Då var hetsätningen ett faktum.
Jag ligger på botten nu. Kl 19.00 tog jag bilen för att stor handla, kl 21.00 är allt färdigt, bortdiskat och det finns inga spår eller tecken på att en missbrukare skulle bo i denna lägenhet. Det var ju smidigt och smärtfritt eller? Säg att jag drömmer nu, säg att det aldrig hände ikväll. Jag finns inte längre.
I samma stund som jag vred om bilnycklarna, tog mig ut på motorvägen för att kunna handla ostört i ett stort varuhus så visste jag att det skulle gå åt helvete. Jag fortsatte ändå. Notan hamnade på runt 400 kr - det är mycket för en student och det här är mer än vad jag klarar av att hantera på egen hand. Jag behöver hjälp. Ingen ser eller hör mig. Jag skriker inombords, men ingen förstår vad som händer.
Jag är så förtvivlad och just nu ser allt helt svart ut. Jag ser inget hopp längre. Jag blev en av de som inte klarade att bli frisk. Det här har gått för långt nu. Jag orkar inte en dag till. Jag tror att jag måste åka hem till mina föräldrar. Jag klarar mig inte ensam längre.
Kvällens hetsätning (det tar emot att skriva ner, men jag måste få ur mig det ): 3st mackor med lager av smör och levepastej, ca 6st mini kanelbullar med smör, en bakelse innehållande maräng, chokladgrädde mm), naturgodis, nötter, 1st donut, 1st biskvi, 4st glas minimjölk plus vanligt lösgodos. LORD!
Nu? Min mage sprängs, huvudet likaså, ångesten är så stor att den skulle räcka till hela Sveriges bulimiker.
Just nu ser jag ingen mening med mig i liv, jag ser inte min roll eller betydelse i denna värld. Jag önskar att jag kunde försvinna härifrån. Det är inte värt att vara kvar här. Hur ska jag orka kämpa vidare, hur ska jag få kraft att resa mig upp ännu en gång..jag måste jag vet det. Vad har jag att välja på? Ge upp eller forstätta att kämpa, jag antar att valet borde vara lätt..
HELVETE VAD DENNA SJUKDOM GÖR MÄNNISKOR ILLA. PLÅGSAMMA JÄVLA ÄTSTÖRNING.
Jag vägrar, trots gårdagen, trots denna förjävliga lördag att vika mig. Jag vill bli lycklig, jag vill bara slippa vara rädd. Snälla, försvinn från mig, lämna mig ifred. GE FAN I MIG.
Jag tänker inte äta NÅGOT imorgon, söndag eller på måndag. Jag vill aldrig mer äta, mat förstör mitt liv, mat vill mig ont. Jag kan inte tänka klart just nu. Jag är trasig.
Svälten är min enda vän från och med nu. Nu är det bara jag och vattenflaskan (möjligen kaffe), jag och svälten. Den tar mig dit jag vill. Den ska hjälpa mig.
I samma stund som jag vred om bilnycklarna, tog mig ut på motorvägen för att kunna handla ostört i ett stort varuhus så visste jag att det skulle gå åt helvete. Jag fortsatte ändå. Notan hamnade på runt 400 kr - det är mycket för en student och det här är mer än vad jag klarar av att hantera på egen hand. Jag behöver hjälp. Ingen ser eller hör mig. Jag skriker inombords, men ingen förstår vad som händer.
Jag är så förtvivlad och just nu ser allt helt svart ut. Jag ser inget hopp längre. Jag blev en av de som inte klarade att bli frisk. Det här har gått för långt nu. Jag orkar inte en dag till. Jag tror att jag måste åka hem till mina föräldrar. Jag klarar mig inte ensam längre.
Kvällens hetsätning (det tar emot att skriva ner, men jag måste få ur mig det ): 3st mackor med lager av smör och levepastej, ca 6st mini kanelbullar med smör, en bakelse innehållande maräng, chokladgrädde mm), naturgodis, nötter, 1st donut, 1st biskvi, 4st glas minimjölk plus vanligt lösgodos. LORD!
Nu? Min mage sprängs, huvudet likaså, ångesten är så stor att den skulle räcka till hela Sveriges bulimiker.
Just nu ser jag ingen mening med mig i liv, jag ser inte min roll eller betydelse i denna värld. Jag önskar att jag kunde försvinna härifrån. Det är inte värt att vara kvar här. Hur ska jag orka kämpa vidare, hur ska jag få kraft att resa mig upp ännu en gång..jag måste jag vet det. Vad har jag att välja på? Ge upp eller forstätta att kämpa, jag antar att valet borde vara lätt..
HELVETE VAD DENNA SJUKDOM GÖR MÄNNISKOR ILLA. PLÅGSAMMA JÄVLA ÄTSTÖRNING.
Jag vägrar, trots gårdagen, trots denna förjävliga lördag att vika mig. Jag vill bli lycklig, jag vill bara slippa vara rädd. Snälla, försvinn från mig, lämna mig ifred. GE FAN I MIG.
Jag tänker inte äta NÅGOT imorgon, söndag eller på måndag. Jag vill aldrig mer äta, mat förstör mitt liv, mat vill mig ont. Jag kan inte tänka klart just nu. Jag är trasig.
Svälten är min enda vän från och med nu. Nu är det bara jag och vattenflaskan (möjligen kaffe), jag och svälten. Den tar mig dit jag vill. Den ska hjälpa mig.
Kommentarer
Trackback
