Inte..
Imorse, smög jag in och vägde mig i ett rum då jag inte var ensam hemma - ingen får rubba min ritual, ingen (obserevera så länge ätstörningen styr). Dock visade inte vågen några revolutionerande siffror: 61,8 kg. Var det värt det?, var det värt att ge upp för demonen, och ställa mig på den förbannade vågen för att "faca" det faktum att jag endast tappat 1hg sedan igår? Nä, skulle kattsingen inte tro det va..Den infon had jag klarat mig bättre utan. Tänk om jag nu kunde ta lärdom av dagens konstanterande istället för att upprepa samma visa imorn igen. Men jag känner mig väldigt svag och har knappt någon kraft att slå tillbaka med.
Jag tror däremot att jag ätit helt normalt idag, hela 4 mål..små sådana, men ändå. Nu? ÅNGEST. Känns som att jag fått i mig alldeles för mycket, men jag väljer att trotsa det, jag skiter blankt i han där uppe. För JAG vet, egentligen att jag inte ätit för mycket. Jag skriver ner menyn för att verkligen övertyga mig själv om att ja har rätt.
Here it comes:
Fukost: ett äpple, en kaffe med kanel, ett glas cola light.
Lunch: kycklingsallad (blandat med massa gott som oliver, sparris, champinjoner och så lite dressing till), ett glas cola light.
Mellanmål: ett päron, ett glas soyamjölk med chokladsmak, en "snackbar" (120 kcal)
Middag; lax med rotsaker, lite minikeso och feta ost, ett gals cola light.
Övrigt, en kaffe till, massa vatten, några läkerol plus ett par tuggummi.
Nu då? Fan ångesten ökade..det var faktiskt mycket. Jag är chockad. Fan. Hur ser ni på maten ovan?
Jag är medveten om att bloggen tenderar att bli egocentrerad, men hjälpte jag er på något vis genom att skriva upp dagens matintag?! Som sagt, jag vill att vi kämpar ihop, faller och reser oss tillsammans och sörjer och glädjs likaså.
Sov föga två timmar inatt, oron höll på att ta död på mig. Jag har mäkta huvudvärk nu och är oerhört nere. Har ångest för att det inte blev någon träning idag, eller något vettigt utav dagen. Men fan heller, att jag bangar nu. Nya tag imorn. Det positiva är att jag klarat mig utan hetsätnig i 4 dagar - very good där!
Avrundar här mina vänner, återkom gärna med frågor och synpunkter. Jag är behov av all pepp jag kan få. Förresten, vad beror det på att magen svullnar som fan nu, när jag ändå äter bättre? Hur många dagar brukar "ballongmagen" hålla i sig? Så tacksam för svar!!
Sara<3
Först vill jag bara säga tack för att du tar dig tid att skriva. Jag har också bulimi och läser allt jag ser om bulimi för att förstå min sjukdom och på så sätt kunna övervinna den.
Om jag skulle äta den maten en dag skulle jag känna mig nöjd. För att inte ha hetsätit, för att ha ätit normal mat och för att inte ha ätit för mycket kalorier.
Samtidigt vet jag att det där är en typisk dag för en bulimiker. Det här kanske du vet, men de dagar som man upplever som nyttiga är egentligen en del av sjukdomen.
Bulimi består av två olika delar: hetsätning (oftast följt av kompensation för det, t.ex. kräkning, laxermedel, hård träning) och bantning.
Vidare kan bantning gå till på tre sätt (kanske fler - jag vet inte):
1. Svält. Inte äta något alls, förutom kanske någon frukt och vatten eller liknande.
2. Räkna kalorier. Sätta en gräns på t.ex. 1000 kcal och inte äta mer, även om ingen männsika har så lågt energibehov.
3. Undvika viss mat. Äta bara grönsaker och frukt och ingen fet, söt och "onyttig" mat.
Du känner säkert igen dig i de här bantningssätten. Jag har själv antvänt mig av allihopa.
Jag har precis (för ca 14 dagar sen) fattat att jag är bulimiker. Jag känner igen mig i din beskrivning av uppsvälld mage och att man känner att man inte kan äta något. Jag kräktes heller aldrig utan har "bara" tränat och bantat för att inte gå upp i vikt av hetsätningarna.
Jag menar inte att du på en gång måste börja äta normalt (som friska människor) och äta exakt så mycket din kropp behöver och rätt näringsämnen. Jag äter inte så.
Men när vi båda är friska ska vi kunna säga (sanningsenligt alltså) att vi inte använder oss av någon sorts bantning och inte är (ständigt) oroliga för om maten gör att vi går upp i vikt. Vi ska kunna lyssna på kroppen och sluta äta när vi är (lagom) mätta.
Just nu är däremot det bästa att försöka skapa rutiner. Lära sig att äta flera mål om dagen och vanlig mat (inte bara grönsaker som jag ofta äter för mycket av). Därför tycker jag att du verkar ha kommit en bra bit på vägen. Hoppas du fortsätter kämpa, för det tänker jag göra. Vi har rätt att vara friska och lyckliga. Och tack för att du hjälper mig att inse att jag inte är ensam. Att vi alla är värdefulla människor med otur att ha blivit drabbade av denna sjukdom. Kram på dig och lycka till med ditt tillfrisknande!
P.s. Just nu lyssnar jag på Sara Bareilles "Love Song". Den gör mig glad, får mig på ett allt-kommer-att-ordna-sig-humör liksom. Testa!
