läkaren på min vårdcentral som skrev remiss till en psykolog på bedömningsenheten och där bestämdes det att jag ska fortsätta gå hos honom.
Vilken härlig vän du verkar ha. Det är så skönt när man äntligen har berättat det för någon!
Ta hand om dig du med!
Jag är glad att det går bra för dig:)
jag gråter... mina tårar slutar inte rinna. Jag blev så rörd av det sms din vän skickade. Samtidigt önskar jag att någon av mina vänner kunde reagera likadant. Men jag känner mig bränd på den gång jag försökte men fick skit tillbaka. Antar jag måste försöka igen, med någon annan. Men jag är inte redo än.
Kom igen, fortsätt kämpa! 62 kg är absolut inte något du ska vara rädd för att väga. Det är normalt och du är inte i närheten av övervikt.
För mig går det bara uppåt, snart 70..... usch. jaja.
du är stark.
Det är så enormt stark gjort av dig att berätta! Du kommer komma stark ut ur det här!
hej sara!
hittade din blogg idag. jag är oxå fast i det här bulimibullshithelvetet.men det alltid skönt att läsa om människor som upplever detsamma.var bor du? det där bulimiminglet skulle vara jättebra tycker jag.vad säger du, är det nedlagt? många kramar. kämpa på. jättebra att du berättat för din mamma.mycket modigt och ett steg i rätt rikning.nu ska jag läsa dina gamla inlägg. många kramar
