Jag lovade mig själv därför blev det så idag.
Jag talar om vägnings proceduren, jag vägde mig likväl idag, trots fredagens frossande, trots skammen att skriva ner vikten här på bloggen och trots era råd. Jag lär mig nya saker vaje dag, om mig själv och om min sjukdom. Jag börjar att tänka om, iaf lite känns det som, jag överväger att minska på antalet vägningar, till en början iaf. Jag börjar förstå att (med input från er) det sätter käppar i hjulen för mitt tillfrisknande. Vågen stämplar mig i pannan: "idag får du vara lycklig" eller motsatt "idag är du värd nada". Typ. Idag är jag, enligt siffrorna värd det sistnämna, nada.
Som jag lovade/tvingade mig igår: 62,1 kg. Ok, för att spara på min energi nu, så kör jag ingen romanliknande uppsatas huruvida jag känner inför denna vikt. Det är tydligt, det vet ni. Det räcker att säga att det gör ont, och jag vill göra mig själv illa.
Klockan börjar närma sig 17.00, har jag ätit något ännu? Nej, givetvis inte, den jäveln däruppe styr. Han tvingar mig tom att köra ett hårt träningspass senare ikväll (i mörkret då ingen kan se mig). Jag skulle gått ut ikväll, lyssnat på en spelning (trummisen i bandet och jag har en liten flört:) men det blir inget med det. Jag avbokar allt, ovanligt, nej. Det är lördag, jag isolerar mig pga av att jag skämms för att visa mig. Jag känner mig inte värd att göra något kul. Jag som hade sett så fram emot det här. Allt slutar med att jag drar en vitlögn och stannar hemma, hemma i min ensamhet. Fan vad patetisk jag är, det är väl för fan ingen som skulle vända sig om å tänka: shit, vad fet hon är????? Jag tror således det.
Jag rabblar några fucking, jävla omogna tankar/önskningar..borde veta bättre vid denna ålder, men inte:
Det enda som betyder något i mitt liv är att bli smal, nästintill mager, så liten att ingen märker mig. Samtidigt vill jag synas, samtidigt vill jag att alla ser och tittar åt mitt håll. Jag vill vakna på morgonen, utan ångest och med en tom mage. Jag vill väga 50kg, jag vill att allt mitt fett försvinner, jag älskar ben. Tydliga ben och konturer.
Vad det jag som skrev det där raderna ovan? Är det riktigt sant och kommer det verkligen från hjärtat, eller är det en falsk sanning? Varför strävar jag dit? Varför duger jag bara som smal i mina ögon. Varför är smal lika med lycka och framgång i mitt liv? VARFÖR i helvete ska det vara på följande vis? Jag jobbar på att hitta svaren och bringa klarhet i denna sjukdom.
Jag har inte så mycket mer att komma med just nu, jag ska plinga lite på min gitarr och drömma mig bort en stund.
Love,
Sara
Som jag lovade/tvingade mig igår: 62,1 kg. Ok, för att spara på min energi nu, så kör jag ingen romanliknande uppsatas huruvida jag känner inför denna vikt. Det är tydligt, det vet ni. Det räcker att säga att det gör ont, och jag vill göra mig själv illa.
Klockan börjar närma sig 17.00, har jag ätit något ännu? Nej, givetvis inte, den jäveln däruppe styr. Han tvingar mig tom att köra ett hårt träningspass senare ikväll (i mörkret då ingen kan se mig). Jag skulle gått ut ikväll, lyssnat på en spelning (trummisen i bandet och jag har en liten flört:) men det blir inget med det. Jag avbokar allt, ovanligt, nej. Det är lördag, jag isolerar mig pga av att jag skämms för att visa mig. Jag känner mig inte värd att göra något kul. Jag som hade sett så fram emot det här. Allt slutar med att jag drar en vitlögn och stannar hemma, hemma i min ensamhet. Fan vad patetisk jag är, det är väl för fan ingen som skulle vända sig om å tänka: shit, vad fet hon är????? Jag tror således det.
Jag rabblar några fucking, jävla omogna tankar/önskningar..borde veta bättre vid denna ålder, men inte:
Det enda som betyder något i mitt liv är att bli smal, nästintill mager, så liten att ingen märker mig. Samtidigt vill jag synas, samtidigt vill jag att alla ser och tittar åt mitt håll. Jag vill vakna på morgonen, utan ångest och med en tom mage. Jag vill väga 50kg, jag vill att allt mitt fett försvinner, jag älskar ben. Tydliga ben och konturer.
Vad det jag som skrev det där raderna ovan? Är det riktigt sant och kommer det verkligen från hjärtat, eller är det en falsk sanning? Varför strävar jag dit? Varför duger jag bara som smal i mina ögon. Varför är smal lika med lycka och framgång i mitt liv? VARFÖR i helvete ska det vara på följande vis? Jag jobbar på att hitta svaren och bringa klarhet i denna sjukdom.
Jag har inte så mycket mer att komma med just nu, jag ska plinga lite på min gitarr och drömma mig bort en stund.
Love,
Sara
Kommentarer
Trackback
