NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Jag kan inte förstå att jag gjorde det, hur gick det till? Känns som en enda stor dröm. Jag kände mig naken, liten och alldeles tom inombords när jag vaknade imorse. Allt var borta, jag hade fått ur mig den hemska börda jag burit på i så många år. Jag känner mig ihålig, som om jag inte var någon längre, eller snarare främmande för mig själv. Vem är jag nu?

Tänk att mamma kom mitt i natten och hämtade mig, sin trasiga, förtvivlade dotter. Det är knappt att jag klarar att skriva nu, jag känner mig dåsig, yr, illamående och skör. Endast ett fåtal trådar håller mig samman. Jag brister ut i gråt var och varannan minut. Det är vått på tagentbordet och suddigt framför mina ögon.

Det är nu det börjar, tankarna går i 200 och jag ställer mig frågan: vad ska hända med mig nu? 

Jag har svårt att översätta mina känslor.  Det är som om jag föts på nytt, och jag gör min första dag på jorden. Nu ska jag lära mig livets skola:

-att äta (känna normal hunger och mättnad)
-sova
-skratta/gråta
-känna
-älska (framförallt mig själv)

Skolan skrämmer mig, och och det blir den största utmaningen jag någonsin kommer att ställas inför.

En sak är jag däremot säker på, om jag tar mig ur denna sjukdom, kommer jag att klara av vad somhelst i framtiden. Det är det enda jag är övertygad om. 

Det kan inte bli mycket värre än såhär, och det är med rädsla kombinerat med lättja jag blickar frammåt. Nu har jag övergått till fas 2, och jag "packar om min resväska", men denna gång, denna gång är jag inte ensam.  Mamma finns hos mig nu, samt några andra betydelsefulla personer.

Undra var jag hamnar denna gång..och var kommer min resa att sluta..vem blir jag utan min sjukdom, den har så länge varit och är en del av mig.

Sara♥