Det är kladdigt och snuskigt plågsamt.
Underbara-vackra dagar - var håller ni hus? Varför lämnar ni mig hos X, i detta matmissbruk som tagit sig till allt större propotioner någonsin. Jag tvingas att ta större kvantitativa doser och alltmer frekvent. Jag har blivit ännu mer besatt och beroende av X, det är för närvarande det enda som jag lever för på dagarna- att få mina doser. Inget kan stoppa mig för en hetsätning, jag kan gå över lik, ljuga för dem jag älskar, göra mig själv illa..allt för att få tag på min drog. Förödande jävla fucking drog. Detta i hopp om att dosen ska verka lugnande och dämpa mitt enorma socker/ mat sug och den ständiga börda till ångest. Hjälper det? FÖR EN STUND KANSKE JAAAAA, MEN sen hundradubblas "kalaset", timme efter timme - dag efter dag. Jag luras i fällan otaliga gånger och jag har trasslat in mig rejält denna gång. Det hjälper inte att se fettet och valkarna vällandes över mina joggingbrallor (notera då att dessa har risår).
Jag gjorde en sak igår, jag tog ett (livs) viktigt intiativ - jag ringde till en fin människa, jag känner inte henne, men hon verkar känna mig..eller nja, iaf min sjukdom. Jävligt väl. Flickan jag talar om har varit precis där jag är just nu - idag är hon fri från bulimi. Jag har aldrig trott på någon som ger mig direktiv i matväg, den här tjejen är listigare än mig, listigare än min sjukdom, den här tjejen ska få mig att personligen lura X. Men för detta, måste jag göra som hon säger. Jag tror på henne - jag tror på mig själv. Denna gången är det annorlunda, (observera att jag inte tänker: jag ska aldrig mer hetsäta och jag ska aldrig mer svälta mig) jag har upptäckt en ny dimension i sjukdomnen. Jag talar om känslor. Mer om detta senare.
Vad är grunden till att vissa människor utvecklar bulimi och andra inte..ehh och återigen: det är inte relevant att tänka på, inte nu, det är inget som kommer hjälpa oss till ett tillfrisknande.
Jag behöver, säkert du också, planering, mål och ett "tänka om". Jag behöver en nyans utav grått, det finns inget svart eller vitt (även om jag lever efter dessa färger, separat i olika perioder).
Men hur??
Jag vet, egentligen exakt, men är inlåst i mitt fängelse och jag behöver en nyckel.
Jag tror att skattkistan är "tjejen" jag ovan talade om och i den, ligger det olika verktyg som jag ska använda mig av. Nyckeln bär jag själv på, det gäller bara att betsämma sig för att öppna den. Men jag har några hinder som blockerar mig för ett sådant agerande just nu.
Jag tror, dock inte övertygad, men jag tror att min friskhet kan finnas där inne kistan. Poblematiken ligger alltså i hur jag ska lyckas lura X, och detta måste jag lyckas med för att överhuvudtaget komma in i den. Jag måste in helt enkelt.
Nu ska jag gå och torka av kylskåpet, micron och bordet - det är flottigt av feta fingeravtryck, det är fläckar av sylt och smör. Fräscht som sjutton oooh ja. Jag är illamående och jag tror att jag idag känt på hur det är att vara gravid i nionde månaden. Ungefär.
Inte var de så många veckor sedan jag vägde runt 58 kg, skrattatde högjlutt och sprang någon runda på krogen sådär lagom ibland..nä sant det. Men vet ni vad? Hur mycket förstod jag och reflekterade jag över min sjukdom då?Föga lite, då var det snarrare full fokus och en besattenhet av att komma i jeansen i storlek 27. Nu är det annorlunda, nu har jag kommit ett snäpp längre; ok med ett x-antal kilo mer (men vem fan skulle inte gå upp i vikt efter mina dagars matintag) , men med en starkare vilja att bli frisk..mer än någonsin. Så mycket att jag nästan känner för att gå och hetsäta bums. Nä, fråga mig inte hur fasiken det hänger ihop.
Sara
