NO ONE PUT BABY IN THE CORNER.

Hej alla mina små och stora bulimiker! Förlåt, vilken hälsningsfras, men jag tycker att vi alla måste påminna oss om, varje dag om att vi lider av bulimi. Innan har jag ignorerat min sjukdom och sopat den under mattan, men förr eller senare kommer bulimin ikapp oss och ställer till det rejält i våra liv. Precis som den gjort för mig och månag av er.

Så hur går det för den "stackars självömkande Sara"? Jag har inte hetsätit på två dagar..givetvis är jag glad och tacksam för att jag tagit besluet att inte vara offer för min sjukdom utan istället använda mitt sunda förnuft. Eller sunt och sunt, det bör såklart diskuteras. Men inte precis nu, för jag ser ingen vits med att kritisera mig själv mer för tillfället, det har jag gjort tillräckligt denna vecka. Jag säger INTE att jag blundar eller igonerar det, men jag försöker att se ALLT positivt i min tillvaro just nu. Med ett sådant tankesätt blir det lättare att kämpa och jobba sig vidare mot ett tillfrisknande. Bulimimifri here I come liksom:) Det är ju vårat allas livsviktigaste mål.

Min sista hestätning ägde rum i lördags, och då till den grad att jag på allvar trodde att jag skulle sluta andas. Jag hade överkonsumerat så kopiösa mängder socker och fett att det kändes som att hjärtat inte orkade längre. Det var riktigt otäckt och jag kunde nästan inte sova på hela natten, jag fick sitta upp då jag inte kunde ligga på magen. Vid det här laget, började jag förstå att mamma såg i min blick att det var något som inte stämde. Men jag gjorde allt för att dölja mitt tillstånd och "lyckades". Jag grät i timmar tills jag vaknade på morgonen av en fruktansvärd smärta. Jag kan inte riktigt förklara i ord hur detta kändes, och det var något jag aldrig tidigare upplevt. Jag var illamående så jag höll på att..ja, jag vet inte vad alltså. Men tillsut for jag akut in på toaletten och spydde och spydde, märk att detta icke var några självframkallande kräkningar. Det gjorde så ont i hela kroppen och efter lite analys så insåg jag att det var min kropps sätt att säga ifrån på. Jag kommer att dö om jag fortsätter att missbruka mat, det var tydligt.

Jag kände att det var min plikt att berätta om denna incident för er, dels för att ni kanske kan stoppa i tid eller kanske t.o.m avbryta en hetsätning/svältperiod. För jag vet att dessa beteenden kommer att förfölja oss under en lång tid framöver, men med hjlälp av varandras erfarenheter och stöd kanske vi kan reducera antalet hetsätningar och minimera dess proportioner.

Usch, det har varit några hemska dagar, och min omgivning lever just nu med vetskapen om att jag bara var lite utarbetad och fick en slänga av magsjuka. Men jag vet att så inte var fallet. Även den stenhårda människokroppen har en gräns och jag nådde förhoppningsvis min i lördags natt.

Ok, jag är just nu livrädd för alla typ av mat, men samtidigt är jag fullt på det klara med att jag måste äta. Har nedan följer dagens matintag:

frukost: ca 1dl fil (dock den på 3% fett) någon matsked blåbärs proviba
mellis:liten bit grovt bröd med skinka, lite minikeso och någon matsked lättljyoghurt.
sen lunch: en allevo (måltidsersättning) shaker (119kcal)

Planerar vidare att äta ngt litet senare ikväll-har jag skött mig idag? Som sagt, man har liksom tappat greppet om hur en normal matdag ska se ut..

Well, jag har för tillfället ett lugn i kroppen, mår lite bättre och tänker en aning klarare. Jag är observant och skriver ner och bearbetar alla mina ätimpulser, naturliga som onaturliga. Glöm inte att vi bulimiker måste ifrågasätta våra ätimpulser eftersom vi inte på ett normalt sett får detta att flyta på självmant. Gör vi det, leder det med största sannolikhet till hetsätning alternativt svält. Det vet vi ju så jävla väl. Och vem fan har sagt till oss att agera på våra impulser??! Nä, exakt.

Ok alla mina kämparsjälar därute, jag återkommer. Ni är starka och kom ihåg att all den energi som vi lägger på mat/kropp/vikt idag kommer vi sedan kunna lägga på allt underbart som livet faktiskt bjuder på. Men ingenting är gratis-så kämpa på!

Ni kan kontakta mig när ni vill på dygnet, det vill jag att ni ska veta. Vi sitter alla i samma svajiga båt.

KRAMAR om er alla,
Sara♥