NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Jag har länge levt ett dubbelliv, i två skilda vardagar, och i två olika världar. Ungefär som, omvartannat, leva i himmlen för att veckan efter återgå till helvetet. Vad paratar jag då om, vad är jag för en anonym jävel, ja för anonym kommer jag att vara...ett bra tag iaf. Jag är en "normal", låt kalla det, livsstilsbloggare och har en stor passion för att skriva, kalla mig inte en falsk sådan, nej, så ser jag det inte. Men jag berättar inte allt där. Så här kommer alltså denna blogg in i bilden och ska fylla funktionen där min andra blogg brister. Invecklat? Nä, inte särskilt. 

Jag börjar inse att saker och ting inte löser sig för att man har en bra "vecka" och klarar den där tentan..livet och min sjukdom är mer komplicerat och komplext än så. Det här kommer bli jobbigt, jag känner redan hur det krampar i fingrarna, tårarna liknar ett vattenfall...men drivkraften till...till att bli frisk är starkare än någonsin. Jag, bloggen och ni där ute ska klara oss igenom det här. För jag vet att jag inte är ensam om att lida..lida av en ätstörning. Där var det sagt. Ska vi köra igång? Vad väntar vi på egentligen. Vi vill väl alla leva för sjutton.

Jag ger er en snabbis i historik, och för att på så vis skriva av mig om det jag aldrig pratat om...tystaden inom mig som jag tillslut inte klarade att stänga inne. Det bultade tillslut för hårt. Den ville ut, den hör inte hemma oss mig, inte hos någon för den delen. Vi pratar om problemen, istället för att hålla dem inne. Låt oss då börja med det. Jag vill att vi kommunicerar här på bloggen, om det som är så jobbigt att göra mellan fyra ögon. Här skriker vi, tystnaden kan ta sig. Här bestämmer vi!

Jag är en 22-årig tjej, läser på universitetet och har en underbar familj och många fina vänner..som jag tyvärr allt sakta börjar stänga ute. Jag talar om isloeringen, som hör till sjukdomen. Jag har alltid varit där det "händer saker" och uppffattas nog som en fartfylld fläkt! Så jag beskriver mig själv är en sant eller var sant. Glädje, mode, sprallighet, hälsosam, snygg...ja all dessa adjektiv var jag och fyllde mig som människa. Inte nu längre. Nu har ätstörningen tagit över mitt liv..och håller på att förstöra allt. Jag ska stoppa den, stoppa den från attt fullfölja sitt projekt. Den uträknande lilla jäveln, demonen..eller vad man nu kan kalla "den" för...ja, för vad jag med säkerhet vet är att det inte är jag som är närvarande vid de allra hemskaste episoderna som ätstörningen i sig förorsakar.

Ok, jag är medveten om att jag måste försöka att hålla någon slags jävla röd tråd, dels för er skull men också för att inte snöa in mig för mycket på de bakomliggande orsaker till sjukdomen och massa annat helt enkelt...hur den tar sig uttryck osv. Eller vill ni veta det? Det ska vara en naken, blottande och exponerande blogg..det är syftet med den. Med vissa undantag.

Aktuella uppgifter, längd och vikt.

Längd: 165 cm
Vikt: 64, 7 (imorse)..........................jag vet, jag vet, helt fruktansvärt...om jag säger såhär, jag har aldrig vägt så mycket under hela mitt liv. Det var droppen, och varningssignalen som signalerade: du har ett val, ta dig upp ur soffan och ta tag i ditt liv. Världen väntar på dig. Jag tycks mig fortfarande höra denna ljuva röst..Jag vill att den ska stanna hos mig, lämna mig inte denna gång. Den är mitt riktmärke, reflexen som lyser i mitt mörker. För det är bra svart här nu. Dystert och mörkt.

Jag har alltid kämpat med min vikt, alltid känt mig tjock..även då jag vägde 53 kg..jag tror det var där allt satte igång. För sex år sedan. Sedan har jag pendlat mellan 56-60..normal vikt, men aldrig tillräckligt för mig. Aldrig.

Min tanke är att jag ska skriva upp min vikt, mat, aktivitet/träning, känslor, tankar...ja allt. Rubbet. Allt för att få en rätsida på mitt liv igen. Jag ska nysta fram det och jag behöver er hjälp.

Vikten ovan är inget som bara, oj-väger-jag-såhär-mkt-nu, nej nej nej. Jag är bulimiker, hetsätare, matmissbrukare (notera att jag ryser och blundar när jag skriver ner de här orden). Ord som beskriver mig liksom. Jag är allt det här. Inse. Hymla inte mer. Jag är ingen vanlig hedlig bulimiker..jag spyr inte, har förvisso hänt, men inget verktyg som jag använder mig av för att "kompensera" så att säga. Jag tränar hårt i perioder, äter snålt, hoppar kolhydraterna osv..förkommer också svältdagar då jag endast lever på vatten och kaffe. Ni ser vilket liv, vilken misshandel man sysslar med. Men ett steg i rätt riktning är att jag vill bli bra, det kommer att ta tid. Då får det ta tid. Ok.

Lagt pluggandet på is, berättat för mina föräldrar (trodde aldrig att det skull ske) så något verkar ha hänt. Det handlar om små, små steg. I slowmotion om det så skull vara. Bara pilen pekar frammåt.

Jag avrundar här, blir helt slut av att dra upp allt och rensa mitt inre, men det känns som en befrielse att äntligen få bräcka tystnaden. Jag vill varna er för att jag kommer att göra fel saker, många av den sorten, alla vet att hestätning eller svält inte är någon lösning, men det kommer att förkomma. Jag orkar inte blunda längre. Jag är inte frisk idag, men jag vill bli det. Det är omöjligt att sluta rakt av.

Varför jag började just idag, att blogga om min sjukdom, beror dels på att jag suttit instängd i min lägenhet och hetsätit (jag kallar det missbrukat) i 5 hela dagar...ni försår själva. Jag kom angligen till en kulme. Jag blev rädd. Så det finns inget glammigt med denna sjukdom, jag hoppas att vi kan vara överens om den saken.

Tyvärr, jag tyvärr måste jag säga...så mår jag bra de dagar jag är riktigt hård och strikt gällande mat och träning...och tyvärr känner jag mig nöjd på ett märkligt vis när jag lyckats svälta mig någon dag. Det är sjukt..men sjuka tänker inte friskt. Förstår ni skillnaden? Att vara "lycklig" och lycklig? Jag börjar att förstå.

Inte kosnstigt att vågen visar vad den visar efter dessa dagar...jag ska ändra på det, jag ska kämpa, jag har bestämt mig nu.

Så, (gör inte som jag eller tänk de tankar som jag kommer att göra många gånger), jag vill inte dra ner någon i den här skiten för det jag skriver, jag skriver av mig och det måste vara min rätt. Jag måste skriva ner allt som snurrar i huvudet för att kunna fortsätta och gå vidare då jag innan dövt dem med annat.
 
Nu tänker jag: svält svält svält...pga av mina hemska dagar..kompensationen är ännu inte utförd..jag måste bli av med allt äckligt jag fått i mig..ja, för det finns inget njutbart av den skit jag tryckt i mig. Just nu sväller min kropp, stackars lilla magen (som dock inte är så liten förnärvarande)..stackars hjärta. Att de orkar, de gör ett hårt jobb. Tack för det. Lite sarkasm skadar inte i detta elände till liv.

"Jag tänker nu" ska satsa på att svälta ons, tors och fredag...pressa mig hårt via träningen..för att sedan förska komma på bättre tankar. Återgå till bra och normal kost. Vi tar det sakta. Med risk att jag låter som min egen teaput, men än så länge har ingen kunna hjälpa mig. Om det beror på mig eller dem, låter jag vara osagt. För lite kunskap och erfarenhet att yttra mig om det. 

Jag vill tillägga då att jag börjat med att gå i terapi,på en ätsörningsenhet. Än så länge har det inte hjälp mig, ett bevis på det är att jag sitter här och "agerar min egna psykolog". Vi får se, jag ska ge behandlingen fler chanser, kanske har jag inte givit mitt yttersta.

Tro mig, ni kommer att få en glad tjej här i bloggen, så småningom, men det tar tid att laga en trasig själ. 

Nu säger vi godnatt och hörs imorn. Ni och bloggen kommer att bli mitt bollplank, min ventil och min trygghet. Ja, jag tror bestämt det. Allt på samma gång.

Imorn när jag vaknat, väger jag mig och skriver ner allt som sker under dagen.

En sista sak bara, va rädda om varandra, se inte ner på grannen som lyckats, glädjs istället, vi sitter alla i samma båt. Kanske blir det du och jag som lyckas härnäst!

Livte är bra underbart, jag tror det, det gäller bara att sudda ut det som förstör för oss. Jag vet att vågen är ett sådan sak, något som förstör mer än gör någon som helst nytta...men jag är inte där än, jag skull få panikångest om den inte fanns i min närhet. Jag har, trots allt, levt med den i sex år. Delat glädje och förtvivlan med den, hur sjukt det än må låta. En slags vän-fiende..på samma gång. Jag hatar vågen, men klarar mig inte utan den, inte än i alla fall.

Vi hörs imorn kära ni, och kom ihåg att ni kan ställa hur mycket frågor som ni vill, om precis allt. Dock, kommer jag att vara anonym, som jag redan klargjort för er. Ett setg i taget var det. Med risk att låta överdrivet upprepande..det får gå helt enklet. Ni väljer att läsa eller inte. Så var det med det.

Remember: no one put baby in the corner. Det är härmed slut med det!!!

Kärlek till er alla, normala som icke!